Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tavastland - Tavastlandsrasen - Tavaststerna, Karl August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjö rinner till Päijänne. Många af sjöarna
sträcka sig från n. v. till s. ö., en för trakten
karakteristisk riktning, i hvilken således också
bergryggarna gå. Klimatets skärpa modereras i
följd af de många stora sjöarna. Frosten är dock
tämligen vanlig på försommaren. De fordom hela
trakten dominerande skogarna äro numera starkt
glesnade, på sina ställen sköflade, hvarigenom
regimen i vattendragen blifvit ojämnare. Tilltagande
försumpning är märkbar i synnerhet på höglandet. Under
medeltiden var Nord-Tavastland ännu en enda ödemark
("eremarcker"), men koloniserades småningom från
Syd-Tavastland. — Päijännedalen (omkring sjön
Päijänne; se d. o.) har en starkt sönderbruten
terräng. Sjöbäckenet utgöres af en räcka kombinerade
sänkningsgrafvar i den fasta berggrunden, hvilka ha
sin hufvudriktning i n. v.—s. ö. De långa vikarna
fortsättas in mot fastlandet af dalar och de bergiga
halföarna af höjdryggar. Från de flerstädes öfver
200 m. höga bergen är utsikt öfver odlade dalar och
skogbärande eller ödsliga, delvis kalhuggna höjder
(Tamminmäki mellan sjöarna Puulavesi och Päijänne,
Tiivismaa nära staden Lahtis, mycket besökt af
turister såsom södra Finlands högsta berg, 223 m.,
med vidsträckt utsikt). Päijännedalen begränsas i
s. af de båda parallellt gående stora ändmoränerna
Salpausselkä. Mellan dem ligger Vesijärvi sjö, som
genom en kanal står i förbindelse med Päijänne. Stora
moar och hedar funnos. Odlingarna förekomma i dalar
och på smärre lerslätter. Här och där har man äfven
odlat morängrus eller mosand. — Syd-Tavastland
(Tavastehustrakten) är ansenligt flackare än
öfriga delar af T. Trakten har postglacialt varit
öfversvämmad af hafsvikar, i hvilka mäktiga lerlager
afsatt sig. I synnerhet kring de vida sjöarna finnes
mycket odlad bygd, och här är tavasternas rätta
urhem. Gamla strandlinjer beteckna flerstädes hafvets
forna läge. Bergshöjderna äro icke så dominerande
som i Nord-Tavastland. I deras ställe finnas flera
kraftigt modellerade rullstensåsar, som utgöra
områdets största prydnader (Hattelmalaåsen). En del
af Kumo älfs källstråtar tillhör området: Hauho-,
Vånå- och delvis Längelmäkistråten, med en serie
vackra sjöar (Längelmävesi, Mallasvesi), hvilka dock
blott delvis tillhöra T. Klimatet är jämförelsevis
mildt och läget skyddadt. Den sydvästra delen har
man velat afskilja som ett särskildt geografiskt
landskap, kalladt Tammela-höglandet, emedan naturen
där är kargare, marken mer kuperad och hela trakten
fattigare. Vid Syd-Tavastlands många forsar ha några
af Finlands viktigaste industriella inrättningar
uppstått. Växtvärlden visar där en betydligt sydligare
karaktär än i Nord-Tavastland. Så t. ex. förekomma
lönn, lind, alm och apel ännu i det förra området,
men icke i det senare. — De stora rofdjuren äro
nästan utrotade. Älgar finnas rikligt i många
trakter. Skogarna äro rika på skogsfågel, sjöarna
på änder. Räfvar och harar äro mycket allmänna. Förr
fanns malen i några af Syd-Tavastlands sjöar, men är
nu försvunnen. Siklöja, nors och braxen förekomma
ännu ymnigt i flera sjöar. Kräftan är allmän. —
Odlingarna befinna sig företrädesvis i dalgångarna. I
vissa trakter har man baserat sig på odling af lin och
hampa (Längelmäki-, Padasjoki-, Asikkola- och
Lämpis-trakterna); ärter, bönor och hafre odlas
rätt mycket. Odlingarna utgöra 6 proc. af hela
arealen. 1901 funnos 89 mejerier, som producerade 1,46
mill. kg. smör och 258,951 kg. ost. De industriella
inrättningarna voro s. å. 980. Hemslöjden
har på senare tider försummats. Samfärdseln
underlättas af bl. a. Vääksy kanal mellan
Vesijärvi och Päijänne, Kalkis-, Lembois- och
Valkiakoski-kanaler vid liknämnda strömmar och
forsar. Landets äldsta järnvägslinje sträcker
sig från Tavastehus söderut. — Syd-Tavastland var
befolkadt i senare delen af stenåldern, omkr. 3,000
f. Kr. Stenåldersfynden hänvisa på beröring med den
skandinaviska kulturen. Äfven i Nord-Tavastlands
nordligaste del fanns stenåldersbosättning;
denna påverkades österifrån. Under järnåldern var
bosättningen tämligen tät i Syd-Tavastland (flera
fornborgar). De äldsta historiska underrättelserna
om T. beröra tavasternas strider med novgoroderna. I
början af 1200-talet började den kristna läran utbreda
sig i T. Efter Birger jarls korståg till T. 1249
byggdes Tavastehus. I slutet af 1500- och under
1600-talet var adelns makt mycket stor i T. Under
klubbekriget besegrades de tavastländske bönderna 1597
i Padasjoki. — T. är fördeladt på sex län: Tavastehus
(T:s sydvästra del) och Vasa (norra delen), till
hvilka län hufvudmassan hör, samt Nylands, Viborgs,
S:t Michels och Kuopio län. (Största delen af T. hör
till Borgå stift, mindre delar till Nyslotts och
Kuopio stift.) Invånarna äro till öfvervägande del
tavaster. De äro mera högresta än öfriga finska
stammar, brakycefala (60 proc. blå- eller gråögda och
ljushåriga). Språket är det finska skriftspråket. I
uttalet använder tavasten blott vokalljud; särskildt
framstår det breda ä-ljudet. — Landskapets städer
äro Tavastehus, Lahtis, Heinola och Jyväskylä;
dess viktigaste fabriks- och kommunikationscentra
Forssa, Tervakoski, Äänekoski, Jämsä, Kuusankoski,
Kymmene, Valkiakoski, Riihimäki, Kouvola och
Toijala. Folkbildningen står jämförelsevis högt. 5
folkhögskolor finnas, lärdomsskolor i alla städer samt
på 7 andra ställen. Landskapets vapen (se fig.) är
en springande lo i rödt fält, med tre sexuddiga
silfverstjärnor öfver sig och fyra silfverrosor under
sig; skölden krönes med hertiglig krona.
J. E. R.
Tavastlandsrasen. Se Finsk nötboskap.
Tavaststjerna, Karl August, finländsk skald
och författare, f. 13 maj 1860 på Annila gård
nära S:t Michel, d. 20 mars 1898 i Björneborg,
gick i skola i S:t Michel, ämnade bli arkitekt
och genomgick 1878—83 Polytekniska institutet
i Helsingfors. S. å. afreste han till Paris
för att fortsätta sina arkitekturstudier. Han
hade redan tidigt börjat skrifva vers, och under
Helsingforstiden hade han väsentligen umgåtts med
litterärt intresserade studenter, bland hvilka Hjalmar
Neiglick (se d. o.) särskildt är nämnvärd. Till julen
1883 utgaf han ett urval af sina ungdomsdikter under
titeln För morgonbris (ny uppl. 1884). Genom sin
melodiska form och sitt spirituella innehåll, men
framför allt såsom någonting nytt och modernt i den
finländska svenska lyriken väckte denna ungdomsfriska
samling ett berättigadt uppseende. Hans läromästare
voro bl. a. Heine och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
