Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ta-tsing - Ta-tsing-kwo - Tattare - Tattegrain, Francis - Tattenbach, Christian von - Tattersall - Tatti, Jacopo - Tattingmaskiner - Tattnall, Josiah - Tatu - Tatua - Tatuering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2. Mandschudynastien i Kina, 1644—1912 (se Kina, sp. 61 ff.).
Ta-tsing-kwo. Se Kina, sp. 26.
Tattare. Se Zigenare.
Tattegrain [tattgrä̃’], Francis, fransk målare,
f. 24 okt. 1852 i Péronne, d. 5 jan. 1915 i Arras,
debuterade 1875 som etsare, utställde från 1879 motiv
ur sjömans- och fiskarlifvet vid nordkusten: Återkomst
från fisket (1880), Våra män äro förlorade (1882),
Sörjande (1883) m. fl. samt målade äfven historiska
ämnen: Ludvig XI:s intåg i Paris (i Hôtel de ville),
S:t Quentins intagande 1557 (1899, fick hedersmedalj
på salongen). T. är representerad i Luxembourgmuseet.
G—g N.
Tattenbach, Christian von, tysk diplomat,
f. 16 jan. 1846 i Landshut, d. 9 febr. 1909 i
Madrid, var anställd först inom Bajerns, därpå
inom Elsass-Lothringens förvaltning, fick 1878 en
post i tyska utrikesministeriet, tjänstgjorde som
legationssekreterare och ambassadråd och utsågs 1890
till tysk resident i Tanger. Där verkade han till
1896 framgångsrikt för att skapa tyskt ekonomiskt
inflytande i Marokko och afslöt bl. a. det
första tysk-marokkanska handelsfördraget. Han
var sedermera tyskt sändebud i Bern, Peking och,
från 1900, i Lissabon samt företrädde 1905—06 som
andre befullmäktigad vid Radowitz’ sida Tyskland på
konferensen i Algeciras, där han med mycken energi
och sakkunskap förfäktade de tyska intressena. Äfven
som ambassadör i Madrid, från 1908, fortfor han att
bekämpa Frankrikes på fullständig "penetration"
af sultanatet inriktade Marokkopolitik.
V. S—g.
Tattersall [tä’təså̄l l. tä’təsəl], eng., eg. ett af
Richard Tattersall 1795 i London (se d. o., sp. 1063)
öppnadt etablissemang för hästars försäljning,
sedermera namn på liknande anstalter i en mängd
andra större städer, såsom Paris, Berlin, New
York o. s. v. En i dec. 1898 i Stockholm öppnad
"tattersall" var af kort varaktighet. Tattersall
i London utgör en centralpunkt för hela Englands
kapplöpningsvärld, som där samlas icke blott för
de stora hästauktionernas skull, utan äfven för att
afsluta och reglera vadhållningen vid kapplöpningar.
B. C—m.
Tatti, Jacopo. Se Sansovino, J.
Tattingmaskiner, text. Se Stickning, sp. 1336.
Tattnall [tä’tnəl], Josiah, nordamerikansk
sjöofficer, f. 9 nov. 1795 nära Savannah i Georgia,
d. 14 juni 1871 i Savannah, inträdde 1812 i marinens
tjänst, utmärkte sig under kriget mot Mexico och
var 1857 stationerad i kinesiska farvatten, när
en engelsk eskader opererade mot Peiho-forten. T.,
hvars flaggskepp kort förut hjälpts af grund af ett
engelskt fartyg, visade sin tacksamhet genom att
på engelsk sida deltaga i striden och försvarade
sedan sitt neutralitetsbrott mod den snart ryktbar
vordna sentensen "blod är tjockare än vatten". Vid
nordamerikanska inbördeskrigets utbrott 1861 blef
T. befälhafvare öfver Georgias flotta och öfvertog
året därpå efter den i striden med "Monitor"
sårade F. Buchanan befälet på "Merrimac", som han
emellertid kort därpå sänkte, för att den ej skulle
falla i fiendens händer. Han ställdes inför krigsrätt
för denna åtgärd, hvilken krigsrätten emellertid fann
tillräckligt motiverad. Efter krigets slut
emigrerade T. till Nova Scotia, men återvände
1870 och var till sin död hamninspektör i
Savannah. Jfr biografi af Ch. C. Jones (1878).
V. S—g.
Tatu, zool. Se Bältdjur, sp. 842.
Tatua, zool. Se Getingar, sp. 1085.
Tatuering (af det på Tahiti brukliga ordet tatau),
namn på tre väsentligen olika företeelser, dels
målning af kroppen, dels instickning medelst nål
af vissa figurer i huden, dels skarifikation af
huden. Målning af kroppen förekommer hos vissa
indianstammar, hos negrer, en del Söderhafsbor
m. fl. och är den enklaste och kanske äldsta arten af
smycke. Den afser dock ej alltid att vara en prydnad,
utan tjänar ofta nog till igenkänningstecken för
olika stammar och familjer, rangmärken, förbundstecken
o. s. v. Ofta används den för att beteckna släktens
eller stammens totem (se d. o.). Då danser, i
synnerhet danser förbundna med vissa ceremonier,
skola utföras, bruka många naturfolk måla panna,
näsa, kinder, haka, ja hela kroppen, och denna
målningstatuering sker ofta nog ur kultiska
synpunkter. Vid det öfver hela jorden spridda bruket
att i huden insticka figurer, oftast i blått, rödt
eller gult, utstickas medelst nål konturer och ytor af
den önskade figuren på huden, och i de små blödande
såren ingnides fint kolpulver (krut, tusch) för blå
färg, cinnober för röd färg o. s. v., i allmänhet
pulverformiga, i blodet olösliga färger. De svarta
eller färgade kornen inläkas i huden och ge sedan
bilden dess färg. Ofta uppstå, särskildt på de i
rödt eller gult färgade ställena, vulstiga, starkt
upphöjda ärrbildningar, s. k. keloider. Bilderna
låta sig ej annat än operativt borttagas, men
undergå ibland i följd af kroppens med åren växlande
form betydande deformeringar. De olika folkslagen
insticka helt olika bilder och bildsystem. Hos vissa
indianstammar, i Japan och flerstädes finnas från
djurvärlden hämtade motiv (jfr fig. 1 i art. Lao),
hos mikronesierna förekomma enkla geometriska
motiv, streck-, sicksack- och rutornament, hos
maorierna de ryktbara spiralornamenten, som kunna
täcka hela kroppen (se fig. 4 i art. Nya Zeeland
och jfr fig. 9 å pl. II till art. Oceanien).
Syftemålet har utan tvifvel varit lika växlande
som vid målningstatueringen. Som ett tredje slag af
tatuering kan anses den öfver hela jorden spridda,
men kanske förnämligast inom de svarta folkslagen
förekommande ärrtatueringen. Genom skarifikation
(se d. o.) i huden och genom öppethållande af såren
så länge som möjligt alstras tjocka, valkiga, starkt
keloidvandlade ärr. Skarifikationerna anbringas i
form af raka parallellstreck, ibland omväxlande med
korta ända till punktformiga dylika. De anbringas
hufvudsakligast på bålen, armarna och låren, men äfven
i ansiktet anträffas de ej sällan. Det förefaller,
som om ärrtatueringen oftast stode i kärlekslifvets
tjänst; med säkerhet är detta fallet t. ex. inom
Polynesien. I Europa förekomma ännu i våra dagar
samtliga former af tatuering, ehuru ej alltid i genast
igenkännlig form. Bruket af smink (utanför teatern)
bör väl nämligen jämställas med de primitiva folkens
målningstatuering, så mycket mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
