Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 511-512 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tasso, Bernardo - Tasso, Torquato

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som han kvarlämnade ofullbordad, men som sonen
afslutade och utgaf 1587. Något större skalderykte
vann ej T. genom dessa hjältedikter, och hvarken
samtiden eller eftervärlden har egnat dem någon
större uppmärksamhet, ty de trötta genom sin längd och
brist på enhet i planen, och de inströdda didaktiska
elementen samt en något bombastisk högstämdhet
kunna ej ersätta hvad som fattas i verkligt poetiskt
innehåll.

Torquato Tasso. Efter målning af hans yngre samtida Cr. Allori.

2. Torquato T., den föregåendes son, italiensk skald,
f. 11 mars 1544 i Sorrento, d. 25 april 1595 i Rom,
hade af sin fader ärft känsligt sinne och stor
kärlek till diktkonsten, men hans skaldebegåfning
var vida rikare än dennes. Som hans fader oftast
befann sig på resor i furstetjänst, var T. under
sin spädare barndom nästan uteslutande hänvisad till
sin ömma och kärleksfulla moder. Genom sin ovanligt
hastiga intellektuella utveckling väckte han allmän
uppmärksamhet och blef därigenom tidigt van att se
sig beundrad och framhållen. Sedan familjen
flyttat till Neapel, insattes han vid 7 års ålder i en af
de där nyligen inrättade jesuitskolorna; och det anses, att
under de tre år, som han där tillbragte, grunden
lades till den visserligen lifliga, men något
osjälfständiga religiositet, som hos honom utgör ett
karakteriserande drag, hvarigenom han skiljer sig
från den äldre renässansens skriftställare. Vid 10
års ålder kom han till sin fader i Rom och fortsatte
där med mycken framgång sina studier, hvarefter han
1560—62 vistades vid universitetet i Padua och en
kortare tid äfven vid det i Bologna. Öfverallt blef
han mycket bemärkt för sin tidigt förvärfvade lärdom
och sin lysande intelligens. Därefter infördes han
af sin fader i hoflifvet, och liksom denne framlefde
han sedan sina dagar som hofman. Efter en kortare
vistelse vid hofven i Urbino och Mantua kom han 1565
till Ferrara, där han ända till 1586 räknade sig ega
ett hem hos hertig Alfons af Este, vid hvars hof han
befordrades till historiograf. Såväl hertigen själf
som hans båda systrar, Lucrezia och Leonora, visade
honom mycken vänlighet och funno, att glansen af deras
lysande hof höjdes af den unge behagfulle skalden,
som redan då räknades bland Italiens främsta. Det
bör äfven erkännas, att hoflifvet passade väl för
den unge T., som enligt sin egen bekännelse tyckte
bäst om att utan bindande arbete ha fullt upp af
lifvets goda, att smickras och uppmärksammas af sin
omgifning och att allmänt hyllas som en af sin tids
mest framstående skalder. Så länge han var ung, gick
allt väl för honom, men med åren tilltog i styrka
ett sjukligt drag i hans karaktär. Ehuru liflig och
känslofull, var han stor egoist, och hans egen person
blef alltmera medelpunkten för hans tankar. Denna
riktning urartade först till retlig misstänksamhet
och öfvergick slutligen till fullständig
sinnessjukdom. Efter ett starkt utbrott af retlighet,
under hvilket han med knif anföll en betjänt,
blef han 1577 instängd för någon tid, men återfick
snart sin frihet, hvarefter han flydde till sin
syster i Sorrento, men därifrån snart nog återvände
till Ferrara. 1579 blef det dock allt tydligare,
att hans sinnessjukdom tagit en sådan form, att
han icke utan fara för sig själf och andra kunde
lämnas i frihet, hvarför han i Ferrara insattes på
Sant’ Anna, ett slags fängelse, som äfven användes
till hospital. Ehuru man där snart lämnade honom
rätt stor frihet, så att han kunde både mottaga
och aflägga besök och i öfrigt behandlades väl,
tyckes likväl det instängda lifvet ha menligt
inverkat på hans lynne, ty hans mjältsjuka tilltog,
och han trodde sig ständigt förföljd och utsatt för
mordattentat. Genom denna själssjukdom försvagades
visserligen hans diktargåfva, men den beröfvade
honom dock aldrig förmågan att i tal och skrift
uttrycka sig redigt och klartänkt, hvarför det
syntes många osannolikt, att det verkligen kunde
behöfvas att i ett dårhus hålla instängd en person,
som fortfarande visade prof på hög intellektuell
begåfning. Detta bidrog att ge näring åt ett rykte,
att T. tagits i fängsligt förvar till straff för
sin kärlek till prinsessan Leonora. Ryktet om ett
kärleksförhållande till henne, hvilket man länge trott
vara den egentliga orsaken till hans lidanden, synes
mindre framkalladt af det verkliga förhållandet än
af begäret att ge en romantisk tolkning åt en populär
diktares tragiska lefnadsöde. Man har intet skäl att
antaga, att prinsessan Leonora på något sätt utmärkt
T. framför de andre, mera framstående hofmännen;
och om T. i någon mån svärmat för henne, var denna
kärlekslåga ej starkare än den, af hvilken han efter
hvartannat upptändes för än den ena, än den andra af
Ferraras hofdamer. Det låg ej i skaldens lynne att
djupt gripas af kärlekens känsla: han var därtill
alltför mycket upptagen af tanken på sig själf och
af sina litterära intressen. 1586 återfick han sin
frihet. Han lämnade då för alltid Ferrara och förde
sedan ett kringirrande lif, ständigt plågad af sjukdom
och af en inre oro, som dref honom från den ena orten
till den andra. Mot slutet af sin lefnad, sedan hans
krafter blifvit ytterligt försvagade, fann han i
Rom en fristad i klostret San Onofrio, där han efter
långsam afmattning dog, kort innan han skulle mottaga
den af honom en tid ifrigt efterlängtade utmärkelsen
att som Italiens erkändt främste samtida skald med
en lagerkrans högtidligen krönas på Capitolium,
en hedersbevisning, som ej utdelats, sedan Petrarca
1341 mottog densamma.

Inom den italienska diktkonstens historia intar
T. en mycket framstående plats, och af alla Italiens
skalder är han den, som århundraden igenom bäst
bevarat den stora allmänhetens kärlek och beundran. I
själsbegåfningens kraft och ursprunglighet var
han dock underlägsen ej blott Dante, utan äfven
t. ex. Petrarca och Leopardi. Han egde stor bildbarhet
och inom vissa gränser liflig fantasi, men han saknade
de starka andarnas själfständiga originalitet. Tidigt
vande han sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>