Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 505-506 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tasmanglaciären - Tasmanien

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

77 kvkm. Den är 28 km. lång, och bredden nedanför det
sista tillflödet är 2,6 km. Dess nedre rand ligger
730 m. ö. h.

Berget Wellington och Tasmaniens hufvudstad Hobart vid mynningen af floden Derwent.

Tasmanien (fordom Van Diemens land), brittisk
koloni, en af staterna i Commonwealth of Australia,
består af en s. om Australiens fastland belägen ö
(se kartan till art. Australien), skild från detta
genom Bass-sundet, samt flera kringliggande öar,
såsom vid sundets östra ända Furneaux-öarna
(se d. o.) och Kent-öarna, vid västra King,
Hunter, Robbin, vidare Waterhouse, Swan, Schouten,
Maria, Bruni, Huon m. fl. samt Macquarieöarna (se
d. o.). Arealen beräknas till 67,894 kvkm., hvaraf
63,015 kvkm. på hufvudön. Denna är nästan triangel-
eller hjärtformig med den trubbiga spetsen vänd mot
s. Kusterna äro i allmänhet branta och flerstädes
djupt inskurna. Floderna vidga sig, långt innan
de nå hafvet, till smala fjordar, som öka landets
tillgänglighet från sjösidan, och i s. ö. sträcka sig
flera halföar långt ut i hafvet. Öfverensstämmelsen i
den geologiska bildningen af Australiens södra del,
öarna i Bass-sundet och T. samt i deras flora och
fauna ådagalägger, att T. ganska sent blifvit skildt
från Australiens fastland, ehuru olikheten mellan de
tofshårige tasmanierna och deras australiska grannar
tyckes visa, att det skett före den yngre rasens
ankomst till norra sidan af Bass-sundet. Öarna i detta
bestå af granit liksom nordöstra T. och Wilsons udde
i Victoria. Granit finnes äfven öfverallt på T.
tillsammans med gamla paleozoiska och metamorfiska
bergarter. Platåerna såväl som de högsta spetsarna
bestå nästan uteslutande af dessa formationer. Ön
skäres i n.—s. af två genom en central lägre platå
skilda bergskedjor, i den östra når Ben Lomond 1,527
m., i den västra Cradle mountain 1,545 m. Från de
branta tinnarna af Ben Lomond har man en öfverblick
af de sällsamt sammanslingrade och förgrenade
bergskedjorna. Genom de dystra afgrunder och
klyftor, som de innesluta, brusa bäckarna skummande
fram. Vulkaniska bergarter träffas öfverallt,
men ingenstädes har man funnit vulkankäglor eller
lavaströmmar, såsom i södra och östra Australien. I
den centrala platån bilda de af branta, vilda berg
omgifna sjöarna Great lake (110 kvkm.) och Lake S:t
Clair (40 kvkm.) reservoarer för Derwent och dess
bifloder. Andra större sjöar äro Arthur och Echo,
äfven dessa liksom många andra djupt inbäddade mellan
klipporna. T:s floder bära en helt annan karaktär än
Australkontinentens. Närda af källor och städse fyllda
bergssjöar, brusa de med oförminskad vattenmängd hela
året om i sin djupa bädd genom väldiga skogar och
härliga ängar, stundom störtande i skummande fall
från afsats till afsats ned till den smala mynningsviken,
i hvilken deras lopp i regel vidgar sig långt
från hafvet. Sådana vikar äro på nordkusten Port
Frederick, i hvilken den af skimrande alunklippor
infattade Mersey mynnar, Port Sorell, Port Dalrymple,
i hvilken Tamar faller ut, på västkusten Macquarie
harbour, som upptager Gordon, på sydöstra Storm bay,
som upptager Derwent och dess biflod Jordan. På detta
sätt äro många af T:s floder farbara långa sträckor
från hafvet. Till följd af sitt läge och betydande
höjd samt sin vattenrikedom har T. ett klimat, som
så väsentligt skiljer sig från Australkontinentens,
att ön ofta används som kurort för australiska
kolonister. Visserligen nå Australiens heta vindar
icke sällan äfven dit, och sommarvärmen stiger, ehuru
sällan, till 38° C., men till följd af de höga bergen
och närheten till Antarktiska hafvet äro nätterna
alltid svala och angenäma. Medeltemperaturen i staden
Hobart, i sydöstra delen af T., uppges för året
till 12,5 C., för sommaren till 17°, för vintern
till 8° C., men kvicksilfret faller ofta under
fryspunkten, och i höglandet äro is och snö den
kalla årstidens vanliga följeslagare. Floran och
faunan äro öfvervägande australiska. Af något mer
än 1,000 arter blommande växter äro endast 280 icke
australiska. Skogarna innehålla flera för skeppsbygge
synnerligen värdefulla trädslag. Faunan har några,
endast till T. inskränkta former, hvilka dock för ej
länge sedan funnos på fastlandet, nämligen pungvargen
(Thylacinus cynocephalus) och "pungdjäfvulen"
(Sarcophilus ursinus), hvilken sistnämnda förr,
då den fanns i större mängd, gjorde ofantlig skada
på infödingarnas fjäderfä. Frånvaron af dingon,
lyrfågeln m. fl. visar, att ön isolerats, innan dessa
djur kommit till Australiens sydöstra kust.

Näringar. Till följd af öns bergiga och skogiga
beskaffenhet är endast en ringa del odlingsbar.
Öns västra sida är för fuktig, stormig och steril
för anläggning af nybyggen, hvarför de flesta
jordbruksfarmer ligga österut. 1915 voro omkr. 37
proc. af arealen sålda eller utdelade till kolonister,
omkr. 10 proc. utarrenderade till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>