Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 315-316 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Takränna - Takröste - Takskiffer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

d. o.), från hvilka vattnet endera kastas fritt ut
och tillräckligt långt från byggnaden eller ock
ledes genom stuprännor (stuprör; se d. o.) ned till
marken, rännsten, kloakledning, uppsamlingskärl
eller -brunn. Beroende på takets form,
taktäckningsmaterialet och på byggnadens arkitektur i
öfrigt anordnas takrännan i allmänhet enligt någon
af följande typer:

Fig. 1 och 2. a takränna, b rännkrok, c häftbleck, d språngbleck, e fotplåt, f takpanel, g taksparre, h taklist, i yttermurens lif.

Fig. 3—6. Olika anordningar af takrännor på moderna byggnader i Stockholm. Fig. 3 visar en ränna af kopparplåt, anordnad som en hängränna; fig. 4 och 5 rännor af kopparplåt på brädstomme; fig. 6 ränna af granit (under hvarje stötfog i rännstensskiftet finnes i underliggande stenskift ett säkerhetsaflopp, C).

Fig. 7. Takränna af kopparplåt på betongunderlag. (Hallwylska palatset i Stockholm.)

1) som hängränna (se fig. 1), då rännan
(a) är löst upplagd på krokar af järn, s. k.
rännkrokar, (b), eller konsoler under takfoten.
Hängrännan hindrar icke snön att glida ned från taket;
konstruktionen medger ej heller, att rännan
beträdes; 2) som ståndränna (se fig. 2), då rännan
(a) åstadkommes genom upphöjning af själfva
taktäckningsmaterialet. Är detta af plåt, stagas den
och fasthålles i öfverkanten af rännkrokar; för att
hålla den nedersta s. k. fotplåten i sitt läge, falsas
dess fria kant om ett s. k. språngbleck fastspikadt
i underpanelen (se fig.). Ståndrännan bildar,
särskildt på tak med liten lutning, ett visst hinder
för snöns glidning; den tjänar som fotspjärn för
dem, som ha att tillse taket eller skotta bort snö,
hvarför rännkrokarna måste vara stadigt fästa i
underpanelen och tillräckligt starka. Till denna
typ kan äfven räknas den antika rännlisten (se
d. o.); 3) takrännan kan ock vara byggd som en
fast kanal eller ränna, hvilande på byggnadens
yttermur antingen ofvanpå taklisten (fig. 3 och 4)
eller själf utgörande en större eller mindre del
af taklisten (fig. 5 och 6) eller framgående bakom
ett muren krönande bröstvärn, en balustrad e. d. (fig. 7). Takrännor af denna typ
äro i allmänhet afsedda att kunna tjäna äfven som gångbanor för tillsynen af taket
och måste konstrueras med hänsyn härtill. För att hindra åverkan af järnskodda klackar
gör man dock mången gång kanalen så smal, att man ej kan gå i densamma och anordnar
den i förhållande till takfoten ungefär på samma sätt som en hängränna, för att
snön äfven utan hjälp af skottning skall kunna glida ned (fig. 4). Takrännor af
denna typ utföras oftast af koppar- eller
blyplåt på en stomme af bräder (fig. 3, 4, 5)
eller af betong (fig. 7); den har, efter medeltida
förebilder, utförts af enbart granit vid
Östermalms läroverksbyggnad (fig. 6) och Tekniska
högskolans nybyggnader. Då full täthet mellan
stenfogarna ej kan åstadkommas, måste i dylikt
fall under hvarje stötfog anordnas ett säkerhetsaflopp
(fig. 6 c). Takrännan är en af de
ömtåligaste partierna af en byggnad, särskildt i vårt
klimat med de under vintern ofta förekommande
isbildningarna och snöskottningarna. Dess
konstruktion fordrar den största omtanke och dess
utförande synnerlig noggrannhet och omsorg.
I. G. C.

Takröste, bygnk. Se Tak, sp. 302.

Takskiffer, mycket tunna skifvor af sten, hvilka
användas till taktäckning och därvid fastspikas på
läkten eller bräder så, att den öfre kanten af
hvarje skifva täckes af den nedre delen af den
närmast högre liggande. Takskiffer tillverkas
hufvudsakligen af lerskiffer, därjämte också af
glimmerskiffer, hälleflintskiffer, tunnskiffrig sandsten
m. fl. bergarter. Lerskiffern förekommer och brytes
i åtskilliga af de geologiska systemen, är af
mycket varierande beskaffenhet, men utmärkes i
allmänhet däraf, att den har transversal skiffrighet
(”cleavage”), d. v. s. bergarten låter klyfva sig i
tunna, jämna skifvor, som bilda en större eller
mindre vinkel mot det verkliga skiktplanet eller
lagringsriktningen. Skifferns värde bestämmes af
ytans jämnhet och färg samt varaktigheten, hvilken
beror af bergartens täthet och frihet från lätt
vittrande mineral. Skifferns brytning försiggår
dels i öppna brott, dels, såsom i Wales, i grufvor,
stundom af ansenlig storlek. De lössprängda stora
styckena delas med mejslar i tunna skifvor, och
åt dessa ges regelbunden form genom huggning,
antingen för hand med en knif eller med maskiner,
inrättade så, att skiffern klippes, hvarvid ända till
4,000 skifferpannor kunna tillverkas på en dag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>