Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Södermanland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
färder österut. Om andra vikingafärder såväl i
öster- som västerled tala många andra stenar, och
fynden visa, att rika skatter vunnits under dessa
tåg, liksom att liflig handel rådt. Landskapet är
emellertid ännu endast ofullständigt undersökt:
hvarken fornlämningar eller ortnamn ha i större
utsträckning genomforskats, hvarför S:s fornhistoria
är jämförelsevis mera dunkel än flera andra svenska
landskaps. Se T. J. Arne, "Om det forntida S." (1909)
och "Nya bidrag till S:s förhistoria" (i "Bidrag till
S:s äldre kulturhistoria", XVI, 1915).
Sitt namn, fsv. Sudermannaland, "södermännens land",
fick S. af sitt läge i förhållande till Uppland och
Mälaren. Det var liksom Uppland och Västmanland
indeladt i hundaren och skeppslag. Kristendomens
tidigare missionsverksamhet i S. var förlagd till
nordvästra delen, Rekarne, hvars befolkning synes ha
varit kristnad och haft den sockenindelning, som ännu
består, redan vid 1000-talets midt. Rekarne utgjorde
det första stiftet i Svealand, och Eskil (se d. o.),
som kallats S:s apostel, men hvars verksamhetstid
icke kan närmare bestämmas, var biskop där (han
nämnes "biskop i Sverige Nordanskog"), och det Tuna,
nu Eskilstuna, där han bodde, nämnes i ett påfligt
dokument från omkr. 1120 jämte Strängnäs (Västerås och
Sigtuna) som biskopssäte; det var på samma gång en af
landskapets allra största handelsplatser. Omkr. 1170
upphäfdes Tunastiftet, och Strängnäs vardt ensamt
i S., till det lades då Närke (se S. Lindqvist,
"Den helige Eskils biskopsdöme", 1915). Legenden
känner äfven en Botvid (se d. o.), som i början
af 1100-talet var verksam som apostel i S. Vid den
historiska tidens början sträckte sig S. i s. ned
till Bråvikens mynning och Kolmården, i v. till
trakten s. om sjön Tisnaren och upp till Arbogaåns
nedre lopp, nuv. Åkerbo härad; i Mälaren räknades
bl. a. Ekerö till S. Hufvuddelen var länge det norra
och västra S.; i Strängnäs höllos landstingen ännu
i senare hälften af 1300-talet. Stora bygder voro
Tör (Södertörn), Västerrek och Österrek, Uppunde
(Oppunda), Junakir (Jönåker), Rönehundare (Rönö),
Hölbo- och Ökenbohundare (Hölö och Öknebo),
Silbo- och Akirbohundare (Selebo och Åkerbo)
och Dava hundare (Daga). Som handelsort och fäste
vunno Tälje, omtaladt redan hos Adam af Bremen,
och småningom ännu mer Nyköping betydelse. S. var
lagsaga med egen lagman före 1296. Landskapet hade
egen lag, Sudermanna lagbok, stadfäst 1327 (se
Landskapslagar, sp. 1020—21). Eriksgatan gick från
Strängnäs till Nyköping och vidare till Svintuna
midt på Kolmården. Flera kloster anlades i S.:
Julita, Mariefred, Vårfruberga m. fl., och på Årsta
i Södertörn residerade en komtur för Tyska ordens
gods där.
S:s tidigare politiska historia förlorar sig i
sagornas dunkel. Småkonungar funnos där, på hvilkas
välde sagan låter Ingjald Illråde göra slut. Först
med Folkungatiden faller historiens ljus öfver S. Det
gafs då gång på gång som förläning åt hertigar af
Folkungaätten: Magnus Ladulås fick det 1266 till
län, höll hof på Nyköpings hus, där 1288 Gottlands
underkastelseakt undertecknades. Hans son Erik
tillträdde hertigdömet 1302, miste det åter 1304,
men återfick det 1306 och tillbakaslog
vid det förgäfves belägrade Nyköping
sin broders, konung Birgers, och Erik Menveds
krigshär. Vid förlikningen 1310 tillföll S. Birger,
som 1317 genom "Nyköpings gästabud" bragte sina båda
bröder om lifvet. Redan vid denna tid var S. ett
de stora godsens och slottens land; 1300-talets
störste jordegare i Sverige, Bo Jonsson, som
uppförde och gaf namn åt Gripsholm, hade sina
besittningars centrum i S., hvars vapen utgöres
af hans fabeldjur, och flera af stormansätterna
hade sina stamgods i det bördiga och välbelägna S.,
hvars hufvudstad, Nyköping, med sitt fäste var en af
Mellan-Sveriges viktigaste orter. Där hölls bl. a. den
herredag 1396, som beslöt reduktionen ("Nyköpings
recess"), där valdes 1466 Erik Axelsson Tott till
riksföreståndare. Unionstidens strider utkämpades
till stor del i S.; Karl Knutsson öfverrumplades
i febr. 1457 i Strängnäs, hans motståndare slogos
1467 i Julita, vid Brännkyrka segrade 1518 Sten
Sture d. y. öfver Kristian Tyrann, och till slut
kröntes befrielseverket genom valet af Gustaf
Vasa till konung i Strängnäs 1523. Därifrån utgick
reformationen; i Strängnäs uttalades först Luthers
befriande tankar. Striderna mellan Gustaf Vasas söner
hade väsentligen S. till skådeplats. Sedan hertig
Karl satt sig i besittning af S., som, jämte andra
landskap, genom faderns testamente tilldelats honom
som hertigdöme, började en epok af rikaste utveckling:
slotten ombyggdes och utrustades, städernas handel
utvecklades raskt, jordbruket tog ett oerhördt
uppsving liksom trädgårdsskötseln, bergsbruket
främjades, och nya industrier uppväxte. Samtidigt var
det lutheranismens borg i Sverige. Efter Karl IX:s
död i Nyköping 1611 och Gustaf II Adolfs val till
konung på riksdagen där s. å. öfvergick S. till
hertig Karl Filip. Tynnelsö län gafs på sin tid åt
Katarina Stenbock och Karl IX:s änkedrottning; ett
stort stycke af S. var Maria Eleonoras morgongåfva,
och Maria Eleonora innehade Gripsholms och Eskilstuna
län. S. var under 1600-talet förskonadt från krig och
har sedermera endast en gång utsatts för fientliga
härjningar, nämligen 1719, då Östersjökusten med
städer, bruk och herrgårdar sköflades och brändes
af ryssarna; genom segern vid Baggensstäket (se
d. o.) räddades Stockholm och tillbakaslogs fienden.
S. har sedermera genomgått en rik materiell
utveckling, ostörd af yttre händer. I högre grad
än alla öfriga landskap med undantag af de skånska,
är det storgodsens, fideikommissens land, hvilket,
jämte närheten till och den lifliga förbindelsen med
hufvudstaden, haft till följd, att bondekulturen
i S. torde vara långt mindre säreget utpräglad än
annorstädes, hvaremot slotts- och herrgårdskulturen
dominerat. Landskapets invånare ha också jämförelsevis
föga sysslat med eller betonat provinsiella
egendomligheter; nutidens starkare intresse för
hembygdsvård och inhemsk etnografi har likväl äfven
i S. börjat göra sig gällande, och som ett första
anmärkningsvärdare resultat häraf står det 1918 i en
af slottsbyggnaderna i Nyköping invigda Södermanlands
läns museum, som redan fått en efterföljare i det
under bildning varande hembygdsmuseet i Södertälje;
Södermanlands fornminnesförening har med små
ekonomiska medel verkat i Strängnäs sedan 1877. —
I den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
