Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Söderman, Johan August - Söderman, Frits Adolf - Söderman, Karl August - Söderman, Sven Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Björnson) m. m. äfvensom i sina friska och populära
kvartetter för mansröster (den genialiskt liffulla
folklifsskildringen Ett bondbröllop, Sjung, Längtan,
Suomis sång, Tre visor i folkton, Klang, min vackra
bjällra m. fl.), fruntimmersröster (Englarnes
hem) eller blandad kör (Idyll och epigram, Sex
visor i folkton), hvarjämte hans Fantasier à la
Almquist, hans arrangemanger af folkvisor och
bellmansmelodier röja en betydande humor, samt
hans orkestersaker (Concertuvertyr, Tscherkessisk
dans, dramatiska inlägg i ofvan nämnda pjäser,
m. m.) en instrumenteringskonst, som i Sverige icke
är vanlig. Högst står han emellertid i sina ballader
för solo och orkester, vare sig med kör (den lika
konstfulla som ädla och gripande Die wallfahrt nach
Kevlaar, Hjärtesorg) eller utan kör (Der arme Peter,
Der schwarze ritter, Kung Heimer och Aslög, Tannhäuser
och Qvarnruinen, de båda sista prisbelönta och utg. af
Musikaliska konstföreningen). Hans särskildt för denna
genre egnade form- och klangsinne, hans romantiska
uppfattning och fantasi, hans dramatiskt energiska
och plastiskt klara framställningssätt gjorde honom
skickad att i balladen åstadkomma något af det
yppersta, som någonsin frambragts. "Vallfarten",
"Hjärtesorg", "Svarte riddaren" och "Tannhäuser"
stå utan tvifvel oöfverträffade i sitt slag uti
alla länders litteratur. Däremot lyckades S. mindre,
då han försökte sig i sådana grenar, som antingen
icke lågo för hans egendomliga begåfning, såsom
wagnerstilen, eller ock fordrade mera systematiska
skolstudier, såsom sonatformen. Bevis därpå lämna två
af hans efterlämnade manuskript: det wagneristiska
"kärleks- och hjältespelet" Harald och Anna å ena sidan
och en pianokvartett å andra sidan. Bland värdefullare
saker, som han efterlämnade, äro fullständig
skiss till Peer Gynt (partituret är förkommet)
samt fragmentariska skisser till Fiskarflickan,
Zigenaren, Alfsol och Signelills färd, den sistnämnda
utg. af Musikal. konstföreningen (partitur till
operetten Zorab och fragment af en tillämnad
stor opera, Esmeralda, äro förkomna). Dessutom
finnas skisser till körer, melodramer, uvertyrer,
marscher, entreakter, orkesterscherzon, äfvensom
en Charivaripolka, komponerad vid 16 års ålder och
röjande tidig förtrogenhet med orkestereffekter.
— S. är tvifvelsutan den på en gång mest nationelle
och mest originelle af Sveriges tonsättare. Det
förra icke blott därigenom att han mer än andra
utgick från folktonen såsom förebild, utan äfven
därigenom att hans både mänskliga och konstnärliga
personlighet visar så många äkta svenska drag. Till
karaktären rättrådig och blygsam, vänfast och vek,
men äfven häftig och njutningslysten, visar han i
sina kompositioner en blandning af innerlighet och
praktkärlek, af stordådskraftigt vikingalynne och
en nästan kvinnlig vekhet, af frisk, stundom något
banal sinnlighet och det mest kyska svärmeri, det
mest hängifna och arbetsamma konstnärsallvar. Ännu
mer i ögonen fallande är hans originalitet, som visar
sig egentligen i hans harmonisering och, tekniskt
betraktad, ter sig som en sannolikt med hans folkliga
kynne och hans egenskap af naturgeni och autodidakt
nära sammanhängande förkärlek för öfverrika ackord,
skarpa förhållningar, fanfarartade hornsatser,
envist dissonerande, s. k. "liggande stämmor" m. m. Han
förvärfvade tidigt stor erfarenhet om orkestertekniken
och blef en vägröjare för instrumentalmusikens
mer själfständiga ställning i Sverige. Hans
orkesterverk äro från början tänkta med bestämda
orkesterklanger. Äfven hans behandling af recitativet
är mästerlig. Det blef honom dock ej förunnadt
att skapa en svensk nationalopera, hvartill han
framför andra syntes skickad. Jfr Ad. Lindgrens
uppsatser "August S:s manuskriptsamling" (i "Svensk
musiktidning" 1888 och 1889).
2. Frits Adolf S., den föregåendes halfbroder,
violoncellist, f. 4 juni 1838 i Stockholm, d. där 14
juli 1883, elev af Grützmacher i Leipzig, var cellist
i hofkapellet i Stockholm 1859—80 samt blef lärare i
violoncellspel vid konservatoriet 1866, led. af Mus.
akad. s. å. och bibliotekarie vid akad. 1878.
Hans ovanligt mjuka och varma celloton gjorde sig
väl gällande såväl i orkester- och solospel som vid de
kammarmusiksoaréer han anordnade på 1870-talet.
S. komponerade ett sångspel, violoncellstycken m. m.
3. Karl August S., son till S. 1,
operasångare, f. 13 okt. 1860 i Stockholm, d. där
15 febr. 1916, anställdes sextonårig i Elkan &
Schildknechts musikhandel, utbildade senare
sin röst under A. Rundbergs ledning och debuterade
1885 på K. teatern som Mefistofeles i Boitos opera.
Han fick anställning där s. å., studerade 1888—91
(med Jenny-Lindstipendium) i Paris och Italien,
tillhörde 1891—92 A. Lindbergs operasällskap i
Göteborg och därefter K. teatern 1893—1910 som sångare
och tillika från 1898 som förste regissör. Han
följde 1910 dir. Ranft till Oscarsteatern som
regissör. S. verkade flitigt äfven som enskild
sånglärare och instruktör. Han egde en kraftig
och välskolad basbaryton af icke särdeles fin
klangkvalitet. Han uppbar vidare så fordrande roller
som Amonasro i "Aida", Telramund i "Lohengrin",
Alberich i "Rhenguldet", Wotan i "Valkyrian",
Escamillo i "Carmen", Tonio i "Pajazzo",
Alfio i "På Sicilien" och Nelusko i "Afrikanskan"
m. m. — Hans dotter Greta Lisa S., operasångerska, f.
13 nov. 1891 i Göteborg, utbildades af sin fader,
debuterade 1915 på K. teatern som Mimi i "Bohême"
och Zerlina i "Don Juan" och anställdes s. å. vid
denna scen. Hennes klara, varma sopran och friska
sångföredrag ha sedan beredt henne framgångar som
Aida, Waino i "Arnljot", Susanna i "Figaros bröllop",
Micaela i "Carmen", Zerlina i "Fra Diavolo",
pagen i "Hugenotterna" och i "Romeo och Julia",
Siebel i "Faust" m. fl. roller.
4. Sven Erik S., den föregåendes broder,
litteraturhistoriker, kritiker, f. 12 juli
1866 i Stockholm, aflade mogenhetsexamen i
Stockholm 1889, studerade i Uppsala, där han
1894 vardt filos. doktor på afh. Alfred de
Musset, hvarefter han egnat sig hufvudsakligen
åt kritisk verksamhet i den dagliga pressen.
Han var 1894—96 medarbetare i "Aftonbladet" på den
litterära afdelningen och är sedan 1895 ord.
operakritiker i denna tidning samt sedan 1896
chef för den litterära afdelningen i "Stockholms
dagblad" och sedan 1904 dess ord. teaterkritiker.
Sedan 1904 är han äfven lärare i litteraturhistoria
vid Dramatiska teaterns elevskola och sedan 1911 led. af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
