Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige-Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stortinget omedelbart beslöt, att då detta skett,
då konungen förklarat sig ur stånd att skaffa landet
en ny regering och den konstitutionella konungamakten
alltså trädt ur funktion, stortinget bemyndigade de
afgångna statsråden att tills vidare fungera som
regering i öfverensstämmelse med Norges grundlag
med de ändringar, som nödvändiggjordes däraf, att
föreningen med Sverige under en konung vore upplöst,
enär konungen upphört att fungera som norsk konung.
Unionens upplösning. På mest initieradt håll i Sverige
torde man ha väntat, att unionskrisen skulle bli
aktuell under sommaren. Stortingets revolutionära
kupp framkallade nu en dagligen växande förbittring
i Sverige, och unionens upprätthållande med maktmedel
hade säkerligen vunnit anslutning, om konungen därtill
velat medverka. Så var dock icke förhållandet, men
å andra sidan ville man icke erkänna Norges rätt att
Sverige oåtspordt upplösa föreningen. Urtima riksdag
sammankallades till 20 juni och fick emottaga en
k. proposition, som efter en erinran om vissa skeden
af unionsfrågan uttalade, att K. M:t ej ansåg sig
böra med tvångsmedel upprätthålla unionen, men att
för dess upplösning borde fordras Sveriges medverkan
och att dessförinnan uppgörelse borde vara träffad
om ordnande af vissa viktigare mellanhafvanden
mellan rikena. Den k. propositionen väckte inom
vida kretsar starkt missnöje såsom ådagaläggande
alltför stor efterlåtenhet med hänsyn till den norska
rättskränkningen. För dess behandling tillsattes ett
särskildt utskott (ordf. Kr. Lundeberg, se denne),
som till slutet af juli under tystnadsplikt arbetade
med frågan. Ett fåtal inom utskottet önskade unionens
upprätthållande med maktmedel; flertalet bestämde sig
för att af Norge kräfva uppfyllande af vissa bestämda
förutsättningar för Sveriges bifall till unionens
upplösning. Dessa förutsättningar blefvo i hufvudsak,
att i Norge skulle ges ett säkrare uttryck för norska
folkets vilja än det revolutionära 7-juni-beslutet,
att, om Norge därvid uttalade sig för unionens
upplösning, det därefter skulle göra framställning
härom till Sverige och att, om vid därpå inledda
förhandlingar tillfredsställande öfverenskommelse
skulle kunna träffas om de villkor, som Sverige
kräfde för att erkänna Norge som själfständig stat,
Sverige vore villigt att ge ett sådant erkännande. Som
sådana villkor uppställde utskottet, att de under de
senare åren i Norge vid södra delen af gränsen mot
Sverige uppförda fästningarna (se Gränsfästningarna)
skulle nedläggas, att där på båda sidor om gränsen
skulle anordnas en neutral zon (se d. o.), inom
hvilken nya befästningar ej fingo uppföras, att för
framtiden skulle fastställas de svenske lapparnes
rätt att med sina renar årligen flytta öfver gränsen
till Norge samt bestämmelser till skydd mot, att
transitofarten öfver hvartdera riket från eller
till det andra hindrades eller oskäligt betungades
samt mot obehörigt intrång för ena rikets invånare
vid begagnande af vattendrag, som delvis föllo inom
det andra rikets gränser. Tillika betonade utskottet
nödvändigheten, att vid unionsupplösningen Sveriges
rättsliga ställning i internationellt hänseende blefvo
fullt klar, så att intet tvifvel kunde uppstå vare
sig om dess egna
rättigheter och förpliktelser eller om dess
fullständiga frihet från ansvar för Norge. För
vidtagande af åtgärder, som kunde bli behöfliga,
föreslog utskottet vidare en kredit åt regeringen
af 100 mill. kr. Utskottets förslag, som på hemliga
sammanträden delgetts kamrarna, blef därefter 27 juli
af båda bifallet. Därpå bildades under Lundeberg en
koalitionsministär med ett flertal medlemmar tagna
bland särskilda utskottets ledamöter, och sedan
dels Norge genom en folkomröstning 13 aug. uttalat
sig för unionens upplösning, dels stortinget 22
aug. beslutit hos de svenska statsmakterna anhålla
om deras medverkan till upplösningen samt bemyndigat
den norska regeringen att upptaga förhandlingar
i frågan med Sverige, inleddes i Karlstad sådana
mellan delegerade från båda rikena samt fortgingo
mellan 31 aug. och 23 sept., då de afslutades med
öfverenskommelser, hvilka dels i enlighet med de af
Sverige uppställda villkoren rörde neutral zon och
befästningars nedläggande, flyttlapparnas rätt till
renbete, transitotrafiken och gemensamma vattendrag,
dels därjämte innehöllo förslag till skiljedomsaftal
mellan rikena, överenskommelserna förelades därpå en
ny urtima riksdag 30 sept.- 18 okt., hvilken godkände
dem, hvarpå 26 okt. en traktat om deras definitiva
fastställande undertecknades från båda rikenas
sida. Samma dag utfärdade konungen en proklamation
till Norge, i hvilken han afsade sig norska kronan
och afböjde ett norskt förslag om en Bernadottesk
sekundogenitur i Norge. 27 okt. bestämdes i
svenskt statsråd ny konungatitel, nytt valspråk
och unionsmärkets borttagande ur den svenska
flaggan. Norska vänsterpolitikens målmedvetenhet
hade segrat öfver svenska unionspolitikens brist
på fasthet, men själfva slutuppgörelsen hade dock
ådagalagt, hurusom en kraftig och bestämd svensk
vilja förstått att drifva sina önskemål igenom och
huru alltså den svenska unionspolitiken tidigare bort
vara beskaffad.
Efter unionsupplösningen. Unionssprängningen
kvarlämnade helt naturligt i Sverige en viss känsla
af misstämning och torde åt Norge ej heller ha
skänkt alla de frukter dess målsmän hoppats af
densamma. När Världskriget 1914 utbröt, fanns där
också en känsla af undran, huru Sverige komme att
ställa sig och om eventuellt någon revansch för 1905
vore att befara. Med stor tillfredsställelse hälsades
därför i Norge Sveriges neutralitetsförklaring och
de försäkringar, som i aug. 1914 utväxlades i syfte
att förhindra, att krigstillståndet i Europa skulle
kunna medföra, att det ena riket vidtoge fientliga
åtgärder mot det andra. Det på konung Gustaf V:s
initiativ föranstaltade konungamötet i Malmö i
dec. s. å. stärkte tillfredsställelsen och gaf
impulsen till samarbete mellan de tre nordiska rikena
i syfte att begränsa och motverka de svårigheter
i ekonomiskt hänseende, som krigstillståndet
medförde. Samarbetet har sedan dess fortgått under
upprepade ministermöten, och den norska glädjen öfver
denna nya utveckling förhöjdes ytterligare, då konung
Gustaf V i nov. 1917 tog initiativ till ett besök
i Kristiania, det första från svenska konungahusets
sida efter unionens upplösning.
Litt.: "Sveriges historia intill tjugonde seklet"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
