Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syndikalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slangspråk, och som förste förordare af sabotage;
fackförbundens, i synnerhet de störres,
representanter räknas i flera fall alltjämt till
anhängare af engelska eller tysk-skandinaviska
fackföreningsmetoder. CGT har vunnit stark
tillslutning äfven bland post-, telegraf-
och järnvägsmän, kommunalarbetare och
folkskollärare. De stora och våldsamma
strejkerna och generalstrejksförsöken 1906–10
synas ha åtföljts af en märkbart aftagande
tilltro till möjligheten att genomföra en snar
samhällsomhvälfning. CGT uppgaf sig ha 450,000
betalande medlemmar, motsvarande omkr. 600,000
faktiska anhängare 1912. S. å. beräknades
arbetarna i landet utgöra omkr. 10 mill. och de
själfständiga företagarna omkr. 9 mill. Dessa
styrkeförhållanden förklara den ringa verkan
af generalstrejksförsöken. Missräkningarna ha
möjliggjort närmanden till det politiska partiet,
som äfven eftersträfvat närmare samverkan med
fackföreningsrörelsen, och inom den senare ha de
moderate fackförbundsmännen vunnit växande inflytande,
trots energiska protester af den revolutionära
ledningen inom CGT. – En grupp ideella teoretiker
har utöfvat betydande litterär verksamhet i de
syndikalistiska idéernas tjänst, sammanhållna kring
tidskriften "Le mouvement socialiste", som uppsattes
af H. Lagardelle 1899 och som helt företräder
syndikalismen sedan 1904. Sedan 1906 medverka
syndikalistiska skriftställare i "L’humanité", utg. af
Jaurès (d. 1914), som ifrigt eftersträfvade samverkan
mellan syndikalister och parlamentariker. G. Sorel
intog främsta rummet bland syndikalismens teoretiker
1897–1910; sistnämnda år drog han sig tillbaka från
hvarje medverkan i rörelsen, på hvilken han fann sig
besviken. – Litt.: Pelloutier, "Histoire des bourses
du travail" (1902), Pouget, "La Confédération
générale du travail" (1908), P. Louis, "Histoire
du mouvement syndical en France" (1911), Estey,
"Revolutionary syndicalisme, an exposition and a
criticism" (1913; med litt.-förteckning).
Syndikalismen vann tidigt spridning i Italien och
Spanien, bland franska och italienska arbetare
i västra Schweiz samt i Holland. Senare har den
framträdt med kraf på nya organisationsformer
och nya stridsmetoder samt äfven gett upphof
till nya oppositionella föreningsbildningar inom
fackföreningsrörelsen i Förenta staterna, Australien,
Tyskland, England och de skandinaviska länderna. Sedan
sept. 1907 utgafs på fyra språk veckotidningen
"Bulletin International du mouvement syndicaliste"
under redaktion af holländaren Chr. Cornélissen enligt
beslut på internationella syndikalistkongressen i
Amsterdam 1907. Italiens syndikalister försökte en
radikalisering af landsorganisationen, Confederazione
del lavoro, och bildade slutligen själfva Unione
sindicale italiano 1906–09, som dock sedan återgick
till hufvudorganisationen; under utbrytningstiden
nådde den syndikalistiska organisationen en anslutning
af omkr. 142,000 medlemmar med tyngdpunkten
bland grofarbetarna i norra Italien. E. Leone,
A. Labriola och tyske professorn R. Michels i Turin
bidrogo lifligt till de syndikalistiska idéernas
spridning. Hollands syndikalister ha sammanslutit sig
i Nationaal arbeidsraad, som räknade 9,000 medlemmar
1914. Freie vereinigung deutscher gewerkschaften
räknade vid kongress i Berlin s. å. 54 ombud
för 139 lokala samorganisationer med 6,500
medlemmar. Landsorganisationen i Förenta staterna,
American federation of labour, är i princip opolitisk,
och socialisternas inflytande inom densamma har varit
mycket begränsadt, men har märkbart stegrats under de
sista åren, då äfven önskningar framträdt att i större
utsträckning tillämpa industriförbundssystemet
och att skapa lokala samorganisationer. En
våldsam grufarbetarstrejk i Colorado 1903–04, som
undertrycktes med brutala medel, gaf anledning till
skapandet af en syndikalistisk centralorganisation med
det anspråksfulla namnet Industrial workers of the
world (IWW, af motståndare äfven tolkadt "I won’t
work", jag vill icke arbeta, emedan medlemmarna
af organisationen handla, som om arbetsaftal icke
existerade) på kongress i Chicago 1905. IWW fick snart
en mycket stormig inre revolutionshistoria, efter
hvilken ledningen öfvergick i nya händer. Efter
1907, då den mönstrade 5,000 medlemmar, har
den funnit växande anslutning bland gruf- och
alla slags grofarbetare, till 90 proc. under 30
år. IWW öfverfördes till Australien 1909. Tom Mann
har sedan 1910 bedrifvit energisk syndikalistisk
propaganda inom engelska arbetarvärlden, där de
nya fackföreningsidéerna vunnit anhängare bland
lärare och lärjungar vid arbetarhögskolorna i
Oxford och London och äfven gett anledning till en
sammanslutning i agitationssyfte, The plebs league,
som utger "The plebs magazine". Propagandan
inriktar sig på att framkalla en omläggning
af organisationsformerna och stridsmetoderna i
den engelska fackföreningsvärlden. Propagandans
verkningar ha starkt framträdt i de senaste årens
omfattande och delvis ganska våldsamma strejker bland
gruf-, transport-, dock- och järnvägsarbetare. "The
syndicalist" utkommer sedan jan. 1912.
Syndikalismens revolutionära idéer och metoder
förkunnades i Sverige med ringa framgång genom
Svenska socialistiska ungdomsförbundet (se d. o.),
hvars tyngdpunkt 1901–04 förlades till Skåne, där den
revolutionära propagandan, som sedan 1901 inriktats på
antimilitarism, fr. o. m. 1903 gjorde generalstrejken
till "en hufvudsak". Efter några års lifaktighet
aftog verksamheten, men återupptogs med förnyad styrka
efter storstrejken 1909, hvars utgång gjorde frågan
om nya organisationsformer aktuell inom den svenska
fackföreningsvärlden. Landsorganisationen i Sverige
(se denna art.) hänsköt frågan till en omfattande
utredning, hvars resultat framlades 1912. Tanken
på lokala samorganisationer (lokalismen) och
upphäfvandet af fackförbunds och landsorganisations
maktbefogenheter afvisades redan på förhand. Efter
utredningen vann däremot förslag till industriförbund
bestämd anslutning. Den ungsocialistiska oppositionen
sammankallade emellertid en kongress i Stockholm
vid midsommartiden 1910. Vid densamma konstituerades
Sveriges arbetares centralorganisation (SAC), byggd på
Lokala samorganisationer (LS). En broschyr med denna
titel har tryckts i 130,000 ex., "Syndikalisten",
organ för SAC, uppsattes i juli 1911 och uppnådde
en upplaga om 7,000 ex. 1914. SAC:s årsredogörelser
lämna följande uppgifter om rörelsens utbredning:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
