Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svinraser - Svinrot - Svinrygg - Svinsjuka - Svinskötsel - Svinstad - Svintistel - Swinton - Swinton and Pendlebury - Svinö - Svinöbatteriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kortörad. Till den förstnämnda typen räkna vi landtsvinen
i Sverige (fig. 9–10), Norge och Danmark, stora
polska svinet (se d. o.), normandiska svinet (se
d. o.), Craonaisesvinet m. fl. s. k. marsksvin
(se d. o.) i Schleswig-Holstein, Mecklenburg,
Pommern, Westfalcn o. s. v. Till den andra typen
hänföras lilla polska svinet, svenska skogssvinet
(se d o. och fig. 13), hannoverska landtsvinet
(fig. 12), bajerska landtsvinet m. fl. De flesta
landtsvin äro numera förädlade med engelskt blod
(jfr fig. 9-11). Bland utomeuropeiska kulturraser må
nämnas Poland-china-svinet (fig. 15), Amerikas mest
spridda och omtyckta ras, af omstridd härstamning,
och kortörade indiska tamsvinet (fig. 16), den ena af
de i södra och sydöstra Asien spridda hufvudraserna.
H. F.
Svinrot, bot. Se Scorzonera.
Svinrygg. 1. Skpsb. Då ett fartyg förändrar form
på så sätt, att kölen böjer sig nedåt på midten,
under det att den under byggnaden var fullkomligt
rät, säges den ha "svinrygg". Fordom byggde man
stundom fartyg med svinrygg i afsikt att därigenom
upphäfva befarad böjning andra vägen till "kattrygg"
(se d. o.). Jfr Ryggbrytning. – 2. Se
Kägelspelet.
1. J. G. B. (C. K. S.)
Svinsjuka, veter., en på en särskild bacill
beroende, synnerligen smittsam svinsjukdom, som
oftast angriper unga svin (under 3 månader); vinner
sjukdomen afsevärd spridning inom en besättning,
angripas dock äfven äldre. Sjukdomen förekommer dels
som en blodförgiftning (septikemisk form), dels i en
pektoral form, då företrädesvis brösthålans organ
(lungor, hjärta och lungsäck) äro angripna. Den
septikemiska formen, som är mera sällsynt, visar sig
i hög feber (40–42°) och stor mattighet med vacklande
gång, huden på buken, insidan af låren, på halsen och
öronen är oftast i större eller mindre utsträckning
mörkrödfärgad, andningen är kort och ansträngd,
och döden inträffar i regel inom 24 timmar. Den
pektorala formen uppträder både akut och kronisk. De
första sjukdomstecknen äro, att smågrisarna inom den
angripna besättningen vid 3–4 veckors ålder stanna i
utvecklingen, visa sig slöa och matta, andningen är
besvärad, ryggen hålles uppåtböjd, huden och synliga
slemhinnor äro bleka, och vanligen inställer sig
diarré, någon gång förstoppning, och djuren visa
ofta onaturliga foderbegär och förtära orenlighet,
urin, träck och smutsig ströhalm; på rygg, hufvud
och sidor uppstå röda fläckar med svag utsvettning,
som efter någon tid betäckas med svartaktiga skorpor,
och i sjukdomens mera framskridna skeden inställer
sig en svår, kikhostliknande hosta. Stundom angripas
äfven innerörat och hjärnan, och nervösa symtom,
bestående i krampanfall eller svaghet i bakdelen,
visa sig ej sällan. De flesta 3–5 veckor gamla djur
dö redan efter 5–8 dagar; den kroniska formen varar
3–4 veckor, stundom flera månader. Dödlighetsprocenten
är för 3–5 veckor gamla djur 50–80 proc., för äldre
knappast mer än 1–2 proc. De djur, som tillfriskna,
bli dock förkrympta och öka trots god utfodring föga i
vikt, hvarför det sällan lönar sig att behålla dem. Af
sjukdomen en gång angripna djur vid 3–4 månaders ålder
eller därutöfver kunna äfven, fastän de synas fullt
friska, sprida smitta och bidraga därför ofta till
sjukdomens vidare spridning. Genomsnittsförlusten
i döda bland samtliga insjuknade brukar uppgå till
omkr. 10. proc., hvartill komma ytterligare 10 proc.,
som bli mer eller mindre förkrympta. Om åtgärder för
att bekämpa sjukdomen och hindra dess införande i
riket se Svinpest.
E. T. N.
Svinskötsel. Till utfodring af svinkreatur användas
först och främst affall från kök, mejerier, slakterier
o. s. v., men äfven rotfrukter, fallfrukt, grönfoder
och slösäd, hvarjämte svinen mångenstädes under
sommaren taga sin föda ute å mark. Det allmännaste
fodermedlet för svin, affall från kök, bör ej förvaras
för länge, innan det utfodras, emedan det därigenom
lätt råkar i förruttnelse och då kan framkalla
sjukdom hos kreaturen. Vassla och kärnmjölk äro goda
fodermedel, men om den senare skall användas i stor
mängd och under längre tid, bör man dagligen utröra
litet släckt kalk i densamma, för att förekomma
benmjukhet hos de svin, som förtära kärnmjölk. Sur
skummjölk är i och för sig ett värdefullt fodermedel,
och blandad tillsammans med ärter, majs, korn och
potatis befordrar skummjölken smältbarheten af de
i nämnda fodermedel befintliga näringsämnena. Säd,
ärter och oljekakor ges malda eller kokta, och allt
affall från kvarnverk kan användas till svinföda,
ehuru rågkli är för ifrågavarande djurslag af ringa
värde. De till afvelsdjur afsedda svinkreaturen böra
ej utfodras för kraftigt, enär afvelsamheten därigenom
minskas, hvaremot de kreatur, som icke vidare skola
användas till afvel, äfvensom de, hvilka uppfödas
endast för att slaktas, böra erhålla riklig utfodring
för att hastigt bli gödda. Fördelaktigast afsättas
gödda kreatur vid 7–10 månaders ålder. Födan ges 4-
5 gånger dagligen, och mängden af vatten till dryck
rättar sig efter födans mer eller mindre vattenhaltiga
beskaffenhet. Under sommaren böra svinen ha tillgång
till någorlunda rent vatten till dryck äfvensom till
bad. Vistas svinen om sommaren ute, bör man sörja för,
att de ha någon skuggig plats att uppehålla sig på
under den hetaste tiden på dagen. Om svinens bostad se
Stall, sp. 950–951. – Slaktvikten uppgår hos
djur af snabbvuxna raser till 70–80 proc. af lefvande
vikten, men hos senvuxna svinslag till något mindre.
Jfr Benmjukhet, Dynt, Svinpest, Trikiner och Tuberkulos.
C. A. L.*
Svinstad, förr namn på en socken. Se Bankekind 3.
Svintistel, bot. Se Sonchus.
Swinton [swintn], stadsliknande samhälle (urban district)
i engelska grefsk. York (West Riding) 17 km. n. ö. om Sheffield.
13,654 inv. (1911). Glasbruk, järnindustri.
J. F. N.
Swinton and Pendlebury [swi’ntn ən pe’ndlbri],
ett af två byar, Swinton och Pendlebury,
bestående urban district i engelska grefskapet
Lancaster, 8 km. n. v. om Manchester. 30,759
inv. (1911). Kolgrufvor. Bomullsindustri.
(J. F. N.)
Svinö, fyr. Se Skorpa.
Svinöbatteriet byggdes af svenskarna juli 1611 för
4 kanoner på Svinön vid Kalmar och besattes,
men utrymdes redan 23 juli vid danskarnas
framträngande. Svinö skans byggdes på samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
