Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svetla, Karolina - Svetsning - Svett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bäcken; 1868), Teta Vavrincova (1878) och V
Hlozinách (1885). I en mängd senare berättelser -
däribland Hubicka (Kyssen; 1871; med samma motiv
som E. Krasnohorskás librett till Smetanas folkliga
opera) och Kanturcice (1869, sv. öfv. af E. Weer,
"Bydoktorn", 1894) - skildras det tjechiska
bylifvet med sund realism. Af hög litterär rang äro
Vesnický roman (En byroman; 1867) och Nemodlenec
(En gudsförnekare; 1873). Mindre lyckade voro
hennes fantastiska skildringar af det gamla Prag,
t. ex. Drama sboreného domu (1866) och Motýl
(Fjärilen; 1885). Mot slutet af hennes lif afmattades
dock den konstnärliga kraften betydligt. Litterärt
och socialt har hon för Böhmen haft samma stora
betydelse som E. Orzeszkowa i Polen. Bl. a. bildade
hon i Prag 1871 kvinnoföreningen Zenský výrobni spolek
ceský. Dessutom utgaf hon många pedagogiska skrifter
för barn och ungdom. Hennes samlade skrifter utgåfvos
1899-1904 i 30 dlr. Äfven hennes äldre syster,
Sofie Podlipská (d. 1897), hvars dotter Ludmila
blef gift med skalden Vrchlický, var författarinna.
A-d J.
Svetsning, metall., två metallstyckens sammanfogning
därigenom, att de pressas, uppvärmda till lämplig
temperatur, mot hvarandra. Endast metaller, som
vid uppvärmning mjukna, t. ex. smidesjärn, låta
svetsa sig i denna bemärkelse, däremot icke de, som
i likhet med tackjärn tvärt öfvergå från fast till
flytande tillstånd. Af metallerna är det framför
allt det smidbara järnet, hvars svetsbarhet är
af betydelse. Sålunda består välljärnet i själfva
verket af sammansvetsade järnstycken. Svetsbarheten
är i allmänhet störst hos det renaste och mjukaste
järnet och nedsättes genom nästan alla främmande
beståndsdelar. Ett stål med 1,2 proc. kol är knappt
längre svetsbart. De ytor, som skola sammanfogas,
måste för att "taga svets" vara fullt rena, och
oxidhinnan på dem måste därför aflägsnas. Vid
välljärn sker detta genom den i järnet inblandade
färskslaggen, som vid uppvärmningen blir flytande
och upplöser oxidskiktet. Välljärnet är därför af
allt järn det lättast svetsbara. Vid götjärn, som
icke innehåller färskslagg, används i st. f. denna
svetspulver, för mjukt järn oftast sand, som
med oxiden bildar silikat, för hårdare järn, som
icke tål så stark uppvärmning, att silikatet blir
flytande, vanligen borax. Svetsningen användes förr
hufvudsakligen i klensmide samt för välljärn, men
har under senare tid fått allt större utbredning,
särskildt inom grofplåtslageriet som ersättning för
nitning. Numera tillverkas stora plåtbehållare för
vätskor och gaser samt ångpannor ej sällan h. o. h. af
hopsvetsade plåtar. Uppvärmningen sker därvid lokalt
medelst acetylen- eller vätgaslåga, som föres utefter
fogen, hvilken samtidigt tillsmides med hammare eller
press. Styrkan hos en dylik vällfog uppgår till 80-90
proc. af det osvetsade järnets.
Benämningen svetsning används äfven för det
förfarande, hvarigenom brustna gjutjärnsstycken
stundom åter sammanfogas. Därvid tillgår så, att
delarna läggas intill hvarandra med de ytor, som
skola sammanfogas, på kort afstånd från hvarandra,
och omgifna af en särskild form eller "box" af eldfast
massa, öfver mellanrummet hälles en
ström af smält, varmt gjutjärn, som därvid upplöser
järnet närmast brottytorna och efter stelnandet
förenar de båda styckena.
Nära besläktad med detta förfaringssätt är den
s. k. autogena svetsningen med elektrisk ljusbåge
eller acetylensyrgas- eller knallgaslåga,
som används hufvudsakligen till reparation
af felaktiga eller brustna stålgjutgods- eller
smidesstycken. Vid den elektriska svetsningen (se
Elektrisk svetsning) tillgår så, att en ljusbåge
bildas mellan arbetsstycket som ena, helst positiva,
polen och en smal järnstång som andra, hvilken
föres utefter det felaktiga stället. Det närmast
omgifvande materialet smälter därvid och blandar
sig med från stången nedrinnande järn, hvarjämte,
om så behöfs, små järnbitar inkastas och smältas i
ljusbågen, hvarigenom de felaktiga ställena utfyllas
och hopfogas. Betydelsen af den autogena svetsningen
ligger däri, att brustna smides- och gjutgodsdelar,
t. ex. akterstäfvar, propellrar, maskinstativ o. d.,
kunna repareras, utan att uttagas ur sin omgifning
och utan att fartyget behöfver upptagas på slip.
F. S-e.
Svett (lat. sudor), fysiol., är en vätska,
som utsöndras af hudens svettkörtlar (se
Hud, sp. 1199). Människans svett är klar,
färglös, har saltaktig smak och en eg. v. af
1,001-1,010. Reaktionen är merendels svagt sur,
beroende på små mängder fettsyror, som härstamma
från hudens talgkörtlar. Denna tillblandning är
äfven orsaken till svettens lukt. Stundom iakttages
en blåfärgning af svetten, kromhidros (se d. o.),
som emellertid tillskrifves vegetation af vissa
bakterier. Svetten innehåller 97-99 proc. vatten
och är kroppens mest vattenhaltiga afsöndring. Af
fasta beståndsdelar äro att anföra koksalt samt
urinämne. Vid riklig svettafsöndring kunna ej
mindre än 12 proc. af kroppens kväfvehaltiga
ämnesomsättningsprodukter utsöndras med svetten,
och vid vissa njursjukdomar kan denna utsöndring bli
så betydande, att urinämnekristaller afsätta sig å
huden. Några djur afsöndra en svett af helt annan
sammansättning än människans. Så är hästens svett
starkt alkalisk och innehåller stora mängder ägghvita,
hvilket förklarar, att den löddrar sig.
Svettafsöndring försiggår, äfven om svetten ej
uppträder i form af droppar å huden. En del af den
s. k. hudutdunstningen (perspiratio insensibilis)
är möjligen en af svettkörtlarna oberoende process,
som endast sammanhänger därmed, att hudens djupare
lager äro genomdränkta med väfnadsvätska, för
hvars afdunstning öfverhuden ej skulle utgöra ett
fullständigt hinder. Räknar man emellertid all
vätskeutsöndring genom huden som svettafsöndring,
så uppgår denna för en fullväxt man med
70 kg. kroppsvikt under vanliga förhållanden
till 600-700 gr. i dygnet. Vid svettning i
vanlig bemärkelse stiger den till l-2 liter i
timmen. Rikligaste svettafsöndringen eger rum på
pannan, kinderna, näsan, bröstet, flathanden, fotsulan
samt axelhålan. Åtskilliga djur, såsom hästen och
fåret, svettas öfver hela kroppen, andra, såsom katt
och hund, svettas endast å tassarnas trampdynor. Svin
och nötkreatur svettas på nosen. Hos kanin och råttor
har man ej iakttagit svettning. - Svettafsöndringen
utlöses och regleras från centrala nervsystemet,
som genom nerver står
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
