Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sp. 988–1002). Genom makten af sin personlighet
ingöt han ny ande inom förvaltningen och väckte
åter till lif nationens tro på sin framtid. I
sistnämnda hänseende hade unionen med Norge (1814),
den förnämsta frukten af hans utrikespolitik, stor
betydelse. Af föreningen mellan den skandinaviska
halföns brödrafolk väntade man för dem båda trygghet
och styrka, och detta kändes som en ersättning för
hvad som gått förloradt för S. genom afskiljandet
af den finska riksdelen. Med tiden skulle de
förhoppningar, som knötos vid detta Karl Johans
verk, visa sig bedrägliga, men det beredde dock
onekligen båda folken fördelar under de 90 år
det bestod (se Sverige-Norge). Verkningarna af den
nationella pånyttfödelsen visade sig ej minst på den
materiella och andliga kulturens områden. Göta kanal
(se d. o.), ett jätteverk för sin tid, bragtes
till utförande; genom 1834 års realisation (se
Myntrealisation, sp. 64) gjordes slut på den nya
förvirring i penningväsendet, som den Napoleonska
tidens krig vållat. Förberedd genom den gustavianska
vitterheten, om också delvis i opposition därmed,
inbröt den svenska skaldekonstens guldålder. En
vetenskaplig produktion framträdde, som kunde
täfla med frihetstidens och åtminstone på det
humanistiska området öfverträffade den, och genom
1842 års folkskolestadga lades grunden till svenska
folkskoleväsendets storartade utveckling. Den tid,
då Karl XIV Johan som konung (1818–44) ledde
S:s öden, karakteriserades af motsatsen mellan
frihetssträfvanden och den politiska reaktionen
(se Reaktion 4 och Heliga alliansen). S. undgick
sådana brytningar, som häraf på många håll
framkallades. Äfven här stodo dock ett liberalt och
ett konservativt parti mot hvarandra. Tvisten mellan
dem gällde likväl ej frågan, om S. skulle vara ett
land med konstitutionell frihet. Detta var fastslaget
genom 1809 års R. F. och respekterades äfven af
konungen och de konservative. Hvad den liberala
oppositionen bekämpade var byråkratiska missbruk,
som trots allt bibehållit sig från frihetstiden;
indragningsmakten (se d. o., sp. 579); vidare att
konungen vid regeringens förande lämnade mindre
rum åt den konstitutionella rådkammaren, än som
syntes öfverensstämmande med författningens ande
(det s. k. "allenastyrandet"), och slutligen att
maktfördelningen i 1809 års R. F. tillämpades på ett
sätt, som onekligen stundom hindrade fruktbärande
samverkan mellan regering och riksdag. Det
sistnämnda ville det liberala partiet bota genom
författningens utveckling efter parlamentariska
riktlinjer, men häremot reste konungen, understödd
af de konservative, ett bestämdt motstånd. Innerst
berodde motsatsen mellan de båda partierna på det
liberala partiets individualism (se Liberal),
som ifrigt bekämpades af de konservative, och
häraf fick den viktigaste tvistefrågan, den om
ståndsförfattningens upphäfvande, sin karaktär (se
Riksdag, sp. 338 ff.). Vid 1840 års riksdag syntes den
liberala oppositionen skola få öfvertaget. Karl Johan
godtog då departementalstyrelsen (se Departement),
ehuru han däri befarade ett steg i parlamentarisk
riktning, men hindrade dock oppositionen att bli
herre öfver regeringsmakten, och
ett radikalt representationsförslag, som den lyckats
få hvilande, föll vid nästa riksdag 1844. Oskar I
(1844–59; se vidare Oskar, sp. 998–1006) hyllade
i olikhet mot fadern liberala idéer, men förmådde
dock ej lösa representationsfrågan. Åtskilliga
liberala reformer – indragningsmaktens upphäfvande,
3-åriga riksdagsperioder, kvinnors lika arfsrätt
och myndighet, en på initiativ af Oskar I redan
under hans kronprinstid igångsatt human reform af
fångvårdsväsendet, fattigvårdens ordnande, det
också från konservativt håll påyrkade afskaffandet
af husbehofsbränningen (se Brännvinslagstiftning,
sp. 437) samt lättandet af det merkantilistiska
näringstvånget – genomfördes emellertid under
hans regering. Men nu tog den revolution i vårt
kommunikationsväsen sin början, som järnvägsbyggandet
(se Järnväg, sp. 424 ff.) innebar, och drog
intresset från de mera politiska inre frågorna. –
Karl Johan hade efter sin tronbestigning undvikit
inblandning i främmande länders förvecklingar och
till misshag för de liberale sökt ett stöd för sin
fredspolitik i en anslutning till det reaktionära
Ryssland. Oskar I närmade sig i stället västmakterna,
hvilket var nära att medföra S:s deltagande i
Krimkriget (se d. o. och Novembertraktaten). I
olikhet med Karl XIV Johan sympatiserade Oskar I
och hans efterträdare Karl XV (1859–72; se Karl,
sp. 1002–08) med skandinavismen (se d. o.), men
deras häraf starkt påverkade utrikespolitik kom
dock ej att medföra S:s deltagande i 1848 och 1863
års danska krig (se om dessa Slesvigska krigen). –
Karl XV förmåddes af justitiestatsministern Louis
De Geer att återupptaga den för en tid undanskjutna
representationsreformen. Dess lösning förbereddes
genom 1862 års kommunallagstiftning (se Kommunernas
historia, sp. 677, och Landsting 2) och 1863 års
förordning om allmänt kyrkomöte (se d. o., sp. 507
ff.), och den kom till stånd genom antagandet vid
1865 års riksdag af De Geers förslag till en på
tvåkammarsystem och riksdag hvarje år grundad
riksdagsordning. Att de fyra stånden behöfde
ersättas med en mera tidsenlig folkrepresentation,
är oförnekligt. Det politiska arbete, till hvars
utförande de användt sin 1809 erhållna ökade makt,
hade dock varit långt ifrån värdelöst. En mängd
nyttiga saker åstadkoms genom deras medverkan eller
på deras initiativ, och under tider, då i många andra
länder rådde despotism eller anarki, njöt S. tack
vare dem lagbunden frihets välsignelse.
Litt.: Utom i specialundersökningar och
urkundspublikationer, som här ej kunna uppräknas,
har S:s historia gjorts till föremål för ingående
behandling i arbeten, som åsyftat att ge en totalbild
däraf. Början till en sådan svensk historieskrifning,
höjande sig öfver krönikans nivå, gjordes af O. von
Dalin (se d. o.) och Lagerbring (se d. o. 1), men
först genom E. G. Geijers epokgörande arbeten "Svea
rikes häfder" (1825) och "Svenska folkets historia",
I–III (1832–36) gafs uppslaget till en inhemsk
svensk rikshistoria enligt den moderna vetenskapens
fordringar. Framställningen i det förra kom dock
ej att framföras längre än t. o. m. vikingatiden,
och det senare afbröts med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
