Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händer en murbräcka mot själfva det
medeltida länsväsendet, och på dettas ruiner
började han i stället upprätta en verklig
ämbetsförvaltning. Vanligen uppdelade han de förut
af stormän "på tjänst" innehafda stora länen i smärre
omedelbara områden och skötte dessa genom mindre
högättade, honom underdåniga fogdar, som uppburo
kronans inkomster ej för egen, utan för statens
räkning. Men äfven när stora län fortfarande gåfvos
åt förnäma herrar, skedde det på sådana villkor, att
dessa fingo nöja sig med att vara kungliga ämbetsmän i
st. f. själfrådiga vasaller och att kronans ekonomiska
intressen äfven då tillvaratogos (jfr Länsväsen
2, sp. 206). För allmogen medförde denna effektiva
kontroll öfver lokalförvaltningen oskattbara fördelar,
och dock rönte den förstärkning af statsmyndigheten,
som var förutsättningen därför, motstånd från dess
sida. Ur bonderesningarnas rikshöfvitsmannaskap hade
den nya konungamakten, denna statsmyndighets bärare,
uppstått, men resningarna hade också hos bönderna
alstrat en benägenhet för upprorisk själfrådighet,
som nu vände sig mot samma konungamakt, när dennas
verkningar stötte deras vanor eller fördomar
för hufvudet. Genom kufvandet af dalupproren (se
Daluppror) och Dackefejden (se Dacke) häfdade dock
Gustaf äfven mot detta arf från unionstidens anarki
den nya fasta statsordningen. Krönet på denna satte
arfrikets införande. Konungavalet på Mora ting hade
blifvit blott en tom formalitet. I verkligheten hade
valriket betydt, att stormännen disponerat öfver
kronan och därigenom fått tillfälle att medelst
konungaförsäkringar bemäktiga sig riksstyrelsen för
att exploatera denna till egen vinning. Arfriket
var egnadt att sätta en bom för en sådan trafik,
och dess betydelse var alltså att äfven för framtiden
mot obehöriga privata intressen skydda statsmaktens
nyskapade själfständighet. På olika områden gjordes
denna statsmakt under konungens personliga ingripande
fruktbärande. Lag och rätt vårdades; den svenska
handeln frigjordes från Hansans förkväfvande
öfvervälde; näringarna, framför allt jordbruket,
främjades; en stående här af fotfolk, som den nya
tidens krigsväsen gjort behöflig, började upprättas
på nationell grund; kraftigt arbetades på att
skaffa riket en örlogsflotta i st. f. den förfallna
ledingen, och genom inkallade konstnärer mottog
det aflägsna S. några, om ock svaga, impulser från
renässansens (se d. o.) konst. För dess litterära
odling hade emellertid den store rikshushållaren
föga intresse. Detta berodde nog också på, att
bildningslifvet i S. ännu var i hög grad bundet vid
den bekämpade gamla kyrkan, och dennas skapelse,
Uppsala universitet, fick därför förfalla. Men genom
studier vid utländska protestantiska högskolor och
genom de svenske reformatorernas (främst Olaus Petri;
se d. o.) skrifter, som tack vare boktryckarkonsten
(se d. o.) spriddes till vida kretsar, tillgodosågs
dock i någon mån det bildningsintresse, som
reformationen äfven hos oss kallat till lif. Den
starka konungamakt Gustaf I skapade blef ej identisk
med det byråkratiska envälde, som denna tid i de
flesta andra europeiska länder växte sig starkt. En
viss benägenhet för ett sådant röjde han visserligen,
då han med tillhjälp af tyskar, en Pyhy,
en Georg Norman (se dessa) m. fl., försökte
inpassa den nya världsliga och kyrkliga
förvaltningsorganisationen i fasta former, men varnad
af det häraf framkallade och särskildt i Dackefejden
framträdande missnöjet, återgick han snart till det
också med hans eget skaplynne mera öfverensstämmande
personliga regementet. Med rötter i urgammalt svenskt
statsskick bevarade hans konungadöme i stort dettas
dualistiska kynne, om ock med kraftigare ledarskap
för konungen. Försvagad genom Stockholms blodbad,
beröfvad möjligheten att spela ut unionen mot konungen
och i behof af dennes stöd mot befrielsekrigets
demokratiska efterdyningar, måste rådsaristokratien
på hans tid finna sig i att ej längre få regera,
men konungen kräfde i stället dess flitiga medarbete
vid riksstyrelsen, och med de demokratiska krafter,
som förhjälpt honom till kronan, behöll han ständigt
känning. Särskildt togs riksdagens medverkan i anspråk
till den stora nydaningen, t. ex. i Västerås vid
nedbrytandet af katolska kyrkans makt 1527 och vid
arfrikets grundläggning 1544, och härigenom fick
det "nya riket" äfven en fast folklig grund. Det
statsskick, hvarmed S. ingick i den nya tiden, var väl
ej en modern konstitutionalism, men innehöll starka
element, hvarpå en sådan kunde byggas. Tronstrider
förmådde arfriket emellertid ej hindra. Gustaf
Vasas äldste son, Erik XIV (1560–68; se Erik,
sp. 784–790), var en äkta renässanskaraktär, som
genom sin lidelsefullhet förlorade kronan till sin
broder Johan III (1568–92; se Johan, sp. 1431–36),
och dennes son och efterträdare Sigismund (1592–99;
se d. o.), tillika konung i Polen, beröfvades sitt
svenska rike af sin farbroder Karl IX (1600–11;
se Karl, sp. 947–953). I viss mån torde arfriket
t. o. m. ha bidragit till dessa slitningar. En då
vanlig uppfattning däraf var, att det innebar ett
slags privaträtt till riket och att detta liksom
annan jordegendom därför borde gå i arfskifte. För
denna patrimoniella uppfattning af konungadömet (se
Konung), som fick stöd af det i utlandet rådande
apanagebruket (se Apanage), synes Gustaf Vasa ej
ha varit främmande, och troligen har man häri –
om också syftet att skapa en stark dynastisk
familjemakt som motvikt mot adeln spelat in –
att söka anledningen till, att han gaf sina yngre
söner ärftliga furstendömen (se Hertigdöme
och kartan "Gustaf Vasas söners hertigdömen"),
hvilket lade grunden till brödratvisterna. Åtgärden
medförde också vådor för rikets enhet, som var en
förutsättning för den af Gustaf upprättade starka
statsmakten. Genom ödets skickelse skulle emellertid
hertigdömesinstitutionen bli räddningen för hans
storverk, ty det var därigenom, som Karl IX fick
maktmedel till dettas värnande, då Johan III:s
liturgiska sträfvanden och Sigismunds katolska
fanatism blottställde S. för motreformationens (se
d. o.) stämplingar och då unionen med Polen å ena
sidan åter bragte rikets nationella själfständighet
i fara, å andra sidan syntes öppna möjligheter för
den nya, starkare adelsgeneration, som nu uppvuxit,
att återställa Kalmarunionstidens stormannavälde. Vid
räddningsverket sökte och fann Karl emellertid också
stöd hos riksdagen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
