Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förening under en gemensam konung två större riken:
Svearike och Götarike, ha uppstått, och genom
svearnas seger lades i vårt land grunden till
en enhetlig stat och ett enhetligt statsfolk,
hvilka efter segervinnarna blefvo kallade, den
förra Sverige, det senare svenskar. Då denna
samling först inemot den historiska tidens början
torde ha varit mera fullständigt genomförd, kan
S:s historia i bet. svenska statens och svenska
statsfolkets först då sägas begynna, hvilket
äfven är ett skäl för att räkna den egentliga
svenska historien fr. o. m. Vikingatiden. – Den
sålunda åvägabragta statsenheten var emellertid
länge mycket svag. Den gemensamme konungen,
dess ende representant, kunde till landets
försvar uppbåda folkhären och medelst ledingen
(se d. o.) företaga plundrings- och eröfringståg,
hvarjämte han, så länge hedendom varade, hade vård
om Uppsalatemplet. Annars berodde hans maktställning
egentligen blott därpå, att han i sin tjänst hade en
större skara handgångna krigare, den s. k. hirden (om
denna i Norge se Hird), än andra stormän. Möjlighet
härtill beredde honom afkastningen af Uppsalaödgodsen
(se Uppsala öd) och de frivilliga sammanskott, som
han vid ambulerandet mellan dessa erhöll från den
kringboende befolkningen. En kunglig riksregering
och ett därmed sammanhängande ordnadt skatteväsen
existerade ej. Skattskyldighet ansågs oförenlig
med politisk frihet ("frälse"). Riket var i själfva
verket blott ett af konungens person sammanhållet
förbund af autonoma landskapsmenigheter, som under
ledning af lagmän (se Lagman) själfva på tingen skötte
sina angelägenheter (lagstiftning, rättskipning och
förvaltning). En följd af det sätt, hvarpå riket
bildats, var, att konungavärdigheten ansågs bunden
vid svearnas konungaätt och att rätten att inom denna
välja utöfvades på tinget vid Mora stenar af de tre
uppländska folklanden, kärnan till svearnas rike. De
andra landskapen hade sedan att på "eriksgatan"
(se d. o.) hylla den rättsligt valde. I öfrigt
voro alla landskapen likställda. Samhällsskicket
var såtillvida demokratiskt, att befolkningens
huf-vudmassa bestod af politiskt likberättigade
jordegare (bönder). Men bland dessa höjde sig några
storbönder såsom mäktiga jorddrottar öfver de andre,
och en ej ringa del af befolkningen utgjordes af
trälar. Vikingatågen (se d. o.), som gåfvo perioden
dess karaktär, bidrogo säkerligen i hög grad till
att öka de förres rikedom och de senares antal. –
Under det de skandinaviska länderna blott medverkat
och detta i mycket olika grad (se ofvan) till den
folkvandring, som sprängde Romerska riket, utvecklade
sig vikingafärderna till en specifik och allmän
skandinavisk folkvandring. I de af dem, som riktades
västerut, synes det dåv. S. till en början blott föga
och sedermera endast genom att lämna soldenärer ha
tagit del. Det var framför allt i företag söder-
och österut, som den öfversvallande kraften hos
denna tids svenska folk skaffade sig aflopp. Genom
kungliga ledingsfärder till andra sidan Östersjön
ej blott inhöstades krigsbyte, utan lades skatteland
("sysslor") under Sveakonungens välde. Det märkligaste
svenska vikingaföretaget var dock sannolikt af privat
natur: ryska rikets grundläggning på 860-talet af
Rurik och hans följeslagare (se härom samt om de länge
fortbestående förbindelserna mellan detta rike och S.:
Ryssland, sp. 1436–39). En med denna riksbildning och
således med de svenska vikingatågen sammanhängande
företeelse var den rekrytering af det bysantinska
väringagardet, som egde rum från S. (se
Väringar). Äfven söderut grundlades på privat väg ett
svenskt vikingarike, nämligen i Jylland omkr. 900 af
den svenske vikingen Olof, som efterträddes af sonen
Gnupa. Det blef emellertid redan på 900-talet eröfradt
af den danske konungen Gorm och hans efterträdare
(se Danmark, sp. 1291 ff., Gorm och Gnupa). Om
vikingatågen stått under enhetlig och målmedveten
ledning, skulle möjligen hela Nord-Europa ha blifvit
skandinaviskt. Nu löpte de ut i sanden. I de nya
genom dem åvägabragta statsbildningarna (Ryssland,
Normandie, den engelska Danelagen) förlorade de
nordiske emigranterna sin nationalitet, och för de
skandinaviska moderländerna medförde denna deras
"storhetstid" en kraftförlust, hvarigenom den
skulle ha verkat uteslutande skadligt, om den enda
behållningen varit det hemförda bytet. Så var dock
ej fallet. Att en egendomlig skandinavisk stats-
och kulturutveckling blef möjlig vid sidan af de
karolingiska storstaterna, berodde säkerligen till
ej ringa del på den skräck, "nordmännens raseri"
uppväckte. Vidare öppnades genom vikingatågen
handelsvägar, och i synnerhet svenskarna tyckas
ha förstått att utnyttja dem; därom vittna Birka,
Sigtuna och Gottland (se dessa ord). Vikingatågens
äfventyrslif framkallade vidare den romantiska miljö,
hvari den fornnordiska skaldekonsten med sina guda-
och hjältesånger utvecklade sig, och ehuru den
litteratur, som bevarat dess alster, är isländsk, så
har den bevisligen blomstrat äfven i S. Slutligen
var det genom vikingatågen, som S., liksom den
öfriga skandinaviska norden, på allvar tog sitt
inträde i den dåvarande europeiska statsvärlden,
i det deras viktigaste följd blef kristendomens
införande. Handels- och vikingafärderna spredo
nämligen den första kännedomen därom till Norden,
och behofvet att dämpa de skandinaviska folkens
hedniska krigslust förmådde det hemsökta kristna
Europa att göra dessa folk till föremål för kraftig
missionsverksamhet. I själfva verket upphörde också
vikingatågen samtidigt med kristendomens seger i
Norden. S:s apostel, Ansgarius (se d. o.), hitkom
visserligen redan omkr. 830, men först bortåt 200
år därefter, sedan Olof Skötkonung omkr. 1000 låtit
döpa sig, vann kristendomen mera allmänt insteg i
landet. – De nordiska folkens starka lifskraft denna
tid tog sig uttryck ej blott i vikingatågen, utan
ock i inbördes fejder. Liksom S. var Danmark redan
vid periodens början sammanfördt till ett rike,
och i Norge åvägabragtes ett sådant enhetsverk mot
slutet af 800-talet af Harald Hårfager (se Norge,
sp. 1420, och Harald, norska konungar 1). Mellan de
tre rikena kom det till väldiga kraftmätningar. Dessa
kunna anses som en oreflekterad fortsättning af
den samlingsrörelse, som låtit landskapen förenas
till riken, och så enhetlig som de skandinaviska
folkens kultur då ännu var, synes det ej omöjligt,
att resultatet kunnat bli de tre rikenas uppgående
i en gemensam statsbildning. Men rikenas förmåga af
själfhäfdelse var större än landskapens, och när
kampen mellan dem ej ledde till politisk enhet,
blef den i stället en orsak till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
