Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Delångersån (2,070), Testeboån (1,210), Gafleån
(2,490), dels större slättfloder, såsom Tämnarån
(1,250 kvkm.), Nyköpingsån (3,640), Käflingeån (1,230)
och Rönneån (1,890), dels de småländsk-halländska
älfvarna: Emmån (4,450 kvkm.), Alsterån (1,520),
Ronnebyån (1,080), Mörrumsån (3,390), Skräboån
(1,040), Helgeån (4,890), Lagan (6,450), Nissan
(2,680), Ätran (3,350), Viskan (2,200) och
Örekilsälfven (1,340), som afvattnar delar af Dal
och Bohus län. Till den tredje gruppen hör ett 70-tal
kust- och gränsfloder, med dräneringsområden mindre än
1,000 kvkm. – Floderna äro till följd af terrängens
beskaffenhet nästan alla grunda, fyllda med fall
och forsar samt endast till ringa del lämpliga som
kommunikationsleder på annat sätt än som flottleder
för virke. Men de äro en stor nationalrikedom
genom sina till omkr. 6 mill. hkr uppskattade
vattenkraftstillgångar. Deras uppkomst sammanhänger
med bildningen af den skandinaviska bergskedjan. Förut
hade den skandinavisk-finska kontinenten, omgifven
af haf som den var, ett fuktigt klimat med rik
nederbörd och stora floder, liknande Rysslands, med
jämnt fall. Efter tertiärtidens slut kom den stora
nedisningen, efter hvars slut landet fick en terräng,
utmärkt af bergknallar, moränkullar, grusåsar och
mellan dem sänkor, i hvilka vattnet samlade sig
till sjöar. Några kunna betraktas som insänkta i
själfva berggrunden, s. k. klippbäcken, andra ligga
i sänkor i de lösa moränbildningarna, moränsjöar,
eller ha bildats genom uppdämning under istiden af
lösa jordlager, moränvallar, sand- och lersediment,
uppdämningssjöar (såsom i Lappland), och ofta länkades
flodernas lopp fram öfver afsatser i berggrunden,
och så bildades forsar och vattenfall. Ofta och
särskildt i trakter med föga utpräglad terräng
och utan djupt nedskurna gamla floddalar blefvo
de gamla flodfårorna så fullständigt öfvertäckta af
kvartärtidsaflagringar, att vattnet tog sig nya vägar,
såsom bifurkationen vid Tärendö och vid nedre ändan af
Ströms vattudal, där Ångermanälfven klyfver sig i två
skilda grenar. Vid Ljungans, Indalsälfvens och Ume älfs
utlopp tyda flera omständigheter på, att älfvarna
nu rinna fram på sidan om sina före istiden följda
dalgångar. Dalälfven torde från trakten af Krylbo
ha haft sin gamla fåra ned mot Mälaren, Klarälfven
från Uddeholm haft en östligare riktning fram mot
Kristinehamn, likaså Glommen från Kongsvinger gått
fram genom Glafsfjorden till Vänern.
Beträffande vårt lands i allmänhet rika sjöbildning
har den i skilda trakter och under skilda förhållanden
varit olika. De stora mellansvenska sjöarna Mälaren
(1,140 kvkm.), Hjälmaren (493 kvkm.) och Vänern
(5,568 kvkm.), S:s och Skandinaviska halföns
största sjö, utgöra som nämndt lämningar af den
vattenförbindelse, som en gång fanns mellan Östersjön
och Nordsjön, Vättern (1,898,5 kvkm.) är en gammal
förkastningsspricka i annan riktning. Om uppkomsten
af de långsträckta sjöar, som Norrlandsälvarna i sitt
öfversta lopp bildat, Torne träsk (317 kvkm.), Stora
Luleträsk (168 kvkm.), Hornavan (240 kvkm.), Uddjaur
(240 kvkm.), Storavan (170 kvkm.), Storuman (164
kvkm.), Flåsjön (113 kvkm.), Kallsjön (155 kvkm.),
Storsjön (448 kvkm.) m. fl. se Kölen. I öfrigt
förekomma sjöar i större mängd i de landsdelar,
där terrängen är bruten och kuperad, såsom fallet
vanligen är, där berggrunden utgöres af urberget,
såsom i Dalarna (Siljan, 290 kvkm.), i Södermanland
(Båfven, 66 kvkm., Yngaren, 47 kvkm., m. fl.),
i Värmland (Skagern, 133 kvkm.), vissa delar af
Östergötland (Sommen, 124 kvkm., Roxen, 96 kvkm.,
m. fl.) samt Småland (Bolmen, 187 kvkm., Åsnen,
151 kvkm., m. fl.). Relativt sjöfattiga äro däremot
trakter med jämnare terräng, dels sådana, hvilkas
berggrund bildas af sandstenar, siluriska eller andra
yngre formationer, såsom större delen af Skåne,
Kalmarkusten, Öland, Gottland, östgötaslätten,
Närkesslätten, dels urbergstrakter, som af skilda
anledningar fått en mera flack yta, såsom vissa
trakter n. om Mälaren, vissa delar af Västergötland,
stora områden i norra delen af Norrbotten. Äfven synes
den relativa sjörikedomen i viss mån vara beroende
af förkastningar, i det att sänkta urbergstrakter äro
sjöfattigare än höjda. Så är trakten mellan Bråviken
i s. samt Mälaren och Hjälmaren i n. mycket sjörik i
jämförelse med angränsande genom förkastningar sänkta
områden. Att förkastningar och sprickbildningar äfven
på andra sätt inverkat på sjöbildningen, är ej heller
ovanligt. I moränrika trakter uppstå lätt sjöbäcken
i sänkorna mellan moränbildningarna, exempelvis
Hornborgasjön och Tåkern. De många små sjöarna
i Valle härad i Västergötland med dess hvarandra
korsande rullstensåsar äro ett tydligt exempel på
åslandskapens sjöar; de äro i dagen trädande partier
af åsarnas grundvattenyta och sakna ofta synligt
såväl till- som aflopp. I landskapsbeskrifningarna
redogöres för resp. landskaps vattenförhållanden,
hvarjämte hvarje flodområde och större sjö ha sin
särskilda artikel. (I ofvanstående arealuppgifter,
de senast (1917–18) kontrollerade, inbegripes ej
arealen af i sjöarna befintliga öar.)
Litt.: Bland
helhetsskildringar af S. i geografisk-topografiskt
hänseende är E. Tunelds "Inledning til geographien
öfver S." (1741; 6:e uppl., 4 bd, 1785–92) det både
äldsta och utförligaste. K. V. A. Thams stort anlagda
"Beskrifning öfver S:s rike" (2 bd, 1849–55) kom att
omfatta endast 6 län i mellersta S. Fullständiga
blefvo "Historiskt, geografiskt och statistiskt
lexikon öfver S." (af G. Thomée m. fl., 1858–65)
och "Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver
S." (af K. M. Rosenberg, 1881–83). Ett stort framsteg
betecknar det af M. Höjer författade "Konungariket
S., en topografisk-statistisk beskrifning"
(3 bd, 1872–84), som ej ännu saknar värde. Mera
utförligt behandlas samma ämne i det af K. Ahlenius
påbörjade, af A. Kempe, O. Sjögren m. fl. fortsatta
"S. Geografisk, topografisk, statistisk beskrifning"
(1908 ff.), mot hvars uppställning dock befogade
anmärkningar kunna göras. Mindre omfattande är
ämnet behandladt af G. Andersson m. fl. i den på
officiellt uppdrag utarbetade handboken "Sveriges
land och folk" (1:a uppl. genom G. Sundbärg, 1901;
2:a genom J. Guinchard, 1915–16), tillgänglig
för utlänningar genom franska, tyska och engelska
upplagor. J. F. Nyström har författat en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
