Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kusterna och därvid utformat det nordsvenska
höglandets stora karakteristiska floddalar. Under
senare skeden af landets historia sänktes genom en
serie förkastningar, hvilka gått företrädesvis i
n.–s. och v.–ö., stora delar af landet betydligt
under den nuv. nivån. Därigenom uppstodo
Östersjöbäckenet och Finska viken samt det af stora
sjöar delvis fyllda mellansvenska låglandet. Söder
om detta möter åter en rest af den urgamla
fastlandsplatån i sydsvenska (småländska) höglandet,
hvilket i s. gränsar till skånska slätten, som består
af yngre sedimentära formationer, hvilka bilda
underlaget för en helt annan natur än det
skandinavisk-finska urbergsområdets. Dessa fyra
områden utgöra det nuv. S:s orografiska hufvuddelar.
Om landets växlande höjd öfver hafvet se pl. I.
1. Det nordsvenska höglands- och
fjällområdet omfattar större delen af S., nämligen
hela Norrland samt norra och mellersta delarna af
Dalarna och Värmland. Kustlandet påminner dock
i sin naturbeskaffenhet om det mellansvenska
låglandet. Hvad som utmärker norra S:s natur är den
starka motsättningen mellan de många väldiga
älfdalar, som i riktning n. v.–s. ö. genomfåra dessa
trakter, och det stora fjäll- och skogslandet mellan
dem. Om man bortser från skiljaktigheterna mellan
älfdalarna och mellanliggande land, kan man,
om man på olika breddgrader far genom landet
från ö. till v., lätt urskilja tre i dess längdriktning
gående bälten: längst i v. fjällens och
den stora sjökedjans, därefter
moränmarkernas och myrområdenas samt
slutligen hafsaflagringarnas bälte.
Fjällens och den stora sjökedjans bälte invid gränsen
mot Norge har en bredd af omkr. 100 km. och
sträcker sig från landets nordspets ned till norra
Dalarna. Det har af gammalt sammanfattats
under det gemensamma namnet Kölen (se d. o.),
hvilket namn dock stundom användts äfven om
de sydligare gränstrakterna mot Norge. Dess östra
gräns är oftast väl markerad; mångenstädes stå
fjällen som en hög mur mot skogslandet. Ett
utmärkande drag hos den svenska fjällkedjan, som
skiljer den från mellersta och södra Europas
bergskedjor, är, att äfven de högsta fjälltopparna i
allmänhet ha afrundade former, beroende hufvudsakligen
därpå, att de eroderande och nedrifvande
krafterna här verkat i flerdubbelt längre tid än
t. ex. i Alperna, och i samma riktning har den
långvariga isbetäckningen under istiden verkat.
Endast enstaka toppar af synnerligen motståndskraftigt,
mestadels eruptivt material ha behållit
skarpa former, såsom Sylarna, Sarekfjällen och
Kebnekaise (se d. o.), S:s högsta berg
(2,123 m.). Passen mellan Atlanten och Östersjön
äro många och djupt nedskurna, mer än 20 äro
lägre än 900 m. De lägsta ligga n. om Torne
träsk, 412 m., och v. om Ströms vattudal, 351
m. – Inom morän- och myrområdenas bälte,
200–500 m. ö. h., äro älfdalarna mindre djupt
nedgräfda än inom fjällområdet. Så är särskildt
fallet längst i n., ungefär ned till Lule älf; där
utbreda sig milsvida slätter, genom hvilka
älfvarna långsamt rinna, medan spridda, långsluttande
berg resa sig ett par hundra meter öfver
slätten. Där träffar man Lapplands berömda
malmberg: Gällivare, Luossavaara, Kirunavaara
m. fl. Längre söderut blir terrängen mera bruten,
och de högsta bergen stiga där till 500–600
m. ö. h. Marken är mestadels sådan den var
vid istidens slut. Moräner af några få meters
mäktighet täcka den af urbergets gnejser, graniter
o. s. v. bestående berggrunden; af yngre aflagringar
förekomma nästan endast torfmossar (15–30
proc.). Moränmarken är stenbunden och nästan
ogenomtränglig för vatten, så att alla lågländta
trakter lätt bli vattensjuka, hvilket förklarar
uppkomsten af de ofantliga kärr- och mossmarkerna.
De torrländta trakterna bära stora skogar, som
utgöra hufvudmassan af S:s skogsmarker.
Myrmarken täckes af ljungväxter, hvitmossa och
starrarter, här och där finnas bestånd af martallar.
Detta skogsland är ytterst enformigt; endast kring
sjöar eller en eller annan dalsänka har landskapet
ett mera vänligt utseende. Frånsedt den
bördiga silurslätten i Jämtland äro odlingsmöjligheterna
med nuv. arbetspris få. Inom områdets
sydligaste delar, i Dalarnas och Värmlands bergslager,
har kulturen gjort större framsteg.
Närmast kusten ligger hafsaflagringarnas
bälte, som i allmänhet är väl begränsadt
inom älfdalarna, i hvilkas botten utbreda sig vida
slättmarker, gamla deltabildningar af sand eller
lera, som afsatts på hafsbottnen, när mot istidens
slut eller senare de nuv. kusttrakterna sköljdes
af hafvet. I Norrbotten nå de gamla hafsaflagringarna
(högsta marina gränsen) omkr. 200 m.
höjd och 100–150 km. inåt land, längre söderut
ända till 250 m. ö. h., men sällan mer än 50–80
km. bredd, i Dalarna och Värmland 150–200
m. ö. h. Hafvet har sköljt bort istidens moräner
från höjderna, som därför merendels ha berggrunden
blottad eller det finare materialet utvaskadt,
så att endast grus och sten återstå. Det
bortförda afsattes på den dåtida hafsbottnen, som nu
genom landets höjning (se Höjning 1) till stor
del är land och utgör de äldsta och förnämsta
odlade bygderna. Efter landets höjning gräfde
sig älfvarna åter ned genom dessa aflagringar,
och utmed stränderna kvarstå mäktiga skärningar
genom sand och lera ("nipor").
2. Mellansvenska låglandet har
uppstått genom förkastningar af berggrunden längs vissa
regelbundet ordnade spricklinjer och en gång utgjort
en bred hafsarm (se pl. III), som sedan öfvertäckts
af morän- och hafsaflagringarnas befruktande och
nivellerande hölje. Öfver detta uppsticka i skilda
trakter höjder af växlande storlek, hvilka dock
sällan nå mer än 50–100 m. ö. h. Anmärkningsvärda
undantag äro Västgötaslättens silurberg,
Kinnekulle, Billingen m. fl., samt Omberg. De
större partier af urbergsområdet, som vid landets
sänkning kommit att kvarstå som "horstar", såsom
Kolmården och höjdsträckningarna kring norra
Vättern (Tiveden), bilda stora barrskogsområden,
som länge fördröjde sammanslutningen till politisk
enhet af de skilda slätternas inbyggare. Ehuru
höjdskillnaderna inom detta lågland ej äro
betydande, ha sänkningsprocesserna försiggått så
olikformigt, att större och mindre områden kommit
att ligga under den allmänna nivån och nu bilda
af sjöar fyllda bäcken, Mälaren, Hjälmaren,
Vänern, Vättern m. fl., hvilka från äldsta tider varit
af stor betydelse för den inre samfärdseln. Öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
