Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverdrup, Johan - Sverdrup, Jacob Liv Rosted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
myndigheten till formellt antagande och sanktionerats af
konungen 1 juli, infunno sig ministärens samtliga
medlemmar följande dag i stortinget som en besegling
af parlamentarismens införande. Men det skulle visa
sig, att denna reform medförde nya missräkningar
och bekymmer för sin upphofsman. Som regeringschef
föresatte sig S. att åvägabringa en försoning
mellan konungamakten och nationalförsamlingen;
men därigenom åtminstone föreföll det många forna
anhängare, som om den gamle oppositionsmannen sveke
sitt eget förflutna. Denna uppfattning styrktes
genom den hållning, som han under påverkan af sin
brorson, medlemmen af ministären Jacob S. (se
S. 5), började intaga i kyrkliga och religiösa
spörsmål. S:s ändrade ståndpunkt kom till uttryck
i den passivitet, som han och regeringen visade
i fråga om "digtergage" till Alex. Kielland (se
d. o., sp. 1490) och som ådrog S. förebråelser att
ha uppgett frisinnets och den religiösa toleransens
grundsatser. "Kiellandsaken" åstadkom genast en
ödesdiger splittring inom gamla vänstern, hvarur
en grupp under ledning af statsrådet Jacob S. och
prästen Oftedal (se d. o.) utträdde. Äfven inom
själfva ministären hade snart visat sig tecken till
bristande öfverensstämmelse, och en fullständig
sprängning af S:s forna parti inträffade 1886,
närmast med anledning af ett af S. biträdt
lagförslag i klerikal anda om församlingsråd och
församlingsmöten, hvilket af stortinget 25 juni 1887
mot en enda röst förkastades. S. var därigenom i
själfva verket ohjälpligt störtad; men trots häftiga
kriser inom regeringen och trots flera direkta
misstroendevota från stortinget förmådde han dock
i två år hålla sig kvar vid makten. Vid valen 1888
hade S. en sista chance att återupprätta sitt svunna
anseende. Utgången af denna vädjan blef emellertid
tillintetgörande. Medan stortinget 1886-88, som ännu
var valdt på parollen "tillit till Johan Sverdrup",
bestod af 84 vänster- och 30 högerrepresentanter,
hade högern i det nya stortinget, som sammanträdde
i febr. 1889, besatt 51 platser, de "moderate", som
följde högern, 25 och vänstern blott 38. Det parti,
hvarur S:s regering urspr. utgått, hade sålunda krympt
ihop till en obetydlig minoritet. Men S. ville ej
draga konsekvenserna härur genom att afgå, hvilket
alla önskade. Då högerns ledare, Emil Stäng, 26 juni
s. å. framkom med det sista i den långa serie förslag
till misstroendevotum, som det skulle bli S:s tragiska
öde att upplefva, inlämnade denne ändtligen 2 juli
1889 sin och ministärens afskedsansökan, hvilken
beviljades 12 s. m. S. utgick ur det offentliga
lifvet som en man utan politisk makt, utan politiskt
förtroende och inflytande, ensam och isolerad. Men
ännu uppgaf han ej sina drömmar, att mycket kunde
återvinnas. Vid sin afgång drog han sig tillbaka
till privatlifvet och bosatte sig i Östre Aker. Med
programskriften Fra venstremænd til venstremænd,
den enda skrift, som han offentliggjorde och hvari han
återvände till den gamla vänster, som han själf hade
skapat, uppställde han sig, starkt bekämpad af nya
och gamla motståndare, som kandidat vid stortingsvalen
hösten 1891. Han lyckades bli vald från de "moderates"
hembygd, Stavanger amt, dock blott som dettas 5:e
och siste
representant. I något stortingssammanträde kom han
emellertid ej att deltaga. Då stortinget i febr. 1892
samlades, var han nedbruten och sjuk. Han släpade sig
till ett konstituerande möte i militærkomiteen, där
han invalts, 15 febr., men 2 dagar senare dog han af
hjärtförlamning. Stortinget beslöt enhälligt, att hans
begrafning skulle försiggå på statens bekostnad. Den
fick en enastående högtidlig prägel. S., som efter sin
flyttning från Larvik 1857 ej hade andra inkomster än
stortingsmandatet i förening med en anspråkslös fast
aflöning som stortingsvald hypoteksbanksdirektör och
den lilla lön han 1860-81 uppbar som statsrevisor,
fick "i betraktande af hans framstående och
betydelsefulla deltagande i vårt offentliga lif"
1881 en statsbelöning af 6,000 kr. årligen, en post,
som vid hans afgång som statsminister öfvergick
till pension. En byst af S. (mod. af O. Castberg)
uppställdes 1884 i stortingets samlingssal ;
hans porträtt (af Chr. Krohg) skänktes 1905 till
stortinget; hans grafmonument på Vor frelsers gravlund
(utfördt af Gr. Lærum) aftäcktes 30 okt. 1910,
och till ett nationalmonument öfver honom pågår
f. n. insamling af medel. Af S:s vältalighet,
af hans räckvidd som snille och agitator får man
ett intryck genom hans Taler holdte i stortinget
1851-1881 (utg. i urval af L. A. Havstad, 1882). Ett
oumbärligt hjälpmedel vid ingående studium af
S. är art. om honom i I. B. Halvorsens "Norsk
författer-lexikon" (V, 1901). Se f. ö. W. S. Dahl,
"J. S. Et stortingsbillede" (3 bd, 1899-1904),
J. E. Särs i "Norges historie" (VI: 1-2, 1909-13)
och "Samlede skrifter" (IV, 1912) och J. Lövland i
"Nordmænd i det 19:e aarh." (II, 1914), men framför
allt H. Koht, "Joh. S.", hvaraf bd 1 föreligger 1918.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
