Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska folkförbundet - Svenska folkpartiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utjämning och rättvisa samhällsgrundsatsers
tillämpning. Det uttalar sig för, att "allt bör
göras för att med tidsenliga maktmedel möta den
fara, som utifrån hotar nationens tillvaro", och
uppställer som sina "alla nyttiga och genomförbara
sociala reformkraf, men däremot icke sådana kraf,
hvilka rikta sig mot samhällets djupaste grundvalar,
den personliga friheten, familjen och den privata
eganderätten". I anslutning till dessa grundsatser
upptar dess arbetsprogram verksam ålderdoms- och
invaliditetsförsäkring, folkundervisningens och
egnahemsrörelsens främjande samt nykterhetsfrågans
lösning på öfvertygelsens och lagstiftningens
förenade vägar. Genom sitt ingripande i vissa
dagsfrågor, särskildt genom sin medverkan till
samlandet af den försvarsvänliga opinionen mot
Staaffska regeringen 1913–14, har förbundet kommit
i utprägladt motsatsförhållande till de radikala
och socialistiska partierna. För sina syften har
det bedrifvit omfattande upplysningsverksamhet,
dels genom resetalare (bl. a. med de s. k. blå
bilerna), dels genom spridning af social och politisk
litteratur. Sedan 1906 utger förbundet "Svenska
folkviljan" (se d. o.) och sedan 1913 dessutom
"Svenska folkets årsbok". Förbundet, som 1918 räknar
omkr. 12,000 medlemmar, är organiseradt i läns-
och lokalafdelningar samt en centralafd. för direkt
anslutna medlemmar. Af dessa väljas ombud till ett
årligt förbundsmöte, som utser en centralstyrelse
med säte i Stockholm. Förbundet eger i Stockholm
tryckeri (Tryckeri-a.-b. Fylgia) och fastighet,
Folkets hem (Regeringsg. 82), där dess expeditioner
och samlingslokaler äro inrymda, samt dessutom ett
tiotal liknande byggnader i olika delar af landet.
E. T. E.
Svenska folkpartiet, före maj 1906 Svenska partiet,
i Finland. Fennomaniens (se d. o.) på 1870- och
1880-talen växande styrka föranledde de för svenska
bildningssträfvauden intresserade i Finland till en
sammanslutning, som småningom gestaltade sig till ett
svenskt parti. Inom nyländska studentafdelningen angaf
A. O. Freudenthal lystringsorden till arbetet för den
svenska nationaliteten i Finland, och veckobladet
"Vikingen" (1870–74) verkade i hans anda med
A. Lille som hufvudredaktör. De i språkfrågan svenskt
sinnade kallades efter denna tidning af motståndarna
"vikingar". Gruppen vann ökad anslutning till följd
af den skärpa, hvarmed liberala partiets (se
Liberala partiet i Finland) program, som sökte en
förmedlande hållning i språkstriden, angreps från
fennomanskt håll, i synnerhet af J. V. Snellman, och
utvecklade sig till ett politiskt svenskt parti, som
vid 1882 års landtdag framträdde i ridderskapet och
adeln. Vid 1885 års landtdag konsoliderades partiet
med afgjord majoritet i ridderskapet och adeln samt
erhöll ett bestämmande inflytande i borgarståndet,
förutom smärre minoriteter i präste- och bondestånden,
medan liberala partiet försvagades. Partiet vann en
härskande ställning i Helsingfors’ och åtskilliga
andra städers kommunala representationer och kan,
ehuru något program för detsamma icke utarbetades, i
fråga om allmänna samhällstendenser karakteriseras som
ett borgarparti med frisinnad hållning i ekonomiska,
kyrkliga m. fl. angelägenheter. Partiet
intog dock en konservativ hållning till yrkandena
på förändring af den på den kommunala inkomstskatten
beroende rösträtten i städerna, hvarmed den politiska
rösträtten var förbunden; tjugufemröstskalans
nedsättning eller slopande skulle ha gett det
fennomanska partiet majoritet i borgarståndet och
därmed inom folkrepresentationen. Härom samt om
spörsmål rörande svenska och finska skolor voro
partistriderna heta under 1880-talet; det hände,
att partierna mätte sina krafter äfven i fråga
om byggandet af nya järnvägar. I jan. 1896 egde
i Helsingfors ett stort partimöte rum, hvarvid en
partidelegation tillsattes för att vårda partiets
intressen. Vid 1897 års landtdag väcktes inom
ridderskapet och adeln samt borgarståndet från
svenskt håll identiska petitioner om ordnandet af
ämbetsverkens språk på basen af likställighet genom en
ständerlag, men utan resultat. Under "ofärdsåren"
efter 1898, då generalguvernören Bobrikov (se
d. o.) representerade den ryska politiken mot Finland,
undanskötos till stor del de gamla partimotsatserna,
och de svensksinnade samt de s. k. ungfinnarna
sammanslöto sig till ett "konstitutionellt parti"
vid politiska och kommunala val. Efter Storstrejken
1905 kommo afskaffandet af ståndsrepresentationen
och införandet af proportionella val på dagordningen,
hvarvid den politiska rösträtten lösgjordes från den
kommunala, som förblef oförändrad. Detta föranledde
en omorganisation af partierna och äfven af svenska
partiet. Efter förberedande öfverläggningar beslöts,
i syfte att, såsom den nya representationsordningen
påkallade, förena alla klasser af Finlands svenska
befolkning till försvar och samverkan, 20 och 21 maj
1906 vid möte i Helsingfors af representanter för
olika landsdelar att ändra svenska partiets namn
till Svenska folkpartiet samt antogs ett program,
som betonade konstitutionella grundsatser, påyrkade
utvidgade rättigheter för folkrepresentationen
samt uppställde fordran på en efter vissa allmänna
synpunkter och rådande förhållanden något modererad
likställighet mellan de inhemska språken och
nationaliteterna samt äfven upptog en del sociala
reformkraf. I sistnämnda del kompletterades programmet
vid en partidag i Lovisa 31 maj och 1 juni 1914. Den
förra partidelegationen ersattes vid 1906 års
partimöte med en centralstyrelse, bestående af en
verkställande styrelse af 15 medlemmar i Helsingfors
och förstärkt styrelse med yttermera 30 medlemmar
bosatta i landsorten, hvilka årligen till en tredjedel
omväljas af partidagen, som hålles i Helsingfors
eller någon annan af landets städer och vid hvilken
handläggas äfven andra frågor, som röra partiets
intressen och det svenska folkelementets väl. Under
centralstyrelsen stå krets- och lokalstyrelser i
landsorten. Centralstyrelsens ordf. har alltsedan
1906 varit Axel Lille (se denne), sekreterare 1908-13
friherre Kr. von Alfthan. Partiet har vunnit betydande
anslutning, och vid landtdagsvalen ha de svenske
valberättigade, med undantag af en svag socialistisk
fraktion, röstat på partiets kandidater. Partiets
styrka i landtdagen sedan 1907 (25–26 medlemmar,
af 200, hvaraf 9–10 från Nylands, 5 från Åbo läns
södra valkrets med Åland, 6 från Vasa läns södra och
5 från Vasa läns norra valkrets) motsvarar noggrant
antalet af den svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
