Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 937-938 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Eriksson - Sven - Sven Aagesön - Sven Alfivason - Svenarum - Svendborg - Svendborg amt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mynt, slaget för Sven Grade.

och Skåne, men fick en motkonung i Knut Magnusson,
som invånarna i Jylland valde. Ehuru ärkebiskop Eskil
hjälpte Knut, fick S. likväl öfvertaget, slog Knut
vid Slangerup och tog Eskil till fånga samt inspärrade
honom i Lunds domkyrkotorn, men försonade sig snart
med honom och skänkte ärkebiskopsstolen betydande
gods. Äfven med Knut kom vapenhvila till stånd, och
ett gemensamt tåg företogs mot venderna, dock utan
framgång. Sedermera segrade S. vid Höje Taastrup
(1149) och Viborg två gånger (1151), hvarefter Knut
flydde ur landet och begaf sig till tyske kejsaren,
Fredrik I Barbarossa. Denne lockade S. till ett
möte i Merseburg för att mäkla förlikning och tvang
S. både att erkänna kejsaren som länsherre och att
afstå Själland till Knut, dock endast som län. Så
snart S. kom hem, uppsade han länseden och ville
ej afstå Själland, utan endast några landsträckor
på skilda håll. Ehuru S. ej kunde försvara riket
mot vendernas plundringar, drog han i härnad mot
Sverige 1152–53, men utan framgång, och kom ånyo i
strid med Knut. Valdemar, hertig af Sönderjylland
(sedermera konung Valdemar den store), som dittills
understödt S., slöt sig till Knut, och 1154 läto
bägge hylla sig som konungar i Viborg. Dessutom
förlorade S. sin folkgunst därigenom, att han införde
tyska seder vid sitt hof och inom rättskipningen,
och då både ärkebiskop Eskil och Skjalm Hvides
mäktiga ätt öfvergingo till hans medtäflare,
flydde han till Tyskland 1154. Där fick han 1156
någon hjälp af sachsiske hertigen Henrik Lejonet,
men det var ej tillräckligt, och 1157 måste han
sluta fred, hvarefter riket skulle delas: S. skulle
behålla Skåne med Bornholm, under det att Knut fick
öarna och Valdemar hela Jylland. Men häri kunde
S. ej finna sig, och liksom han förut hade hyst
planen att tillfångataga Valdemar och sätta honom
i fängelse hos sin svärfar, markgrefve Konrad i
Meissen, beslöt han nu mörda bägge sina motkonungar
vid ett gästabud, som Knut tillställde i Roskilde
(9 aug.). Han lyckades få Knut mördad, men Valdemar
undkom, ehuru sårad, till Jylland. S. följde efter
honom, men blef slagen (23 okt.) och under flykten
mördad af en bonde på Graaheden l. Gradeheden
(däraf hans tillnamn), s. v. om Viborg. S. hade
1152 äktat Edele (eller Adelheid), den ofvan nämnde
markgrefve Konrads dotter; hans dotter Luccardis
blef förmäld med markgrefven Berthold II af Istrien,
men senare skild från honom på grund af otrohet.

1–3. ^{E. Ebg.}

Sven, dansk prins, sannolikt son till Sven
Estridsson, drog 1097 med 1,500 danskar ut i det
första korståget och ämnade stöta till de korsfarare,
som belägrade Antiokia. Men fördröjd på vägen,
blef han nära Ikonion på natten öfverfallen i en
skog af seldschukerna och stupade jämte alla sina
män. Denna händelse är besjungen af Tasso i 8:e sången
af hans "Gerusalemme liberata" och målad af Karel van
Mander. En broder med samma namn var den prins Sven,
som 1104 efter budskapet om broderns, Erik Ejegods,
död var så ifrig att bli vald till konung, att han,
efter att

ha blifvit sjuk på vägen till Viborgs ting, lät först
köra och sedan bära sig vidare, men dog, innan han
nådde målet. Denne S. var fader till Henrik Skatelar.

^{E. Ebg.}

Sven Aagesön [åge-]. Se Aagesön (äfven i Suppl.).

Sven Alfivason (no. Svein), norsk konung,
f. omkr. 1015, d. 1036, sändes af sin fader, danske
konungen Knut den store, efter Olof den heliges
fall 1030 som lydkonung till Norge och hyllades
där som sådan. S. åtföljdes af sin engelska moder
Alfiva (eg. Ælfgifu) som förmyndarregent. Hennes
godtycklighet och vanstyre ådrogo henne hat af
norrmännen, som jagade bort henne och sonen 1035 och
valde den landsflyktige Magnus Olofsson till konung.

^{K. V. H.}

Svenarum. Se Svennarum.

Svendborg, stad på södra Fyn, vid Svendborg sund,
Danmark. 12,979 inv. (1916). S. är ryktbart för sitt
vackra läge, dels på en höjd, dels på backsluttningar
kring denna; flera gator äro mycket branta. Staden har
två kyrkor från 1200-talet. Den har betydlig handel
och sjöfart, men fartygen äro delvis hemmahörande på
de närbelägna öarna Taasinge och Turö. Regelbunden
ångbåtsförbindelse med Köpenhamn och flera andra
danska städer såväl som med utländska hamnar. I
staden finnas två banker och två sparbanker, flera
ansenliga fabriker, andelsslakteri och skeppsbyggeri
i stor skala. Sedan 1876 är S. förbundet med
Odense genom järnväg, sedan 1897 med Nyborg
och sedan 1916 med Faaborg; med Taasinge har det
ångfärjeförbindelse. Sannolikt har S. uppstått kring
en borg (Svinborg) från 1100-talet, och det fick
stadsrättigheter af Valdemar Sejr. Redan på 1200-talet
var det näst Odense Fyns viktigaste stad. Under
krigen på 1200- och 1300-talen blef det flera gånger
hemsökt och ödelagdt, 1535 plundrades det efter slaget
vid Öxnebjerg till hämnd för sin anslutning till
Kristian II, och äfven 1658 hemsöktes det svårt. –
I Svendborg sund mellan S. och Taasinge blef lybska
flottan 1535 i grund slagen af dansk-svenska flottan.

^{E. Ebg.}

Svendborg amt omfattar södra delen af Fyn samt
öarna Langeland, Taasinge, Ærö och några mindre
öar (Lyö, Drejö, Turö m. fl.). 1,665 kvkm. 138,118
inv. (1916), hvaraf 33,808 i de 5 städerna: Nyborg,
Svendborg, Faaborg, Rudkjöbing och Æröskjöbing samt
handelsplatsen Marstal. Amtet är en af Danmarks
vackraste och bördigaste trakter; i synnerhet
utmärker sig landsträckan längs Svendborg sund för
sin naturskönhet. Här ligga Lerbjerg (126 m.) och
Höjbjerg (112 m.); n. om Faaborg märkas de kullar, som
på skämt kallas "fynska alperna", med Trebjerg (128
m.) och Sandbjerg (111 m.). I v. ligger Arreskovsö,
Fyns enda större insjö. Af hela arealen (166,500
har) nyttjades (1912)
60,836 till odling af säd,
18,134 till odling af rotfrukter och handelsväxter,
43,764 till betesmarker och ängar, medan
11,565 lågo i träda.
Det finns 16,300 har skog och
2,400 har mossar;
blott 1,125 har voro alldeles obrukade.
1914 funnos
31,400 hästar,
134,000 nötkreatur,
23,300 får och getter,
141,500 svin och
1,243,000 höns.
Amtet har 3 grefskap, 4 baronier och 9 fideikommiss
och till senaste år var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>