Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveaborg - Svea hertig - Svea hofrätt - Svea ingenjörbataljon - Svea ingenjörkår - Svea kanal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
parlamenteringar, som snart skulle visa sig så ödesdigra
för fästningen. Han begärde, att Cronstedt ej vidare
skulle skjuta mot Helsingfors (som han så väl behöfde
för inkvartering) och erbjöd sig å sin sida att
ej anlägga batterier i linje med staden. Förslaget
antogs. På ryssarnas uppmaning den 23 till Cronstedt
att dagtinga svarade denne visserligen, att han
skulle försvara sig till sista man; men frågade dock
s. d. sitt sammankallade krigsråd, hvad det tyckte
om denna fiendens proposition. Alla svarade, att
fästningen intet hade att frukta. På en ny uppmaning
den 25 svarades också nekande, hvarför bombarderingen
den 28 återupptogs, men fortfarande utan nämnvärdt
resultat. 2 april började dock ryssarnas parlamentärer
uppträda mera hotande, och Cronstedt förklarade sig
då villig att ingå på stillestånd till 13 maj och
då dagtinga, om ej ansenlig förstärkning till dess
ankommit; men ryssarna fordrade nu som villkor för
stillestånd öfverlämnandet till dem af Långörn, Väster
och Öster Svartö med därvarande artilleri. Cronstedt
sammankallade då krigsrådet, som meddelades, att
ryssarna föreslagit stillestånd till 3 maj mot villkor
att få besätta en del holmar; han hoppades dock få
tiden utsträckt till den 13 och ej behöfva aflämna mer
än Långörn; och härmed synes krigsrådet ha låtit sig
nöja. De fortsatta underhandlingarna resulterade i
konventionens undertecknande 6 april, hvarvid intet
afseende fästes vid, att ryssarna nu förbehållit
sig få behålla Långörn äfven efter stilleståndets
utlöpande. Särskildt öfverste F. A. Jägerhorn (se
d. o. 3) och fru Reutersköld, f. de Frese, synas ha
gått ryssarnas ärenden och slutligen fått Cronstedt
att fastna i förräderiets garn. (Om dennes förhållande
i öfrigt se Cronstedt 8, sp. 899 -902). De två
kurirer, som Cronstedt 7 april afsände till konungen
med rapport om konventionen och som af ryssarna
tvingades taga norra vägen, framkommo ej förrän
samma dag, som S. uppgafs. Konventionens uppläsande
för garnisonen väckte öfverraskning, bestörtning och
berättigad harm. Ingen af officerarna hade dock kraft
att ta ledningen i sin hand, och manskapets missnöje
upplöste sig i hot mot Cronstedt, som då åt soldaterna
gaf 8 skilling per man "såsom tröstepenning". 3 maj
uppmanades Cronstedt att ge sig, och han befallde
då genast alla verks utrymmande. Finnarna fingo
återvända till sina hemorter, men svenskarna blefvo
krigsfångar. Sista akten i det stora sorgespelet var
slut, endast skammen var kvar, skammen öfver, att
svenska och finska män till en underlägsen fiende
öfverlämnat en fästning, som enligt samma fiendes
egen utsago kunde anses ointaglig, om den ej lede
brist på ammunition eller proviant; och intetdera
hade här varit fallet.
Ryssarna bibehöllo sedan S. i oförändradt skick
ända till utbrottet af Krimkriget 1853, då det
iståndsattes. Det var 9-11 aug. 1855 utsatt för
starkt bombardemang af en engelsk-fransk flotta,
hvarunder fästningen delvis af brann. Sedermera har
S. fullständigt iståndsatts samt äfven förstärkts och
utvidgats på flera holmar, hvarjämte ett par fort
och några strandbatterier anlagts på fastlandet
samt Båkholmen (Skanslandet) på andra sidan om
stora inloppet befästs. För några år sedan väcktes
emellertid fråga om slopandet af S. som fästning,
men denna tanke öfvergafs snart och i stället
utfördes ytterligare förstärkningsarbeten. Det var dock
meningen, att S:s roll skulle efter fullbordandet
af "Kejsar Peter den stores sjöfästning" (se
Ryssland, sp. 1417) inskränkas till att innanför
denna barriär utgöra en ytterligare replipunkt för
flottan och, jämte Kronstadt, ett slutvärn för
Finska vikens försvar. Måhända blir dock efter
den stora ryska revolutionen 1917 och Finlands
själfständighetsförklaring S:s roll en annan, ty
det skulle ju nu rätteligen tillhöra Finland. Ännu
i april 1918 var det dock besatt af rysk militär.
L. W:son M.
Svea hertig. Se Hertig och Hertigdöme.
Svea hofrätt. Se Hofrätt.
Svea ingenjörbataljon. Se Ingenjörtrupper, sp. 642,
och Svea ingenjörkår.
Svea ingenjörkår leder sitt ursprung från
Pontonjärbataljonen och Svea ingenjörbataljon
(jfr Ingenjörtrupper, sp. 642). Enligt 1914 års
härordning skall kåren, som minskas med 51 man stam,
organiseras på stab, 4 fältingenjörkompanier, 1
fästningsingenjörkompani (för Vaxholms fästning),
1 brokolonn- och parkkompani samt 1 tygkompani
(för tyg-, minor- och belysningstjänsterna). Kåren
(utom fästningskompaniet, som är förlagdt på
Vaxön), är fortfarande förlagd till Stockholm
(Kungsholmen), men nytt kasernetablissemang för
densamma har 1915 börjat uppföras vid Frösundavik å
det s. k. Järfvafältet. L. W:son M.
Svea kanal, ett namn, som man under senare tid brukat
ge en sedan länge påtänkt farled genom Mälaren,
Hjälmaren och Vänern, afsedd att förena Östersjön med
Västerhafvet. Tanken på en dylik farled har omhuldats
genom århundraden och framträder veterligen första
gången i en af Gustaf Vasa afgifven framställning till
ständerna 25 juli 1526, rörande handeln på Sveriges
hamnar, hvari han framkastar tanken att "genom en
graf förena Vänern med Hjälmaren och denna åter med
Mälaren, i den händelse den å, som sammanbinder dessa
senare sjöar, skulle befinnas för trång". Några
vidare anstalter för projektets förverkligande
torde Gustaf Vasa dock ej ha vidtagit. Intresset
för farleden fortlefde emellertid alltjämt hos de
följande regenterna. Erik XIV förklarade sig sålunda
ämna upptaga en genväg för sjöfarten mellan Stockholm
och Älfsborg för att på så sätt möta den fara, som
låge däri, att konungen af Danmark kunde komma att
tillstänga Öresund för skeppsfarten från och till
Östersjön, och äfven Karl IX skall ha umgåtts med
planen att öppna en segelled emellan Mälaren och
Vänern, hvarvid han för leden mellan Mälaren och
Hjälmaren tänkte följa Torshällaån. Ett steg mot
farledstankens förverkligande togs emellertid af
Gustaf II Adolf, som 1629 lät påbörja anläggandet
af en farled mellan Mälaren och Hjälmaren, det
s. k. Hjälmare slussverk, belägen i hufvudsak på
samma plats som den nuvarande Hjälmare kanal. I afsikt
att utsträcka denna förbindelse till Vänern lät Axel
Oxenstierna genom sin svåger, rikskammarrådet Karl
Bonde, hvilken som ståthållare i Närke och Bergslagen
haft uppsikt öfver Hjälmare slussverks byggnad,
1637 undersöka trakten mellan Vättern och Hjälmaren
för framdragning af en farled från norra ändan af
förstnämnda sjö genom Tisaren och Mosjön fram till
Segersjö eller alternativt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
