Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svampsjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
del af hudsjukdomarna. De kunna lämpligen indelas i
2 grupper: epidermomykoser, som orsakas af svampar,
hvilka växa så godt som uteslutande i den förhornade
delen af öfverhuden (epidermis) och dess bihang, såsom
hår och naglar, och hvilka äro rent lokala sjukdomar
utan inverkan på allmänna hälsotillståndet, samt
dermatomykoser, som äro sjukdomar, hvilkas
parasiter ej allenast intränga i djupare delar
af huden (derma), utan därifrån dels direkt kunna
angripa djupare liggande väfnader, såsom brosk och
ben, dels också genom lymfbanorna kunna spridas till
andra organ i kroppen, där nya sjukdomshärdar uppstå
(metastasbildning).
Epidermomykoserna, åtminstone de i Europa
förekommande, orsakas af svampar, tillhörande
mögelsvamparna. De äro favus (se d. o.), orsakad
af Achorion Schoenleinii, pityriasis versicolor
(se Pityriasis), orsakad af Oospora furfur,
samt erythrasma och trikofyti. Erythrasma
(af grek. erythros, röd), orsakad af Microsporon
minutissimum, är mindre vanlig och mindre utbredd än
den liknande pityriasis versicolor. Den förekommer
hos fullvuxna och är vanligare hos män än hos
kvinnor. Utslaget uppträder som brunaktiga eller något
rödare fläckar, som nästan alltid sitta i ljumskvecken
och närliggande delar af lårens insida, undantagsvis
i andra hudveck, t. ex. axelvecken. Den förorsakar
intet annat obehag än någon gång en obetydlig klåda,
men är mycket besvärlig att varaktigt aflägsna. -
Trikofyti (af grek. thrix, gen. thrichos, hår, och
fyton, växt), den allmännaste och viktigaste af dessa
sjukdomar, orsakas af trikofytonsvamparna. Dessa
upptäcktes samtidigt (1844-45) af Gruby i Paris,
som beskref två arter, den småsporiga och den
storsporiga, och af Malmsten i Stockholm, som talade
om blott en art, hvilken han kallade trichophyton
tonsurans (hårskärande mögel). Under nära 50 år har
man betraktat trikofytonsjukdomarna i alla deras
olika former såsom orsakade af denna enda svamp,
och först genom senare tiders forskare, framför allt
Sabouraud, har påvisats ej allenast riktigheten af
Grubys iakttagelser, utan äfven att flera olika arter
af storsporiga trikofytonsvampar förekomma med olika
utbredning inom olika länder. Svamparna förekomma
äfven hos djur, framför allt hos våra vanliga husdjur,
hästar, hundar, kattor m. fl., och öfverföras
ofta från dem till människor. Trikofyti uppträder
ibland i enstaka eller några få fläckar; ibland kan
den förekomma spridd öfver hela kroppen i otaliga
härdar. Svampen utbreder sig excentriskt och bildar
därför oftast väl begränsade cirkelrunda härdar. I
öfrigt är utseendet på dessa mycket växlande. Ibland
uppstår endast en uppklyfning af öfverhudens
hornlager, fjällning, och på den ej hårbevuxna delen
kan småningom spontan läkning ske i centrum, under det
utbredningen periferiskt fortskrider, så att större
och mindre ringar bildas. Dessa former ha gett upphof
till namnet reform l. ringorm (eng. ringworm). I
andra fall åter, och detta är särskildt förhållandet
vid svamparter, som direkt öfverföras från djur,
är den inflammatoriska retningen starkare, och i den
periferiska tillväxtzonen uppstå tättstående blåsor
eller pustler (Herpes circinatus s. tonsurans).
I hår och skägg förekommer trikofyti vanligast
och är där särdeles svår att utrota (hårsvamp,
skäggsvamp). Svamparna växa där ej allenast i
hudenr utan genomtränga äfven hår- och skäggstrån,
som därigenom bli sköra och afbrytas vid hudytan,
så att till synes kala fläckar uppstå (häraf namnet
tonsurans för svampen). De sjuka håren äro genomväfda
med svampsporer, och sjukdomen sprides därigenom
lätt, särskildt med borstar och kammar på rak-
och friserstugor, som således ofta mycket bidra
till trikofytiens spridning. Trikofyti i håret
förekommer mest hos barn. Den af den småsporiga
svampen förorsakade sjukdomen (mikrospori) läker
där spontant vid 15-års åldern, och denna form är
endast undantagsvis iakttagen vid skäggsvamp. De
storsporiga formerna förekomma i hårbottnen
intill 20:e året, och det är dessa, som vanligen
finnas i skägget hos äldre. Storsporiga svampar ge
stundom, när de växa in på djupet i hårfolliklarna,
anledning till en varig inflammation med stark
retning af omgifvande väfnad, så att runda, upphöjda
tumörliknande härdar uppstå. Härvid sker vanligen
en förstöring af håranlagen, så att någon återväxt
af hår ej eger rum, och läkningen sker likasom vid
favus med kvarstående ärrbildning. Dessa former ha
sedan gammalt benämnts Kerion Celsi på hjässan och
Sycosis parasitaria i skägget. Vanligast framkallas
de af tricophyton gypseum, en svampart, som är
mycket varbildande och öfverföres till människan
från hästen. Öfriga trikofytiformer läkas utan ärr
eller kvarstående hårförlust. Trikofyti i naglarna
är vanligare hos äldre än hos barn. Den leder till
betydlig förtjockning och söndersplittring af nageln
och förekommer ofta tillsammans med trikofyti på
andra delar af huden, oftast i flathänderna. Många
s. k. "kartnaglar" äro ej annat än af svampen
angripna naglar. Behandlingen af trikofyti är på den
ej hårbevuxna delen af huden lätt, och några dagars
penslingar med jodtinktur eller någon affjällande
salfva leder vanligen till läkning. I hår och skägg
är den svårare, och förr fordrades ofta månader,
ja år, innan sjukdomen läktes. Numera ega vi dock i
röntgenljuset ett medel, som betydligt säkrare och
snabbare leder till målet. Nageltrikofytien är svårast
att utrota, och det ges fall, om ock sällsynta, som
trotsa hvarje behandling. I tropiska länder finnas
äfven flera andra epidermomykoser. De viktigaste äro
Tinea imbricata l. Tokelau, endemisk i stora delar
af tropikerna, samt Karaté l. Mal del Pinto, utbredd
i Central-Amerika. De likna trikofyti, men angripa
ej håren; deras parasiter äro ej närmare studerade,
men anses utgöras af Aspergillusarter.
Dermatomykoserna utgöras af de sedan länge
kända aktinomykos l. strålsvampsjuk-domen
(se Strålsvamp) och mycetoma
l. madurafot (se d. o.), hvilka orsakas af
strålsvampar, samt blastomykos, en mycket
sällsynt sjukdom, orsakad af patogena jästsvampar,
och sporotrikos, som är den allmännaste af
dessa dermatomykoser och har iakttagits i de flesta
europeiska länder. I sitt uppträdande liknar den
dels syfilis, dels tuberkulos och torde ofta
förväxlats med dessa. Sporotrikosen har framför allt
studerats af franska läkare, särskildt de Beurmann,
och sjukdomen orsakas af sporotrichumsvampar, af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
