Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 691-692 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sulla, Lucius Cornelius - Sulla, Faustus Cornelius - Sulla, Publius Cornelius - Sullivan, Thomas Barry - Sullivan, sir Arthur Seymour - Sullivan, James Edward

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett stort blodbad på hans anhängare. Samtidigt tågade
en väldig samnitisk här under Pontius Telesinus
mot Rom; S. slog den vid Collinska porten. Efter
Marius’ själfmord i sammanhang med hans nederlag vid
Sacri portus var S. herre öfver Rom och den del af
världen, som lydde under Rom. S. anordnade nu sina
"proskriptioner" (se Proskribera) och fick af
senaten titeln "dictator" och därmed följande envälde
(82). Han firade för sina bragder i mithradatiska
kriget en lysande triumf. Det var ock nu han antog
namnet Felix (på grekiska kallade han sig Epafroditos,
"Afrodites gunstling"). Af statens jord, som till en
stor del tagits från de proskriberade, utanordnade
han stora sträckor till militärkolonier åt sina
veteraner; därigenom förstördes kvarlefvorna af
det fria bondeståndet i Italien. Vidare skred han
till införandet af reformer i statsskicket, som
skulle skänka optimaterna och deras organ, senaten,
makten och sålunda enligt hans mening betrygga
romerska statens bestånd: folktribunernas befogenhet
inskränktes, senatorernas antal ökades, och ur senaten
skulle medlemmarna af de ord. domstolarna (quæstiones
perpetuæ) tagas. Dessa reformer öfverlefde
honom ej länge, medan andra, t. ex. den italiska
stadsordningen, senatens automatiska komplettering,
provinsförvaltningens ordnande m. m., länge egde
bestånd. Utan tvifvel var S. ett organisatoriskt
snille och ej den "politiske Don Juan", som Mommsen
vill göra honom till, liksom han var en framstående
fältherre, som aldrig förlorat en drabbning, men för
mänsklighet hade han ej sinne. Hvad som stod på hans
grafvård vittnar därom. Han berömmer sig af, att han
alltid till fullo gäldat såväl sina vänners välvilja
som sina fienders oförrätter. Njutningslystnad var
måhända bland de motiv, som bestämde S. att år 79
nedlägga sin diktatorsmakt och draga sig tillbaka till
det sköna Pozzuoli. Följande år dog han antagligen af
ett brustet blodkärl. Hans fiender utspredo, att han
skulle ha slutat sina dagar i samma ohyggliga sjukdom
(se Ftiriasis), i hvilken en af de hasmoneiske
judakonungarna uppges ha aflidit. Hans biografi
skrefs i forntiden på grund af hans egna memoarer
af Plutarchos. Kvarvarande fragment äro samlade
af H. Peter, "Historicorum romanorum reliquiæ"
(1870). Litt.: bl. a. C. S. Zachariä, "L. Cornelius
S. als ordner des römischen freystaates" (1834),
F. Lau, "L. Cornelius S." (1855), E. Linden, "De
bello civili Sullano" (1896), J. M. Sundén, "De
tribunicia potestate a Lucio Sulla imminuta" (1897)
samt Mommsens, Drumanns m. fl:s romerska historier.

2. Faustus Cornelius S., den föregåendes son, f.
88 f. Kr., gifte sig med Pompejus Magnus’
dotter och stod på dennes sida i borgarkriget.
Efter striden vid Farsalos begaf han sig till
Afrika och blef efter drabbningen vid Thapsus (46
f. Kr.) dödad af Cæsars soldater.

3. Publius Cornelius S., enligt det
allmänna antagandet brorson till Sulla 1, var konsul
66 f. Kr. jämte P. Autronius Pætus. Båda voro
de invecklade i Catilinas sammansvärjning, men S.
försvarades af Hortensius och Cicero och blef frikänd.
I borgarkriget tog S. parti för Cæsar och förde
vid Farsalos befälet öfver högra flygeln. Han dog 45
f. Kr. 1-3. J C.

Sullivan [sa’livn], Thomas Barry, irländsk
skådespelare, f. 1824, d. 1891, var först anställd vid
k. teatern i Edinburgh, gjorde 1852 lycka i London som
Hamlet, uppträdde i Amerika 1857-61 och i Australien
1861-66 samt innehade 1868-70 Holborn-teatern i
London. Bland hans öfriga Shakspere-roller märkas
Rikard III, Macbeth och Benedict i "Mycket väsen
för ingenting".

Sullivan [sa’iivn], sir Arthur Seymour, engelsk
tonsättare, f. 13 maj 1842 i London, d. där 22
nov. 1900, son till en irländsk musiker, studerade
1858-61 grundligt och mångsidigt vid konservatoriet
i Leipzig, blef 1865 kompositionsprofessor vid
musikakademien i London, var 1876-81 direktör för
National training school for music och sedan 1881
direktionsmedlem i Royal college of music. Han blef
hedersdoktor i Cambridge (1876) och Oxford (1879)
samt adlades 1883. S. dirigerade musikfesterna
i Leeds 1879-98 och gjorde mycket för höjandet
af den allmänna musiknivån i England.

S. skref musik till Shaksperes dramer "Stormen" (1862),
"Köpmannen i Venedig". "Muntra fruarna i Windsor",
"Henrik VIII" och "Macbeth", oratorier (The light
of the world, 1873, m. fl.), kantater (bl. a. den
storslagna The golden legend, 1886), kyrkohymner,
ett tedeum, en "irländsk" symfoni, uvertyrer,
baletter, pianostycken, sånger och en stor opera
Ivanhoe (1891), men mest känd vardt han dock som
kompositör af operetter, hvilka särskildt i England
och Amerika haft stor framgång. Bland dem märkas
Her majesty’s ship Pinafore (1878), The pirates
of Penzance (1880), den genom sin humoristiska och
intagande musik världsbekanta The mikado (1885;
"Mikadon", uppf. i Stockholm 1890), The gondoliers
(1889; "Gondoliererna", 1890) och The rose of Persia
(1899). S:s melodier ha i England gett upphof åt
uttrycket sullivanesque, d. v. s. melodiösa, lätta,
bedårande, något ytliga och sentimentala tonföljder,
som förskaffat honom stor popularitet äfven utom
Englands gränser. I genialitet underlägsna de bästa
tyska och franska operetterna, äro S:s dock finare
musikaliskt arbetade än åtskilliga af dessa. Jfr
Operett. Monografier öfver S. ha skrifvits af Lawrence
(1899; till stor del själfbiografiskt material),
Wells (1901), Wyndham (1903) och Findon (1904).
A. L.*

Sullivan [sa’livn], James Edward, Amerikas främste
idrottsledare och en af de mest kända personligheterna
inom den internationella idrottsvärlden, f. 1860
i New York, d. 1914, var 1889-1906 sekreterare
och därefter ordf. i The amateur athletic union
of United states. S. började sin idrottsbana
som sportjournalist, samtidigt som han blef aktiv
idrottsman. Han uppsatte "The Athletic news", en af
de första och största idrottstidningarna i Amerika,
blef sedermera den ledande kraften i The American
sports publishing

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>