Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 645-646 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Suchet, Louis Gabriel - Suchetet, Luc André - Suchier, Hermann - Suchitoto - Suchomlinov, Michail Ivanovitj - Suchomlinov, Vladimir Aleksandrovitj - Suchona

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Preussen vid Saalfeld och Jena (1806). 1808 blef han
grefve, fick befälet öfver aragoniska armén i Spanien
och ådagalade där stora militära och administrativa
förtjänster.

Han upphäfde belägringen af Zaragoza,
slog general O’Donnel vid Lerida (1810) och intog med
storm Tarragona (s. å.), hvarefter han utnämndes till
marskalk af Frankrike. 5 juli 1811 slog han general
Blake vid Sagunto och tvang i jan. 1812 Valencia att
kapitulera. Till belöning härför upphöjdes han till
hertig af Albufera (1813). Efter fransmännens nederlag
vid Vitoria måste han dock uppge först Valencia,
sedan Barcelona och sluta sig till Soults armé för
försvaret af Audelinjen. Under första restaurationen
1814–15 blef S. pär af Frankrike, men slöt sig till
Napoleon under "de hundra dagarna". Efter den andra
restaurationen (1815) beröfvades S. sitt pärskap, men
återfick det 1819. S. efterlämnade
Mémoires sur les campagnes en Espagne (2 bd, 1829–34,
utg. af baron Saint-Cyr Nugues, S:s stabschef).
Litt.:
Choumara, "Considérations militaires sur les mémoires du maréchal S. etc." (1838),
Barrault-Roullon, "S." (1854), och
Rousseau, "La carrière du maréchal S." (1893).

^{E. A–t.}

Suchetet [syʃtä], Luc André, fransk
naturforskare, politiker, f. 6 mars 1849 i Elbeuf
(dep. Seine-inférieure), d. 17 juli 1910 i Bréauté
(dep. Seine-inf.), sysslade först praktiskt med
landtbruk, men gjorde sig framför allt känd i den
lärda världen genom en del experiment och skrifter
om hybridations-(bastard-)fenomenet. "Ingen har mer
än han bidragit att sprida ljus öfver det ryktbara
problemet om hardjuren (leporiderna)", säger en
S:s landsman. Hans hufvudarbete är
Des hybrides à l’état sauvage (1897).
S. deltog äfven flitigt i det kommunala och politiska
lifvet och tillhörde som deputerad (1898, omvald 1902
och 1906) liberala centern, i hvilken egenskap han
intresserade sig i synnerhet för landtbruks- och
arbetarfrågor.

Suchier
[syʃie], Hermann, tysk romanist, f. 1848,
d. 1914, professor 1874 i Zürich och 1876 i Halle,
offentliggjorde i det af honom utg. "Bibliotheca
Normannica" de fornfranska texterna "Reimpredigt"
och "La chançun de Guillelme". Till Gröbers
"Grundriss der romanischen philologie" I (ny uppl. 1906)
bidrog han med den värdefulla artikeln
Die französische und provenzalische sprache und ihre mundarten
(fransk öfv. Le français et le provençal, 1891).
I den tills. med A. Birch-Hirschfeld (se d. o.)
1900 utg., rikt illustrerade
Geschichte der französischen litteratur von den ältesten zeiten bis zur gegenwart
skildrade S. de äldre perioderna. Af hans öfriga
skrifter må vidare framhållas den ofullbordade
Altfranzösische grammatik (1893)
samt den i flera uppl. utgifna, omsorgsfullt kommenterade
editionen af den fornfranska litteraturens pärla,
chantefablen "Aucassin et Nicolete".

^{P. A. G.}

Suchitoto [sotjitå’tå], stad i centralamerikanska
republiken Salvador, dep. Cuscatlan, vid Rio Lempa.
Omkr. 6,000 inv.

Suchomlinov [suchåmli’nåff]. 1. Michail
Ivanovitj S., rysk litteraturhistoriker, f. 1828 i Charkov,
d. 1901, blef 1852 adjunkt i rysk litteratur vid
Petersburgs universitet och 1864 professor.
Bland hans litteraturhistoriska verk märkas
Vzgljad na istoritjeskij chod russkoj dramy (1850),
O drevnej russkoj ljetopisi kak pamjatniké literaturnom (1856).
Hans studier öfver Lomonosov, Novikov, Radistjev,
Pusjkin, Aksakov m. fl. samlades i
Izsljedovanija i stati po russkoj literaturje i prosvjestjeniju (1889).
S:s grundligaste arbeten äro
Istorija rossijsskoj akademii (Ryska akademiens historia; 8 dlr, 1874–88) och
Materialy dlja istorii akademii nauk.
Dessutom redigerade han de af vet. akad.
utgifna Lomonosovs samlade skrifter.

2. Vladimir Aleksandrovitj S., rysk militär, f. 1848,
blef 1909 krigsminister och vann till en början
välförtjänt anseende för den energi, hvarmed han
moderniserade arméns mobiliseringsorganisation. Till
stor del tillkommer nog honom förtjänsten af
den relativa skyndsamhet, hvarmed denna armé
kunde mobiliseras vid utbrottet af Världskriget
1914. S. tillhörde det panslavistiska krigspartiet,
och en under hans namn publicerad tidningsartikel
våren 1914 om arméns fullständiga färdighet till
omfattande offensivoperationer uppfattades redan då
som ett af Världskrigets säkraste förebud. S. spelade
vid krigsutbrottet en egendomlig roll genom de
försäkringar han (i juli s. å.) personligen gaf
och genom generalstabschefen Januskjevitj lät ge
tyske militärattachén i Petersburg om, att inga
mobiliseringsåtgärder mot Tyskland företagits, samt
genom sin åtgärd att, då tsaren befallde återkallandet
af den redan utfärdade allmänna mobiliseringsordern,
inbilla tsaren, att dennes befallning efterkommits,
men i stället låta mobliseringen fortgå, tills tsaren
hunnit omstämmas och lämna sitt förnyade medgifvande
till den allmänna mobiliseringen. Till följd af
sin nöjeslystna hustrus slöseri var S. ständigt i
starkt penningbehof, och däraf torde i tysk tjänst
verksamma spioner ha begagnat sig för att innästla
sig i hans omgifning och bereda sig tillfälle
att inhämta värdefulla upplysningar. Äfven i rena
bedrägeriaffärer blef han invecklad, och på honom
föll drygaste delen af ansvaret för de ryska arméernas
dåliga utrustning med kulsprutor och ammunition. När
dessa brister vid de stora ryska motgångarna i
Galizien våren 1915 klart uppdagades, såg sig
S. nödsakad att afgå (juni s. å.), och mars 1916
miste han sin plats i riksrådet samt ställdes under
åtal på tillstyrkan af en kommission för utredning af
ammunitionsbristens orsaker. Rättegången blef ytterst
långvarig och sensationell; den slöts med, att S. 26
sept. 1917 dömdes till lifstids straffarbete för
högförräderi, missbruk af förtroende och bedrägeri.

1. ^{A–d J.} 2. ^{V. S–g.}

Suchona, flod i ryska guv. Vologda, den västra af de
båda hufvudkällfloder, som bilda Dvina. S. rinner upp
ur sjön Kubenskoje, flyter till staden Velikij-Ustjug
i nordöstlig riktning, upptar där bifloden Jug och
fortsätter åt n., till dess den förenar sig med Dvinas
andra källflod Vytjegda. Floden har en längd af 533
km. och är segelbar under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>