Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stämningsman - Stämningstid - Stämnyckel - Stämpel - Stämpelafgift - Stämpelakten - Stämpelmedel - Stämpelmästare - Stämpelpapper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stämningar och andra handlingar i rättegångs- och
utsökningsmål. Sådan delgifning kan väl äfven besörjas
genom enskilda personer. Men stämningsmannens intyg
om delgifning gäller, på grund af hans offentliga
ställning, utan att det med vittnesed bekräftas,
hvilket däremot ej är händelsen med enskild persons
intyg; intyg af två ojäfviga stämningsmän utgör
alltså fullt bevis om delgifningen. - Stämningsman
förordnas för hvarje jurisdiktionsområde af
domstolen och aflägger ed att redligen fullgöra
uppdraget; utan särskildt förordnande må sådan
befattning utöfvas af fjärdingsman och nämndeman.
T. Afz.
Stämningstid, jur., tid, som, för att stämning
skall medföra laga verkan mot den stämde, bör
förflyta mellan stämningens delgifning och den för
inställelsen bestämda dagen. Svarande i tvistemål
eger åtnjuta stämningstid; i brottmål, där icke
talan afser endast skadestånd, skall den stämde
genast inställa sig, och detsamma gäller om instämdt
vittne. Stämningstidens längd är i allmänhet bestämd
i förhållande till afståndet mellan den stämdes
boningsort och domstolen, där han skall inställa
sig; dock kunna äfven andra omständigheter vara af
betydelse för dess utmätande. Kortaste stämningstid
är i stad 8 och å landet 14 dagar; den längsta är
6 månader. I. Afz.
Stämnyckel, mus. Se Stämhammare.
Stämpel. 1. Tekn., aftryck, vanligen i färg, utfördt
med hjälp af en platta, stans e. d., i hvilken
i relief utformats den text eller den figur, som
man för olika ändamål önskar reproducera. Texten
eller figuren måste på plattan eller verktyget,
hvilket äfven som sådant kallas stämpel, återges
som spegelbild af det utseende aftrycket skall
erhålla. Stämplar användas i stor utsträckning
för makulering af frimärken, för anbringande af
firmabeteckning på bref o. s. v. Stämpelstansar, som
äro utsatta för stark slitning, äro utförda af metall
(t. ex. poststämplar); mycket stor användning ha
stämplar af gummi, hvilka äro billiga att tillverka,
i det att själfva gummiplattan gjutes i en form, som
kan sammansättas af lösa stilar. För anbringande af
färg på gummistämplar användas särskilda färgdynor,
bestående af en i tyg innesluten, vanligen med
anilinfärg indränkt porös massa. För stämpling af
bref m. m. användas äfven maskiner, hvari stämplingen
utföres t. ex. af en vals, under hvilken det föremål,
som skall stämplas, får passera. Ett särskildt
slag af stämplar äro de, hvilka af järnbruken som
fabriksmärken anbringas på valsjärn; detta sker
på så sätt, att olika i en järnstans utformade
bokstäfver eller figurer intryckas i det ännu
varma järnet. Jfr Sigill. - 2. Statsstämpel. Se
Stämpelpapper. - 3. (Spårstämpel) Jaktv. Se Spår.
1. Fmn.
Stämpelafgift. Se Inregistreringsafgift l
och Stämpelpapper.
Stämpelakten (eng. Stamp act). Se Nord-Amerikas
förenta stater, sp. 1215.
Stämpelmedel, afgifter till staten för stämplar,
hvarmed vissa handlingar för att erhålla officiell
karaktär och däraf beroende giltighet skola
beläggas. Se Stämpelpapper. På detta sätt uttages
arfsskatten, som därför i riksstaten föres
till stämpelmedel. Äfven en accis, punschskatten,
uttages genom afgifter för stämplar, men rubriceras
dock ej i riksstaten som stämpelafgift. Stämpelmedel
äro en af de skatter, som i Sverige räknas som
bevillning (se d. o., sp. 192 o. 194). Stämpelmedlen
upptogos i statsverkspropositionen 1917 till
26,5 mill. kr. och 1918 till 35 mill. kr.
S. B.
Stämpelmästare. Se Hallstämpling.
Stämpelpapper, papper försedt med officiellt märke,
som representerar en viss penningsumma. Det har
ansetts billigt, att den, för hvars skull en viss
statens verksamhet eger rum, betalar ersättning
för det besvär han sålunda orsakar statens organ
och för den kostnad han, åtminstone medelbart,
ådrager staten. Denna ersättning har icke sällan
utgjort en del af aflöningen för den ämbetsman,
hvars verksamhet påfordrats, och har då kallats
sportel. Detta sätt att aflöna ämbetsmän betraktas
dock i vår tid som mindre lämpligt, hvarför sportler
alltmera afskaffas. Men ersättningen kan äfven ingå
direkt till statskassan. För en sådan ersättning,
som af tyskarna kallas "gebühr", har man ej i
svenska språket någon antagen benämning. För att
minska besväret med och kostnaden för upptagande af
denna ersättning samt lätta kontrollen plägar vara
föreskrifvet, att vissa skriftliga handlingar, som
ingå till eller utgå från statsorgan, skola antingen
skrifvas på papper, på hvilka finnas officiella
märken, som representera fastställda penningsummor,
eller ock förses med vidfästa pappersstycken
med dylika märken (beläggningsstämplar). Med
sådana märken försedt papper af ena eller andra
slaget kallades förr charta sigillata, numera
stämpelpapper. Det penningbelopp, som representeras
af stämpeln (stämpelafgift), betalas af den person,
som till myndigheten inlämnar eller därifrån utfår
handlingen. Såsom oriktigt kan därvid ej anses,
att det stämpelpappersbelopp, hvarmed en handling
skall vara belagd, bestämmes till olika storlek,
allteftersom den myndighet, till hvilken handlingen
inlämnas eller hvarifrån den utgår, är mer eller
mindre central. Äfven måste det anses vara i sin
ordning, att handlingar, som egentligen afse ett
offentligt intresse, äro fria från stämpelafgift. -
Bekvämligheten och den jämförelsevis lätta kontrollen
af stämpelafgiften ha emellertid gjort, att man
användt och använder den som ett uppbördssätt
äfven för verkliga skatter. Så t. ex. beläggas
i Sverige bouppteckningar, köpebref och andra
handlingar ang. öfverlåtelse af eganderätt till
fast egendom äfvensom skuldebref och kontrakt, då
de företes för vissa myndigheter, med stämpelpapper,
proportionellt emot det penningvärde, hvarå de lyda,
ehuru ej alltid efter samma beräkningsgrund. Då
detta penningvärde emellertid ingalunda står i
någon relation till myndighetens besvär med ärendet,
måste en stor del af stämpelafgiften betraktas som
skatt af förmögenhet. Detta visas ännu klarare, när
handlingar o. d. skola förses med stämpel, äfven då
ingen myndighet har någon befattning med dem. Så
är exempelvis förhållandet beträffande aktiebref,
obligationer, depositionsbevis, växlar, lottsedlar,
afräkningsnotor vid köp och byte af fond papper
samt beträffande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
