Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 407-408 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sträckare - Sträckarförband - Sträckband - Sträckbarhet - Sträckbog - Sträckbänk - Sträckfåglar - Sträckförband - Sträckgräshoppor - Sträckhållfasthet - Sträckmetall - Sträckmuskel - Sträckmått - Sträckningskoefficient - Sträckning under - Sträckskikt - Sträcksten - Sträckugn - Sträfbladsfamiljen - Sträfbåge - Sträfhårig dvärgpinscher - Sträfhårig pinscher - Sträfhårig vindthund - Sträfpelare - Sträfse - Sträng

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

benet i knäleden, eller som för ett kroppssegment,
t. ex. hufvudet eller bålen, bakåt. Jfr.
Antagonism 2.

Sträckarförband. Se Mur, sp. 1369.

Sträckband, skpsb. Se Däck.

Sträckbarhet, fys. Se Elasticitet, sp. 152.

Sträckbog, sjöv., detsamma som "slagbog". Se Slag.

Sträckbänk, ett pinoredskap, med hvars tillhjälp
man starkt uttänjde delinkventens kropp i syfte att
åstadkomma intensiv smärta. Sträckbänken utgjordes af
en bänk eller nästan horisontalt liggande, kort stege,
vid hvilken den anklagades händer hårdt fastbundos,
under det att fötterna voro säkert fästa vid ett
tåg, som spändes medelst en vals och ett hjul,
påhängda vikter eller annan mekanisk anordning.
(V. A-t.)

Sträckfåglar, zool., kallas i allmänhet
de fåglar, hvilka, utan att flytta ur det
trängre djurgeografiska område, på hvilket deras
häckplatser ligga, vanligen på bestämda årstider
byta om uppehållsort för att söka föda eller
större trygghet. I Sverige kunna hämplingar,
siskor, trädkrypare, nötväckan, stenknäcken,
många hackspettar och änder m. fl. betecknas som
sträckfåglar. Äfven inom tropikerna finnas fåglar,
hvilka på grund af vattendragens uttorkning under
den torra årstiden nödgas lämna sina häckplatser.
L-e.

Sträckförband, fysiol. Se Ryggmärgssjukdomar,
sp. 1334. Jfr Extension.

Sträckgräshoppor, zool. Se Gräshoppor.

Sträckhållfasthet, tekn. Se Draghållfasthet.

Sträckmetall (eng. expanded metal), tekn., det slags
rutverk, som erhålles, om tunn järnplåt skäres upp
med korta skär placerade sicksack i parallella rader
och plåten sedan drages ut vinkelrätt mot skären,
då rutformiga öppningar uppstå och plåtstrimlorna
bilda ett slags nätverk. Används i st. f. trådduk
till stängsel o. d., men framför allt till armering
eller stomme för plattor och väggar af cementbruk
eller s. k. rabitzputs, ett slags putsmassa af
kalkbruk, blandadt med gips och nöthår m. m.
P. Ax. L.

Sträckmuskel, fysiol. Se Sträckare.

Sträckmått. Se Måttverktyg, sp. 227.

Sträckningskoefficient, fys. Se Elasticitet.

Sträckning under och Sträckning öfver. Se Fäktkonst,
sp. 215.

Sträckskikt. Se Mur, sp. 1368.

Sträcksten. Se Glasfabrikation, sp. 1279, och Mur,
sp. 1369.

Sträckugn. Se Glasfabrikation, sp. 1279.

Sträfbladsfamiljen, bot., namn på fam. Borraginaceæ.

Sträfbåge, bygnk. Se Gotik, sp. 10, och Hvalf,
sp. 1398-99.

Sträfhårig dvärgpinscher, zool. Se Hunden, sp. 1316.

Sträfhårig pinscher, zool. Se Hunden, sp. 1315.

Sträfhårig vindthund, zool. Se Hunden, sp. 1313.n

Sträfpelare (fr. contrefort), bygnk., kallas en
i vinkel mot en längsgående mur inställd murpelare,
som tjänar till att upptaga och till grunden öfverföra
ett mot långmuren kommande
horisontalt eller snedt sidotryck. Sträfpelare användas
hufvudsakligen som vederlag vid krysshvalf, särskildt
vid gotiska byggnadsverk och för att förstärka en
mot jordtryck använd stödjemur. Jfr Gotik, Hvalf,
sp. 1396-99 med fig. 28 o. 29, Konterfort och
Stödjemur. P. Ax. L.

Sträfse, bot. Se Gyrophyceæ.

Sträfsopp, bot. Se Boletus.

Sträng. 1. Anat. Se Ryggmärg, sp. 1333. -
2. Fys., mus., den tongifvande delen på
stränginstrumenten: pianot, violinen, harpan m. fl.,
hvilka alla ha flera eller färre strängar fastspända
vid en resonansbotten (se Resonans). Strängarna
försättas i transversella svängningar (se I å
fig.) genom anslag: vid pianot af små hammrare,
vid violinen af stråken samt vid harpan af
fingrarna o. s. v.

De elastiska spänningskrafterna
sträfva att återföra strängen till dess jämviktsläge,
då den släppes. Till följd af trögheten svänger
strängen liksom en pendel ut åt andra sidan, och de
elastiska spänningskrafterna börja åter verka till
att återföra strängen till jämviktsläget. I enklaste
fall, vid grundtonen, kommer därför strängen att
svänga fram och tillbaka mellan gränslägena a och b
(se öfversta fig.). Hvilken grundton den spända
strängen ger vid anslaget, beror på dess längd,
tjocklek, spänning och eg. v. enligt följande lag:
tonens svängningstal n är direkt proportionellt mot
kvadratroten ur den spännande vikten P och omvändt
proportionellt mot strängens längd l och tjocklek d
samt mot kvadratroten ur dess specifika vikt s, eller


där k
är ett konstant tal. En sträng kan förutom grundtonen,
vid hvilken alla punkter af strängen med undantag
af ändpunkterna deltaga i svängningarna, ge äfven
s. k. öfvertoner, vid hvilka vissa punkter, noderna,
ständigt befinna sig i hvila. Noderna äro så belägna,
att de uppdela strängen i två eller flera lika
långa stycken (se de tre undre fig,). De mot dessa
svängningssätt svarande svängningstalen äro 2, 3,
4 o. s. v. gånger så stora som grundtonens. Man
kallar dessa toner harmoniska öfvertoner (se
Alikvottoner). Man kan lätt erhålla någon af dessa
toner genom att beröra strängen i en punkt, där
ifrågavarande ton kräfver en nod. Mera komplicerade
svängningsformer kunna uppstå därigenom, att flera
öfvertoner samtidigt uppkomma, hvarvid de enskilda
tonernas, partialtonernas, svängningar öfverlagra
hvarandra.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>