Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stråke - Stråken - Stråkinstrument - Stråkkvartett - Stråkkör - Stråknäckare - Stråkorkester - Stråksida - Strålande materia - Strålande värme - Strålben - Strålblomma - Strålblomstrig - Strålblände - Strålbrytning i atmosfären - Stråldjur - Stråle - Stråle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motsatser därtill äro stackato och dess särarter
saltato och spiccato (ss dessa ord). .Litt.: A. Jahn,
"Die grundlagen der natiirlichen bogen-fiihrung auf
der violine" (1913). E. F—t.
Stråken. 1. Sjö på ömse sidor om gränsen mellan
Jönköpings och Skaraborgs län, Mo och Vartofta härad,
21,5 km. lång, men ingenstädes öfver 800 m. bred,
207 m. ö. h., 8,9 kvkm., genomfluten af Tidan. Södra
stambanan, Falköping—Jönköping, går öfver den djupt
liggande skogssjön. — 2. Sjö i Kronobergs län,
Norrvidinge och Allbo härad, 8 km. lång, högst
2 km. bred, 185 m. ö. h.. 8,1 kvkm., har aflopp
söderut genom Moedaån till Dansjön (143 m. ö. h.),
som fr. ö. mottager afloppet från sjön Furen (152
m. ö. h., 4,6 kvkm.), och Salen (143 m. ö. h., 22
kvkm.), samt slutligen till Åsnen och Mörrumsån. —
3. Sjö i Östergötlands län, Bobergs härad, 74
m. ö. h., 4 kvkm., afflyter genom Hättorpsån till
Finspångsån.
Stråkinstrument, mus., gemensamt namn på alla
instrument, som spelas med stråke, och särskildt på
de moderna fiolartade instrumenten: violin, altfiol,
violoncell och kontrabas. Om deras härkomst råda två
gissningar, hvaraf den ena pekar på norra Europa,
den andra på Orienten. Den senare framhåller, att
islamitiska folk ega ett stråkinstrument, benämndt
"rebab", som utan tvifvel har något gemensamt
med den europeiska "rebec" och med anledning
däraf tros ha inkommit i Europa med araberna. Den
andra gissningen invänder, att rebab ej omtalas af
arabiska skriftställare före 1300-talet, men att
afbildningar af stråkinstrument i Europa finnas redan
från 800-talet, hvadan rebec i stället skulle ha
kommit till araberna från européerna. Antagligast
är emellertid, att stråkinstrument uppfunnits på
flera ställen, oberoende af hvarandra. Ravanastron
lär vara ett urgammalt indiskt instrument af detta
slag. I Europa spelades monokorden redan under
medeltiden någon gång med stråke och gaf då närmast
upphof åt den s. k. tromba marina (marintrumpet,
"trumscheit"). Den keltiska crwth (se Chrotta)
var i början ingenting annat än den romerska lyran,
men upptog småningom från monokorden stråke, gripbräde
och stall. Hos rebec äro sista resterna af lyran,
de båda hornen med deras tvärslå, försvunna. Rebec
hör till den af Rühlmann som en tidigare formation
uppställda "giga-typen", med lutformig kropp utan
"sarg" (särskildt mellanstycke mellan instrumentets
båda bottnar), till skillnad från den senare
"fiedel-(fiddel-)typen", med sarg och insvängda
sidor, till hvilka höra, utom den egentliga fiedel,
de båda oegentligare arterna organistrum (se Lira) och
den särskildt i Sverige omtyckta nyckelharpan, bägge
med tangenter och ständigt medklingande brumsträngar,
den förra dessutom försedd med ett roterande hjul
i st. f. stråke. Viola är för Rühlmann en högre
utveckling af fiedel, genom sargens tredelning samt
förbättring af stall och stråke. Ljudhålen öfvergå
småningom från cirkel- eller halfmånform till den
moderna f-formen och få sin plats på ömse sidor
om stallet. Slutligen framträder den nyaste typen
fullfärdig, först (på 1500-talet) i den minsta arten,
violin, sedan i de större arterna, då
viola da braccio öfvergår till altfiol,
viola da gamba till violoncell
och violone till kontrabas. Se
Viola och Violin. – Litt.: Vidal, "Les instruments
à archet" (3 bd, 1876—78), och Jul. Rühlmann,
"Die geschiehte der bogeninstrumente" (1882).
A. L.*
Stråkkvartett, mus., kallas dels en ensemble af
två violiner, en altfiol och en violoncell, dels
en komposition för dessa instrument. Tillägges en
alt eller en cello eller en kontrabas, uppstår en
stråkkvintett; tilläggas två af dessa instrument,
en stråksextett o. s. v. Jfr Kammarmusik
och Kvartett.
A. L. *
Stråkkör, mus. Se Kör 2.
Stråknäckare, Leptosphæria culmifraga
l. herpotrichiodes, bot., landtbr., snyltsvamp, som
angriper och försvagar nedersta stråleden hos råg och
hvete, så att strået lätt knäckes, och därigenom
medverkar till uppkomsten af liggsäd (se d. o.).
H. J. Dft,
Stråkorkester, mus. Se Orkester, sp. 893.
Stråksida. Se Roddidrott sp. 578.
Strålande materia. Se Crookes.
Strålande värme. Se Strålning och Värmestrålning.
Strålben. Se Hof, sp. 893, och Människan, fig. 15.
Strålblomma, bot., detsamma som kantblomma (se
Diskblommor).
Strålblomstrig, bot., säges om en korg (se
Blomställning), när diskblommorna äro rörformiga och
strålblommorna tunglika (t. ex. hos prästkragen). Äro
alla blommorna rörformiga, kallas korgen rörblomstrig
(t. ex. hos tistlarna); äro alla tunglika, kallas
den tungblomstrig (t. ex. hos maskrosen).
G. L—m.
Strålblände, miner., ett mineral af en
sammansättning som blände (zinkblände), således
ZnS, men kristalliserande efter det hexagonala
systemet och icke såsom zinkblände efter det
reguljära. ZnS-substansen är sålunda dimorf.
A. Hng.
Strålbrytning i atmosfären. Se Refraktion. Jfr Hägring
och Meteorologisk optik.
Stråldjur, Radiata, zool. Med namnet stråldjur
betecknades länge efter Cuviers föredöme den stora
grupp af lägre djur, som utmärkes därigenom,
att organen äro strålformigt anordnade kring
en mer eller mindre förlängd axel. 1848 visade
dock R. Leuckart, att de under denna benämning
sammanförda djurformerna tydligen tillhöra två
geneaiogiskt skilda typer, nämligen tagghudingar (se
d. o.) och kavitetsdjur (se Coelenterata).
L—e.
Stråle. 1. Fys., den riktning, i hvilken energien
utbreder sig från en kropp. Se vidare Kanalstrålar,
Katodstrålar. Ljus, Radioaktivitet,
Röntgenstrålar och Strålning. — 2. Her. Se Giron.
Stråle, urgammal adlig ätt från Silbodal i Värmland,
delad i två grenar, S. af Ekna (i Tjureda socken,
Kronobergs län) och S. af Sjöared (i Tofta socken,
Jönköpings län), som länge stredo om namnet och numret
på Riddarhuset, tills 1649 bestämdes, att bägge skulle
’’nämna sig af sina gårdar" och den förra skulle taga
säte bland de 1625, den senare bland de 1634
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
