Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 217-218 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storkors - Storksläktet - Storkyrkoförsamlingen - Storkyro - Stor-Kåge - Storlabben - Stor-Laisan - Storlandet - Storlien - Storm, Hans Theodor Woldsen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Storkors. Se Ordnar, sp. 829.

Hvit stork.

Storksläktet, Ciconia, zool., tillhör fam. storkfåglar
(Ciconiidæ), ordn. Ciconiiformes, och fåglarnas
klass. Genom sin raka, kägellika näbb med en
inskärning bakom spetsen och sitt befjädradehufvud
(blott ett band på hvardera sidan om hakan samt
ögontrakten äro nakna) skiljer det sig från öfriga
släkten i familjen. Omkr. 20 arter äro kända; de
äro utbredda öfver hela världen med undantag af
Nord-Amerika och de arktiska länderna. Den mest
bekanta är hvita storken
(C. alba; se fig.), hvit med svarta eller svartbruna
vingar; näbb och ben röda; kroppslängd 110 cm. Denna
art förekommer mer eller mindre talrikt i de
flesta europeiska länder; i England saknas den. I
Skandinavien häckar den endast i Danmark, Skåne och
Halland, i de nordligare delarna visar den sig endast
tillfälligtvis. I Norge observeras blott enstaka
storkar årligen, och i Finland ha endast några få
exemplar blifvit iakttagna. Som flyttfågel anländer
storken till Skåne i början af april och flyttar
bort efter midten af aug. Vid flyttningstiden samlas
storkarna i flockar för att företaga den långa färden,
hvars mål är Ekvatorial-Afrika. Eljest lefva de parvis
i engifte, och man har anledning antaga, att de bland
storkarna ingångna äktenskapsförbindelserna gälla för
hela lifvet, liksom förhållandet är med svanen och
några andra fåglar. Det en gång tillrustade boet,
som bygges på taket eller skorstenen af ett hus
eller på ett större afstympadt träd, plägar storken
sedermera årligen begagna. I byggnadsarbetet deltaga
bägge makarna. Sedan äggen, 3-5 till antalet, blifvit
lagda, tillföres åt honan, som ensam rufvar dem,
föda af hannen. Storkens föda utgöres företrädesvis af
hvarjehanda smärre djur, mest insekter, groddjur och
sorkar. Åt sina gladare känslor ger storken uttryck
genom att smälla eller
"klappra" med näbben på ett egendomligt sätt. Många
fabler ha fästs vid storken. Föreställningen att
ett storkbo skulle skydda huset för eldfara, att
storken vore en uteslutande nyttig fågel, ehuru
den dödar och med begärlighet förtär fågel- och
harungar, har sedan gammalt skaffat den skydd hos
landtbefolkningen och stor popularitet hos unga och
gamla. - Svarta storken (C. nigra) är svartaktig, med
bröst och mage hvita. Den förekommer i Sibirien och
östra Europa. I Sverige häckade den, ehuru sällan,
i några skogrika trakter af Götaland; numera är
den måhända ej längre häckfågel inom vårt land. I
lefnadssättet öfverensstämmer den med föregående
art. Fångst och dödande af stork äro förbjudna
1 mars-15 sept.; svarta storken är fridlyst hela
året. - Storken är enligt en vida spridd skämtsam
barnkammarsaga den, som kommer med barnen - en saga,
som säkerligen döljer en folktro, som en gång tagits
på allvar. Se därom bl. a. B. Schnittger, "Storken
som lifsbringare i våra fäders tro" (i "Fornvännen",
1916). L-e.

Storkyrkoförsamlingen i Stockholm. Se Nikolai
församling 1.

Storkyro (fi. Iso-Kyrö), socken i Vasa län,
Ilmola domsaga, Korsholms härad, Finland, utgör
ett imperiellt pastorat af 2:a kl., Åbo ärkestift,
Vasa öfre kontrakt. Socknen genomflytes af Kyröälf
och är en af de äldsta i södra Österbotten samt har
fordom omfattat alla församlingarna utmed Kyrö älfs
öfre lopp. Arealen är numera 400 kvkm. 8,894 inv.,
finsktalande (1913). Socknen är en af de rikaste
och bäst odlade i Österbotten. Slaget vid S. kallas
ofta den batalj, som 19 febr. 1713 hölls vid den
inom socknen belägna byn Napo (fi. Napue). Se därom
Napo. Inom socknen ligger Orisbergs järnbruk, som
anlades 1659 och nu eges af E. Björkenheim. Bruket,
som förarbetat svenska järnmalmer, är dock numera
nedlagdt. Under senare tid har vid Orisberg
arbetat en jordbruks- och kreatursskötarskola.
A. G. F.

Stor-Kåge, hamn. Se Kåge.

Storlabben, zool. Se
Labbsläktet.

Stor-Laisan. Se Lais älf.

Storlandet. 1. Revir i öfre Norrbottens
öfverjägmästardistrikt, omfattar af Gällivare
socken, Norrbottens län, kronoparken Storlandet samt
de inom och s. om denna belägna enskilda skogarna,
allmänningarna och kronoöfverloppsmarkerna. Reviret,
som är indeladt i 4 bevakningstrakter, omfattar
144,260 har (1915), hvaraf 92,653 har kronopark. -
2. Kronopark i ofvannämnda revir, bildades på grund
af k. br. 30 okt. 1874 af gammal kronomark. Areal
92,653 har (1915). 1-2. S-r.

Storlien,
järnvägsstation på Tvärbanan genom Jämtland, belägen
på 592 m. höjd inom Åre socken, omkr. 4 km. från
norska gränsen, har järnvägshotell och stort pensionat
i tre byggnader (se fig.), som förr tillhörde norrmän,
men 1906 inköptes af konsul O. Ekman och nu tillhör
A.-b. S:s högfjällspensionat. S:s högfjällspensionat
och turisthotell äro öppna 1 jan.-30 sept. och
20-31 dec.; under sanatoriesäsongen (15 juni-15
sept.) är platsen öfvervakad af läkare (15 juni-31
aug.). Orten S. ligger i en dalgång, öppen för
östliga och västliga vindar. Medeltemperaturen för
sommarmånaderna (juni-aug.) är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>