Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms teatrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställdes under uppsikt af k. operadirektionen. Af
Gustaf IV Adolf inlöstes Stenbergs teater 1799
och sammanslogs med k. Mindre teatern, som då blef
lyrisk-dramatisk.
Konung Gustaf IV Adolf lät operans stora anslag
länge utgå oförminskadt; emellertid inkallade han en
fransk trupp, som 1803–05 gaf lyriska och dramatiska
föreställningar på de k. teatrarna. Konungens
växande ovilja mot svenska operan yttrade sig så,
att han 1806 upphäfde anstalten och 1807 påbjöd –
operahusets nedrifvande, något som emellertid ej hann
verkställas. Som en ersättning inrymdes (1806–11)
en operettafdelning på Arsenalsteatern. 1808
var operahuset inredt till lasarett för
landtvärnsmän. Men efter statshvälfningen 1809
återupptogs operans sceniska verksamhet; dess
statsanslag bestämdes till endast 6,750 rdr rgs
jämte lösen för 200 famnar ved. 1813 åvägabragtes
genom grefve G. Löwenhjelm bägge de k. teatrarnas
sammansmältning till en institution. Den större
scenen ("k. Stora teatern") begagnades därefter
för operor och det högre dramat, den dramatiska för
operetter, borgerliga skådespel och lustspel. Det
1812 genomförda aflöningssättet, medelst lottandelar
af behållna inkomsten, bibehölls. Bägge teatrarnas
årliga understöd af staten och hofhållningen
uppgick blott till 25,652 rdr b:ko. Kronprinsen
Karl Johan skänkte dem (1811–15) en summa af 54,750
rdr rgs. Utmärkta förmågor prydde bägge scenerna,
bl. a. Du Puy, Lindström, F. Kinmansson, m:llerna
Wässelius och Frösslind, fruarna Casagli och Sevelin;
Hjortsberg, L. J. Deland, Cederholm, Åbergsson,
fruarna Kuhlman-Åbergsson och Franck-Ruckman. Under
Löwenhjelms dugande chefskap infördes bl. a. operor
af Mozart samt bildades elevskolor och personalens
pensionskassor. 1815 beviljade ständerna åt
k. teatern, förutom 66,000 rdr till gäldande af dess
skuld, ett årsanslag af 45,750 rdr, men 1818 indrog
riksdagen detta anslag. K. teatern öfverlämnades då
(under namnet Stockholms teater) på entreprenad åt
öfverste Törner, som innehade den i fyra månader,
tills den i nov. 1818 åter vardt kunglig scen och ur
Karl XIV Johans handkassa erhöll ett årligt anslag
af 30,000 rdr. Därjämte anvisade konungen 1820
till teatern af allmänna medel 25,500 rdr. 1823
års riksdag vägrade att göra detta anslag till
ett stående, och konungen såg sig då nödsakad att
ikläda sig teaterns skuld samt höja sitt enskilda
bidrag till 54,000 rdr. (Maskeradbalerna på operan,
hvilka legat nere sedan Gustaf III lönnmördades,
återupptogos 1821 för att öka inkomsterna, fortgingo
under 1820–40-talen, förnyades på 1860-talet af
Karl XV och upphörde 1880.) Lyckosamma skeden
voro f. ö. G. F. Åkerhielms och G. Lagerbjelkes
direktörstider (1818–27); då infördes å Stockholms
scener Shakspere ("Hamlet", "Othello"), Schiller,
Scribe, Weber, Rossini, Spontini, Spohr, Auber. En
viktig förändring inträffade emellertid 1825 genom
Arsenalens brand (denna olycka skedde 24 nov. under
pågående representation, men åskådarna hunno oskadda
aflägsna sig). K. teaterns bägge afdelningar måste
då inrymmas på operascenen, hvilken med svårigheter
förenade anordning fortgick till 1863. Ett nytt
reglemente af 1834 slopade skådespelarnas lottandelar, hvarefter
alla löner utgingo i bestämda summor och i
tjänstgöringspengar. Under 1820–40-talen glänste
på lyriska området sådana talanger som Sällström,
L. Kinmansson, Günther, Belletti, O. Strandberg,
Jenny Lind, Henriette Widerberg, Matilda
Gelhaar, Matilda Ebeling; inom det dramatiska
N. V. Almlöf, Dahlqvist, Sevelin, Hyckert,
Sundberg, Emilie Högqvist, fruarna Erikson och
Strömstedt-Torsslow. Mycket spelade operor voro,
jämte Mozarts och Webers, äfven Meyerbeers, Rossinis,
Aubers, Bellinis och Donizettis, medan på talscenen
Shakspere och Schiller ställdes högt.
Det monopol på teaterverksamhet i hufvudstaden,
hvilket fastställts för k. teatern vid Stenborgska
teaterns inlösen 1799, bröts af den berömde
skådespelaren O. U. Torsslow, som opåtaldt gaf
offentliga föreställningar 1841–42 å en i Kirsteinska
huset (sedermera Mus. akad.) vid Klara Strandgata
(nuv. Vasagatan) inredd skådebana. Skriftställaren
A. Lindeberg, som 1828–40 gång på gång förgäfves
anhållit att få upprätta en enskild teater samt
till följd af en ströskrift i ämnet varit nära
att mista hufvudet för majestätsbrott, följde då
Torsslows föredöme och lät 1842 vid Lilla Trädgårds-
(nuv. Kungsträdgårds-)gatan uppbygga en skådebana,
som öppnades 1 nov. s. å. och erhöll namnet Nya
teatern (hvars salong hade 3 logerader och parkett
samt rymde 640 åskådare). Truppen var i hast
hopsamlad, framgången uteblef, och egaren måste
1844 afträda teatern till sina borgenärer. Därefter
spelade truppen på lott, tills teatern 1846 såldes på
auktion och förhyrdes, under namnet Mindre teatern,
af Torsslow, som i föreståndarskapet biträddes af
E. Stjernström till 1850 och därefter ensam innehade
ledningen, tills Stjernström 1854 inköpte teatern,
hvars hus han 1859 påbyggde och gjorde prydligare. Han
skötte den på ett utmärkt sätt till 1863, då han
för ett pris af 270,000 rdr afyttrade den till
k. teatern, hvarefter inrättningen erhöll namnet
k. Dramatiska teatern (fig. 3). Den k. teatern egde
sålunda ånyo skilda skådebanor för sin lyriska och
sin dramatiska afdelning, sedan bägge sammanbott i
38 år. Operascenen (k. Stora teatern) begagnades dock
därefter äfven för uppförande af den högre dramatikens
alster. 1860–70-talen (till större delen E. af
Edholms direktörstid) beteckna en ny glansperiod,
representerad på operan af namnen Arnoldson, Arlberg,
Willman, Uddman, Behrens, fruarna Michaeli,
Stenhammar och Charlotte Strandberg, fröknarna
Vilhelmina Gelhaar, Hebbe och Grabow, på dramatiska
teatern af Swartz, K. Almlöf, Hedin, G. Kinmansson,
Fredrikson, Elmlund, fruarna Hwasser, Hedin, Betty
Almlöf och H. Kinmansson m. fl. Af operor intogo
(förutom Mozarts och Webers) Meyerbeers, Gounods,
Aubers och Verdis en framstående plats, Wagner började
vinna insteg, hvarjämte Shaksperes dramer odlades,
Björnsons och Ibsens efter hand introducerades och
Dramatiska teatern nådde högt i den moderna franska
sedekomedien.
Äfven efter 1825 begärde riksdagen alltjämt ett
definitivt ordnande af k. teaterns ställning, hvarmed
K. M:t dock alltjämt uppsköt. Än var det fråga om
teaterns upphörande såsom kunglig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
