Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att de äro de högsta statsorganen. De viktigaste
slagen af statsorgan äro dels primära och sekundära,
dels omedelbara och medelbara. Primärt statsorgan är
ett sådant, som är innehafvare af organställningens
befogenhet, sekundärt ett sådant, som vid dennas
utöfning representerar det primära organet
(se Representant och Representation). Så är
riksdagen sekundärt organ åt det väljande
folket. Omedelbara statsorgan äro sådana, som
genom själfva författningen få sin organställning
och därför ej ha lydnadsplikt till andra statsorgan
Medelbara statsorgan utöfva däremot liksom sekundära
sin befogenhet i ett annat organs tjänst men skilja
sig från de sekundära däri, att de kunna bindas genom
instruktioner af det öfverordnade organet, eller att
detta kan upphäfva deras beslut. Genom omedelbara organ
utöfvas statens högsta funktioner: regeringsmyndighet,
lagstiftningsmakt och domsrätt i sista hand. (Jfr
Förvaltning och Lagstiftande makt.) Först när ett
folk erhåller organ härför, blir dess rättsordning
effektiv, d. v. s. det själft en stat, hvarför också
staten går under, om de omedelbara organen upphöra
att funktionera, utan att ersättas genom nya, såsom
skedde vid det gamla Tyska rikets upplösning 1806. På
de omedelbara statsorganens anordning beror statens
författning (se Statsförfattning) och statsformen
(se d. o.). – Ang. statens ändamål ha olika åsikter
framträdt. Att staten ej skulle ha annat ändamål än
att häfda sin egen tillvaro eller makt, såsom stundom
ansetts strider mot förnuftskrafvet i människans
väsen. Men hvilket statens förnuftiga ändamål är,
har äfven varit omtvistadt. Enligt en åsikt är det
mänsklighetens religiösa och sedliga fullkomning,
men sann religiositet och sedlighet kunna ej
omedelbart åstadkommas genom yttre normer. Det
är endast sådana, som staten kan ge, och däraf
måste dess specifika ändamål betingas. Detta kan
då endast vara sådan mänsklig fullkomning, som
kan befordras genom en af yttre normer reglerad
samverkan. Härvid uppstår frågan, huruvida det är de
i staten lefvande individernas bästa eller statens
eget, som är ändamålet. Naturrätten och 1800-talets
liberalism ansågo i enlighet med sin individualistiska
statsuppfattning (se Naturrätt, sp. 601, och Liberal)
det förra. Enligt den organiska statsuppfattning,
som med förkastande af denna individualism i staten
ser det fortlefvande folket, måste däremot staten
ha ett öfver individerna upphöjdt ändamål: statens
eget bästa, dock ej blott dess bestånd och makt,
utan ock dess förnuftiga lif. Då individerna ingå
i staten, kommer visserligen realiserandet af
statsändamålet, så fattadt, äfven dem till godo,
men blott som medlemmar af det fortlefvande folket,
hvarför deras anspråk på statslifvets fördelar måste
begränsas med hänsyn till kommande släktens bästa,
ja offer af individuell välfärd kan kräfvas för att
betrygga folkets framtid. Hvad som närmast faller
under statsändamålet är rätten i inskränkt mening
eller statens och dess medlemmars skyddande mot
yttre och inre våld och godtycke. En stat, hvars
uppgift inskränkes härtill, har betecknats som
rättsstat. Sådan var i hufvudsak den forngermanska
staten, att en dylik begränsning af statsändamålet
var äfven hvad frihandelsliberalismen åsyftade (se
Liberal). Är nu statens första uppgift att stäfja
godtycke, så bör emellertid ej heller staten själf
göra sig skyldig till sådant, utan låta sin formellt
obundna härskarmakt bindas af sin egen rätt. Äfven
detta har betecknats med ordet rättsstat, som sålunda
används i dubbel betydelse. Rättsstaten i den senare –
moderna – meningen är emellertid en produkt af den
västerländska statsutvecklingen. Den österländska
despotismen erkänner inga rättsskrankor, och en
återgång härtill har på västerländsk mark framträdt,
då i folkorgansuveränitetens namn samma rättsliga
obundenhet kräfts åt den s k. folkviljan (jfr
Rousseaus sats, att "la volonté générale har alltid
rätt", och frihetstidens maxim, att "lagstiftaren står
öfver lagen"). Rättsstaten i den förra meningen har
dock aldrig fullständigt kunnat genomföras. I någon
mån har nämligen alltid den ökade styrka, som statlig
organisation beredt mänsklig verksamhet, fått tjäna
kulturuppgifter, och när detta medvetet och afsiktligt
sker i större utsträckning, blir staten kulturstat. I
denna har rättsordningen en vidsträcktare
verkningskrets än att blott skydda mot öfvervåld –
den manifesterar sig ej blott i negativa, utan äfven
i positiva rättsnormer (rätt i vidsträckt mening;
jfr Rätt, sp. 78). Därmed blir emellertid frågan
om statsmyndighetens begränsning gentemot individen
brännande, ty en mängd kulturprestationer, framför
allt sådana af andlig art, kan ej åvägabringas genom
rättstvång. Frågans lösning blir olika efter olika
tidsförhållanden, men följande ledande grundsatser
torde kunna uppställas: kulturuppgifter, som endast
eller bäst realiseras genom statlig samverkan, böra
öfvertagas – de förra helt, de senare åtminstone
delvis – af staten, men med afseende på sådana,
som äro af rent individuell art, t. ex. religion
och sedlighet, bör staten på sin höjd utöfva en
stödjande och reglerande verksamhet. – Ett område,
inom hvilket en och samma statsmakt är rådande eller –
om lokal själfstyrelse (se Själfstyrelse) förekommer –
är källan till de lokala myndigheternas tvångsmakt,
utgör en helstat. Mellan helstater kunna förbindelser
(statsförbindelser) af olika slag ega rum. Stater,
som ha en så likartad kultur, att de utan aftal
därom erkänna en gemensam folkrätt (se d. o.) såsom
bestämmande för sina inbördes förhållanden, kunna
sägas bilda ett statssystem, som emellertid också kan
specialiseras i flera lokala statssystem (t. ex. det
europeiska, det amerikanska). Men på grundvalen
af den gemensamma folkrätten kunna också aftalade
förbindelser (folkrättsliga statsförbindelser) ingås:
dels tillfälliga (allianser, aftal ang. speciella
frågor), dels permanenta. Af senare slaget äro unioner
(se Union), protektoratsförhållanden (hvilka dock
äfven kunna förekomma mellan stater, ej tillhörande
samma folkrättsliga statssystem; se Protektorat) och
statsförbund (se d. o.). Då de åvägabringas blott
genom folkrättsliga aftal, lämna de, åtminstone
nominellt, de förbundna staternas suveränitet
ograverad. Men permanenta statsförbindelser kunna
äfven vara af statsrättslig art (statsrättsliga
statsförbindelser), d. v. s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
