Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
541
Spanska litteraturen
542
visar i det hela noggrannare utarbetning, större
formell fulländning än Löpe, hvartill han lade mera
vikt vid karaktären och särskildt mera uteslutande
än förut gjorde äran till ett väsentligt motiv
för sina personer. Hans storartade autos äro
allegoriskteologiska afhandlingar, ofta hårfint
klyftiga, men utan större konstvärde. (Om honom
och hans verk se f. ö. Calderön.) Bland Calderöns
många efterföljare må erinras om Francisco de Röjas
(d. 1661), hvars fina historiska stycke "Del rey
abajo ninguno" är ett mästerverk, och Augustin Moreto
(d. 1669), som särskildt excellerade i lustspelet
och hvars mest bekanta stycke är "El desdén con el
desdén". Bland professionella författare inom de
sekundära formerna intages främsta rummet af Luis
Q u i fi o n e s de Benavente (d. omkr. 1652), som
skref många kvicka entremeses. -. Historieskrifning
en når under perioden stor utveckling. Det gamla
krönikemaneret hade blomstrat långt in på 1500-talet,
men genom bekantskapen med de store latinske
häfda-tecknarna börjar man inse dess brister och söka
skrifva kritisk historia i en stilistiskt fulländad
form. Det första lyckade försöket i denna riktning
ärDiego Hurtado de Mendozas "Guerra de Granada" (om
morernas uppror 1568), som dock blef offentliggjordt
först efter det jesuiten Juan de Mariana (d. 1624)
utgett sin berömda "Historia de Espana", som ännu
i vissa afseenden står oupphunnen inom spanska
häfdateck-ningen. Periodens siste framstående
historieskrifvare är Antonio de Solis (d. 1186),
hvars "Conquista de Mexico" utkom 1684. Bland de
religiös-mystiska skriftställare, som blomstrade
särskildt under förra hälften af perioden, märkas
Fr. Luis de Granada (d. 1588), Spaniens Bossuet,
Juan de la Cruz (d. 1591), den högst märkliga,
sedermera kanoniserade Teresa de Jesus (d. 1582)
och den förut nämnde Fray Luis de Leon, som genom
sin förträffliga afhandling om den gifta kvinnan
äfven intar en framstående plats bland tidens
moralister. Dessa äro annars visserligen många, men
i allmänhet af ringa betydelse, om man undantar dem,
som använde satirens form. Mästaren i den sociala
satiren, liksom i den politiska och litterära, är Q
u e v e d o, som i sina berömda "Suenos" (Drömmar)
obarmhärtigt gisslade samtidens lyten. Denne snillrike
och originelle författare gör sig dock stundom skyldig
till öfverdrift i det vid denna tid uppkommande
maner, den s. k. konceptismen, som sträfvade efter
tankedigert djup i framställningen, men oftast slog
öfver i dunkel tvetydighet och som hvars kodex man
kan anse Baltasar G r a-c i å n y M o r a l e s’
(d. 1658) "Agudeza y arte de ingenio".
1100-talet. Med Spaniens politiska storhet gick också
spanska litteraturens storhetstid till ända, och i
jämförelse med den föregående periodens utomordentligt
rika blomstring visar 1700-talets spanska vitterhet
en bedröfligt anemisk karaktär. Med det bourbonska
konungadömet gjorde det franska inflytandet inom
litteraturen, liksom inom andra områden, sitt inträde
på halfön och blef snart fullständigt härskande. För
lyriken må blott erinras om Juan Meléndez Valdes
(d. 1817) och den s. k. Salamancaskolan (se d. o.). Af
det lilla
verkligt originella, som under detta
årh. fram-bragtes, må det f. ö. vara nog att nämna
jesuiten José Francisco delslas (d. 1781), med en
doft af den gamla pikareska arten kryddade roman
"Historia del famoso predicador Fr. Gerundio de
Campazas", en mot tidens maniererade predikanter
riktad skarp satir, som äfven innehåller förträffliga,
sedeskildrande episoder, samt den genialiske D. R
a m ö n de la Cruz Cano y Olm e-dillas (d. 1795)
kvicka och kraftigt originella sainetes, som ge en
intressant bild af spanska samhället från slutet
af 1700-talet. Den franska riktningen fick sin
Boileau i Ignacio de Luzån (d. 1754), som i en
"Poética" (1737), icke utan en viss originalitet,
för sina landsmän utvecklade pseudoklassicitetens
bud och framför allt de famösa enheterna. Men de
försök, som gjordes att imitera det franska dramat,
blefvo platta och misslyckade, och den ende, som kan
sägas med någon framgång ha skrifvit komedier efter
franskt mönster, är Leandro Fernandez de Moratin (1760
-1828), hvars bästa stycke är "El viejo y la nina". En
viktig följd af det franska inflytandet var den 1713
efter fransk förebild inrättade R e a l academia
espanola, som redan 1726-39 i sex folioband utgaf
sin stora ordbok, ett ganska förträffligt arbete,
och 1771 sin mer anspråkslösa grammatika. 1738
följde Real academia de la historia. Slutligen
må erinras om, att den nationella historien och
litteraturen under detta årh. funno samvetsgranna
och lärda samlare och bearbe-tare i Enrique Flörez
(d. 1773), som 1747-72 utgaf 27 bd af den viktiga
kyrkohistoriska kall-samlingen "Espana sagrada",
litteraturhistorikerna Martin Sarmiento (d. 1772),
Tomas Antonio Sånchez (d. 1798) och Antonio
Capmany y Montpalau (d. 1813), filologen Gregorio
Mayåns y Siscar (d. 1781) m. fl. - den spanska
litteraturhistoriens grundläggare ärNicolåsAntonio
(d. 1684) genom sitt stora, ytterst viktiga
"Bibliotheca hispana vetus" o. "nova", som 1783-88 med
tillägg ut-gafs af Francisco Pérez Bayer - samt om de
omfattande lärda samlingar inom alla vetandets grenar,
som utgåfvos af den upplyste bene-diktinmunken Benito
Feijöo y Monte-negro (d. 1764).
1800-talet. Man kunde ha väntat, att spanjorerna, som
under det ärorika frihetskriget 1808-14 så kraftigt
och framgångsrikt kämpade mot de franske inkräktarna,
äfven inom litteraturen skulle veta att af kasta det
främmande oket. Men detta hände icke, och en så ifrig
franskhatare som Manuel José Quintana (1772-1857),
som i glödande patriotiska oden efter franskt
snitt predikade frihet och hämnd, var den franska
smaken lika trogen som anhängarna af den franska
regimen. Detsamma var fallet med Quintanas samtida och
sångarbroder Juan Nicasio Gallego (1777 -1853). Den
franska klassicitetens siste mer bemärkte målsman
i Spanien var den f. ö. rätt medelmåttige Francisco
Martinez de la Rosa (1789-1862). När sedan romantiken
gjorde sitt intåg på halfön, var det också Frankrikes
romantik, som blef det egentliga mönstret. Dock kunde
de romantiska idéerna i Cids och Calderöns land icke
undgå att också kraftigt anslå nationella strängar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
