Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sköld ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1869
Skölddrapa-Sköldkörteln
\ 370
med basilikal anläggning. Jfr Basilika,
sp. 1028 ff., och H v a l f, sp. 1390.
C. G-m.
Plan af hvalf med sköldbågar. Do punkterade
lirqerna utmärka sköldbågarna.
Skölddrapa. Se Isländskalitteraturen, sp. 954.
Sköldebrand. Se Skjöldebrand.
Sköldebref, skriftligt dokument, hvarigenom
adlig värdighet meddelas och ny utnämnd adelsmans
(friherres, grefves o. s. v.) heraldiska vapen
närmare bestämmes. Det äldsta i behåll varande svenska
sköldebrefvet utfärdades för Tord Sandersson 1431,
af konung Erik XIII. Sköldebref utfärdades endast af
regenter, hvaremot frälsebref utan föreskrifna vapen
utdelades äfven af hof vitsmän, provinsståthållare
o. d.
Sköldemärke, her. Se Sköld, sp. 1361-63.
Sköldfot, her. Se Sköld, sp. 1361.
Sköldhufvud, her. Se Hjälm, sp. 819.
Sköldhållare (lat. sustentacula, ty. schildhalter,
fr. tenants, vid människobilder, supports, vid
djurbilder, eng. suports), her., vid en sköld, på
ett postament placerade människo- eller djurbilder,
som framställas hållande, stödjande eller vaktande
skölden. Stundom används blott en Sköldhållare, men
vanligen äro de två. Som Sköldhållare räknas icke,
om t. ex. i ett sigill en riddare är framställd
bärande sin sköld (se bilden till Pergamen
t-bref). Sköldhållarna höra till de oväsentliga,
rent dekorativa delarna af ett vapen och kunna
efter godtycke uteslutas. De uppträda redan på
1300-talet, mera allmänt på 1400-talet, t. ex. i
Martin Schongauers kopparstick. I Sverige förekomma
de blott mera sällan under medeltiden. Kristian I
var där den förste konung, som nyttjade Sköldhållare
(i ett sekret en riddare och en vildman, i ett
annat en kvinnlig figur, möjligen en ängel,
och en vildman). Lejon som Sköldhållare vid
svenska riksvapnet (se d. o med fig. 4) förekomma
första gången i "Dialogus creaturarum moralizatus"
(tr. 1483). Först under senare hälften af 1600-talet
komma sköldhåilarna i Sverige mera allmänt i bruk. och
under 1700-talet finnas de nästan alltid vid grefliga
och friherrliga vapen. I Sverige ha i regel blott
grefvar och friherrar rätt att använda Sköldhållare,
men adelsmän, endast om dylika blifvit dem som
särskildt hederstecken förlänade. De vanligaste
sköldhåilarna äro riddare, vildmän, lejon, gripar och
enhörningar. Sköldhållarna kunna äfven tjänstgöra
som bärare af hjälm med dess hjälmprydnad. I
dylika fall låter man dem träda hufvudet i hjälmen.
H. F-d.
Sköldigel, Clypeaster, zool. Se T a gghu din-går.
Sköldinge. SeSkyllinge.
Sköldkant, her. Se Sköld, sp. 1362.
Sköldknektar. Efter nederlagen i Livland, särskildt
efter förlusten af slaget vid Kirkholm (1605),
utlofvade Karl IX, att alla ryttare och knektar,
som godvilligt läto bruka sig därstädes, skulle
erhålla ständig frälsefrihet på de gårdar, som
de egde eller kunde förvärfva af kronan, äfvensom
gemensamt sköldemärke för sig och efterkommande,
hvilket, så snart någon utmärkt sig för tapperhet,
skulle få utbytas mot eget vapen med åtföljande frälse
och privilegier. Högst få ryttare och end-ist några
hundratal knektar, hvilka kallades sköldknektar,
anmälde sig, fastän våld användes att förmå dem
därtill, och snart föll hela saken i glömska. C. O. N.
Sköldkörtelkräfta, med. Se Kräfta, sp. 143
Sköldkörteln, Glandula thyreoidea, anat., belägen på
halsen på ömse sidor om sköldbrosket, består af två
halfvor, som framför de öfversta luftstrupsringarna
äro sammanbundna med ett tunnare stycke (se pl. II
till art. Människan). Den växlar till storlek hos
olika individer, saknar utförsgång och består
af epitelklädda rum, som innehålla en kolloid
massa. Liksom öfriga "körtlar utan utförsgång"
l. "blodkärlskörtlar" var sköldkörteln länge ett
gåtfullt organ. Man kände till den å vissa trakter ej
ovanliga sjukliga förstoringen af körteln, som kallas
struma (se d. o.). Kirurgiens utveckling i samband
med antiseptikens införande möjliggjorde en radikal
operativ behandling af denna sjukdom. Det visade sig
emellertid, att sköldkörtelns fullständiga aflägsnande
medför högst betänkliga följder för patienten. En
schweizisk kirurg, J. L. Reverdin, fäste 1882
uppmärksamheten på dessa svåra rubbningar. Det
tillstånd, kachexia strumipriva, som utvecklar
sig en tid efter operationen, öfverensstämmer,
såsom E. T. Kocher (se d. o.) följande år visade,
med sjukdomen myxödem (se d. o.), som redan förut
var beskrifven af W. W. Gull (se denne), men hvars
sammanhang med sköldkörteln man ej anat. Reverdins
meddelande föranledde fysiologen M. Schiff (se
denne) att förnya ett försök på hund, som han
utfört redan 1856, men som förblifvit fullkomligt
obeaktadt. Försöken visade, att sköldkörteln är ett
lifsviktigt organ, hvars borttagande ofelbart medför
djurens död. Framläggandet af dessa resultat (1884)
väckte synnerlig uppmärksamhet. Man hade kommit en
förut okänd företeelse, den s. k. inre sekretionen
(se d. o.), på spåren. Fano m. fl. visade, att
operationen ej i och för sig dödar djuret. Kvarlämnas
nämligen en del af körteln, utebli de karakteristiska
rubbningarna. Von Eiselsberg, liksom Schiff
själf, visade, att inläkning
(transplantation) af körteln i bukhålan likaledes skyddar
djuret mot följderna af körtelns aflägsnande från dess
plats på halsen. Man fann vidare, att insprutning
af extrakt på sköldkörteln (Vassale) samt
tillförsel af sköldkörtelsubstans per os
(Howitz) kunna ersätta förlusten af körteln själf, hvarmed
uppslaget var gifvet till den moderna organoterapien
(se d. o.), som visat sig så verksam vid kretinism och
myxödem (se dessa ord). Baumann (1895) visade,
att sköldkörteln regelmässigt innehåller jod, och
framställde ur körteln en starkt jodhaltig substans,
jodotyrīn (se d. o.), som man funnit till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
