Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skokloster ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(se denne; d. 1160 eller 1164), kallad magister
sententiarum, i sina "Fyra böcker sentenser", som
framkallat hundratals kommentarer.
II. Skolastikens storhetstid (omkr. 1200–1350),
under hvilken Aristoteles blef den filosofiske
läromästaren och rent af betecknades som "Kristi
föregångare på det naturliga området", liksom
Johannes döparen på det gudomliga. Det var arabiska
och judiska lärde, som genom öfversättningar och
kommentarer förmedlade bekantskapen med flertalet
af Aristoteles’ skrifter. Det första försöket att
tillgodogöra sig dessa nya skatter för det kristna
tänkandets utveckling gjordes af ärkediakonen
i Segovia Dominicus Gundissalinus redan under
1100-talet, men i själfständigare form först i
början af 1200-talet af Vilhelm från Auvergne
(d. 1249). Han var lärare i Paris och längre
fram biskop där, och det efter privilegierna af
1200 mäktigt uppblomstrande Parisuniversitetet
blef snart den nya rörelsens högsäte, där de
i studiekammarens stillhet utarbetade tankarna
framträdde i offentligheten och pröfvades genom de
ständiga meningsbytena. Medeltidens korporationsanda
främjade också uppkomsten af teologiska och
filosofiska skolor, som gaf utvecklingen ett mera
kontinuerligt förlopp än förut, då den uppbars af
mera ensamstående tänkare. Det intresse, som de
s. k. tiggarordnarna visade för filosofien, främjade
ock i hög grad dess utveckling. Både franciskanerna
och dominikanerna räknade bland sig några af tidens
främsta tänkare. Till den förra af dessa munkordnar
hörde Alexander af Hales (se d. o., sp. 528; d. 1245)
och Bonaventura (se denne; f. 1221, d. 1274), hos
hvilka ännu aristotelismen föga gjorde sig gällande;
till den senare Albertus Magnus (se Albertus;
d. 1280), som först skaffade aristotelismen säkert
fotfäste inom skolastiken, och hans lärjunge Tomas
från Aquino (se denne; d. 1274), som med dess former
uppbyggde ett kristet tankesystem, imponerande lika
mycket genom sina dimensioner som genom klarhet och
fasthet. Till honom slöt sig en talrik skola, de
s. k. tomisterna, under det att han i Duns Scotus (se
denne; d. 1308) fann en värdig motståndare, som också
i sin ordning vann många anhängare. Duns Scotus var
franciskan, och det var särskildt inom denna orden,
som scotisterna voro talrika. Med scotismen började
skolastikens själfupplösning, yttrande sig bl. a däri,
att allt flera af kristendomens grundläror ställdes
öfver det naturliga förståndets fattningsförmåga
och hänvisades h. o. h. till uppenbarelsens och
trons område, men i det stora hela var Duns Scotus
ännu en typisk skolastiker. En helt ny anda trängde
däremot in genom franciskanmunken R. Bacon (se denne;
f. 1214, d. 1292). Denne var engelsman, och redan
hos honom framträdde den empirism, som ständigt
varit det engelska tänkandets hufvudriktning. Mot
auktoritetstron och de logiska spetsfundigheterna
vädjade han till erfarenheten som kunskapskällan och
såg i matematiken alla vetenskapers grundval. Ännu
djupare var motsättningen mellan den egentliga
skolastiken och mystiken, som under detta tidehvarf
fick en framstående representant i Mäster Eckart (se
Eckart; d. 1327) och talrika anhängare. Till hvilka
underligheter skolastikens begreppskonstruktioner
äfven under dess
blomstringstid kunde urarta, visades genom den "stora
konst" (Ars magna), som R. Lullus (se denne;
d. 1315) ansåg sig ha upptäckt – en mekanisk apparat
med en mängd begrepp uppskrifna på sju koncentriska
cirklar, genom hvilkas vridning alla möjliga
begreppskombinationer och därpå grundade logiska
bevis skulle lättvindigt kunna upptäckas.
III. Skolastikens förfall (omkr. 1350–1500)
framträder i den gradvis skeende upplösningen af
sambandet mellan filosofien och kyrkoläran, till
dess att man slutligen stannade vid två motsatta
sanningar: något kunde vara sant för det naturliga
förståndet och dock falskt enligt uppenbarelsen och
tvärtom. Till denna utveckling bidrog kraftigt W.
Occam (se denne; d. 1349) genom sin förnyelse af
nominalismen och sin skarpa kritik af många af de
klassiske skolastikernas grundsatser. Han vidgade
ännu mera än Duns Scotus området af de trossatser,
som icke äro tillgängliga för förståndet. Hvarken Guds
existens eller själens odödlighet ansåg han kunna
logiskt bevisas. Under ett och ett halft århundrade
blef universitetet i Paris hufvudsätet för occamismen,
som nu betecknades som den "nya vägen" (via nova),
i motsats till den "gamla vägen" (via antiqua), som
fortfarande biträddes af tomister och scotister. Till
occamisterna hörde bl. a. P. d’Ailli (se denne;
d. 1420) och dennes lärjunge Gerson (se denne;
d. 1429), och skolan vann anhängare äfven vid de tyska
universiteten, bl. a. G. Biel (se denne; d. 1495) i
Tübingen, som plägar kallas "den siste skolastikern"
och ur hvars skrifter Luther hämtade argument mot
skolastiken. Oxford, som under 1200-talet haft
ledningen inom naturvetenskapen, kunde under de två
närmast följande årh. ej längre i detta hänseende
täfla med Paris. I stället gick Oxfordskolan
till öfverdrifter i logiska spetsfundigheter
och en ofruktbar sofistik, som mer än något annat
betecknade spekulationens förfall. Vid humanismens och
reformationens nya insatser hade därför skolastiken
ej längre någon motståndskraft.
Men i våra dagar har den åter kallats till lif,
särskildt sedan genom den påfliga encyklikan "Aeterni
patris" 1879 den tomistiska filosofien upphöjts till
den katolska kyrkans officiella filosofi. – Nästan
lika omfattande som den skolastiska litteraturen
själf är den antika litteraturen om skolastiken. Här
må endast hänvisas till den af M. Baumgartner
omarbetade 2:a delen af Ueberwegs "Grundriss der
geschichte der philosophie" (10:e uppl., 1915), med
synnerligen utförliga litteraturhänvisningar, samt
till A. Harnack, "Lehrbuch der dogmengeschichte"
(1886; ny uppl. 1898). S-e.
Skolastikens fader. Se Anselm.
Skola’stiker, filosof af den riktning, som fått namnet
skolastik (se d. o.); i dålig bemärkelse
den, som förfaller till skolasticism (se d. o.). –
Adj. skola’stisk.
Skolbad, bad, anordnade i skolan för barnen. Det
dröjde länge, innan man kom sig för att i folkskolorna
inrätta bad. På grund af professor Flügges yttrande:
"Hvartill tjäna alla dessa hygieniska anstalter,
när i dessa sunda rum insläppas barn, som ha
hudytorna betäckta af ett tjockt smutslager och på
sin kropp och i sina kläder medföra allehanda giftiga
infektionsämnen?", inrättade borgmästaren i Göttingen
G. Merkel 1888
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
