Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skoglar Toste ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bord. Trägolf saknas. Röken från eldstaden
uppfångas af en plåthuf, genom hvars öfre del röken
uttränger. Här finnes spjäll. Sålunda byggda kojor
kunna göras varma och hållas snygga och friska. Då i
dessa kojor ett stort antal personer, ofta 20 st.,
skall sofva, äta och torka sina våta och svettiga
kläder, måste stora eldstäder finnas. Därför är
denna typ af skogsstuga, om den göres och hålles
ordentlig, ändamålsenlig och hygienisk. Mot kojor
utan fönster och med otäta tak eller illa timrade
har man på sista tiden kraftigt arbetat. På ställen,
där endast ett mindre antal personer skall uppehålla
sig, kan man bygga kojan i form af ett mindre hus med
golf, öppen spis och sängar. Dylika kallas vanligen
skogvaktarstugor.
De vid afverkningen vanligaste verktygen äro yxa,
såg, barkspade, vändhake och lyftsax. Med yxan
göres ett mindre inhugg i trädet, med sågen afskäres
trädet från stubben eller afskäras stockarna, med
barkspade (fig. 1) eller yxa sker barkningen, med
vändhaken vridas de större stockarna rundt, för att
barkningen skall kunna försiggå på alla sidor, och
med lyftsaxen lyftes stocken upp på kälken. Af yxor
används allmännast den amerikanska modellen (fig. 2),
af sågar en-, två- eller tretandade stocksågar för
fällningen (fig. 3) och bågsågar för kapning (fig. 4),
af vändhakar (fig. 5) och lyftsaxar (fig. 6) användas
flera modeller, som dock förete endast mindre olikhet
sinsemellan. På sensommaren eller hösten bruka de, som
skola ha afverkningar utförda, bortsätta dessa till
ackordstagare. I Norrland och Dalarna är det vanligt,
att en eller flera timmerkörare slå sig tillsammans
och ta en afverkning på ackord. Dessa engagera
sedan i sin tur huggare, lastkarlar o. s. v. I
södra Sverige engagerar däremot skogsegaren hvarje
arbetare direkt. Det förra sättet anses nödvändigt i
norra Sverige, emedan afstånden där äro så stora och
kommunikationerna mindre goda. Arbetet bortsättes pr
stock, löpande fot, efter dimension eller kubikmått,
allteftersom bruket är på olika orter. Själfva arbetet
tillgår på så sätt, att man med yxan gör ett inhugg
vid roten af det träd, som man vill fälla, så nära
marken som möjligt och vanligen så djupt som 1/4
af diametern. Från motsatta sidan ansättes sågen
(fig. 7). Trädet faller åt det håll, där inhugget
göres, om samtidigt de flesta grenarna finnas på denna
sida. Man sträfvar efter, att stubbarna skola bli så
små som möjligt, helst icke mera än 3 tum öfver marken
eller största rotgrenen. Sedan trädet fällts, kvistas
detsamma, hvarvid grenarna böra afhuggas med veden,
så att de ej spjälka ur delar af stammen. Om träden
(enligt föreskrift i flottningsstadgan) skola barkas,
sker detta nu. Genom barkningen (fig. 8) afser man att
vinna följande: fiskynglet förstöres ej i flottlederna
af den afslitna barken, framkörningen och flottningen
gå lättare, och ribbaffallet kan direkt användas
till pappersmassefabrikation (sulfatmetoden). På
de ställen, där barkning ej förekommer, kan man
inbespara omkr. 40 proc. af huggningskostnaderna. I
stort sedt barkas i Norr- och Västerbotten hvarken
furu eller gran, i det öfriga Norrland furu, men ej
gran, i Dalarna all furu och delvis gran, i Värmland
efter Klarälfven allt virke.
Sedan trädet kvistats och barkats, skall det afmätas
l. apteras (fig. 9), d. v. s. man skall bestämma,
hvad som bör användas till timmer, massaved,
props, brännved, kolved o. s. v. Detta förutsätter
en mycket noggrann beräkning. Man måste undersöka,
hvad de olika timmerdimensionerna äro värda på
afverkningsplatsen samt hvad kubikenheten af alla de
olika ofvannämnda eller andra möjligen förekommande
sortiment är värd. Jämföras dessa sinsemellan,
finner man, att det gröfsta virket bör afverkas
som timmer. Man fastslår minimidimensionen på
platsen för timmer. Därnäst torde trämasseved
kunna tagas ned till en viss dimension, så props,
ved o. s. v. Af det skadade virket torde oftast
kolved uttagas. Vanligen uppgör man med stöd häraf
en förteckning på de olika nettovärden, som de olika
virkesdimensionerna ha. En dylik förteckning kallas
<i>apteringstabell<i>. För att afmätningen skall ske
ordentligt, använder man numera allmänt afmätare,
hvilka ha under sig 4–8 huggarlag. Afmätaren
har till åliggande att bestämma, hvar hvarje träd
skall afskäras eller kapas, samtidigt som han
är uppsyningsman öfver arbetena. Vid afmätningen
gäller som regel: allt rötskadadt virke, som ej bär
utfrakten, skall bortslumpas; krokigt virke afmätes
i kröken, långkrokigt virke, som kröker åt blott ett
håll, kan användas på de sågverk, som betjäna sig
af kroksågning; träd, som ega olika skarpt skilda
virkeskvaliteter, afskäras vid kvalitetsgränsen,
och raka träd, som blott ega en kvalitet, afmätas
efter beräkning enligt apteringstabellen.
Sedan träden afmätts, hvarvid ett märke göres med
en stämpelyxa, afkapas de på dessa punkter, hvarefter
stockarna upplyftas med ena ändan på en mindre kälke,
där de stadigt fastgöras, samt framköras ("lunnas";
fig. 10) till närmaste lastplats.
Då ett tillräckligt stort antal stockar framkörts,
börjar lastningen på timmerkälkarna, som äro af
flera slag; allmännast är den värmländska getdoningen
(fig. 11 o. 12), som används öfver hela landet. Den
består af en kort framkälke ("stötting"), försedd
med lös banke och uteliggare (= stjälpmedar),
samt en något längre bakkälke ("geten"), som eger
två fasta bankar och uteliggare. Lasset drages
bakåt, så att det hvilar mera på bakkälken än på
framkälken. Framtill fästes det vid framkälkens
lösa banke. Härigenom kommer framkälken att
bidraga till, att lasset går mjukt och lätt samt
lätt följer vägens krökar. I mellersta Norrland
används också bordsläden. Äfven den har en liten
framkälke, men lasset hvilar nästan uteslutande på
den mycket långa bakkälken. Denna fordrar mycket
goda och raka vägar och har därför nu utträngts af
getdoningen. Lasset fastgöres med kedjor stadigt vid
båda kälkarna (fig. 13). Antalet stockar, som kunna
lastas på ett lass, beror på deras dimensioner och
vägens beskaffenhet. I medeltal kan af 7" timmer 65
kbf. lastas och af 12" timmer omkr. 80; enskilda lass
kunna vara mycket stora: en vacker vinterdag på god
väg kan man lasta 120, ja t. o. m. 150 kbf., utan
att öfveranstränga hästen. Sedan stockarna framkörts
till aflastningsplatsen, läggas de på lämpligt
ställe. Om utrymme finnes, lägges virket på land;
finnes åter ej utrymme, är man nödsakad lägga det
på isarna (fig. 14). I båda fallen lägges virket på
underlag. De mindre dimensionerna, hvilka innehålla
det tyngsta virket, läggas helst på land.
Virket tummas, d. v. s. mätes och antecknas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
