Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjöberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Något, men icke mycket, senare än för inlandssjöfarten
torde begynnelsen böra sättas till det
andra slaget af sjöfart, nämligen kustsjöfarten,
som afser att förbinda skilda sträckor af samma
lands kuster. Äfven detta slags samfärdsel måste
dock förbli af öfvervägande lokal betydelse. Sin
största uppmuntran torde det ha fått genom begäret
att söka upp indräktiga fiskerier; sålunda torde
de rika laxfiskena i de halländska och norrländska
strömmarnas nedre lopp äfvensom sill-och torskfiskena
vid Norges kuster ha kraftigt bidragit till dessa
landsdelars bebyggande. En ypperlig hjälp fick
kustfarten äfven i de strömsättningar, som utmed
kusterna drogo sig genom hafvet och i hvilkas riktning
djärfvare sjömän tidigast torde vågat sig något längre
bort från hemmets stränder. Så förde den ström,
som förbi Nilens mynningar går utmed Medelhafvets
östkust, från äldsta tider de feniciske kustfararna
mot n. till ön Cyperns grannskap. Först på detta
stadium af sjöfartens historia kan seglingskonsten
(se Navigation), hvars ursprung är okändt, ha blifvit
af någon större betydelse.
Kustfarten innebar väl den första början till sjöfart
efter större måttstock. Men den egentliga, stora
hafssjöfarten, den som slår bro öfver världshafven,
förmedlar utbytet af de olika ländernas natur- och
kulturalster samt ställer främmande folkstammar
och skilda världsåskådningar ansikte mot ansikte
med hvarandra, - denna sjöfart tillhör ett senare
skede i vårt släktes utveckling. Ehuru den gynnats
genom de nämnda hafsströmmarna, har den ej dem att
tacka för sin uppkomst. De indianska kanoter, som
någon gång långt före Amerikas upptäckt kastades
upp på Azorernas eller Europas stränder, voro och
förblefvo enstaka underting, som aldrig ledde till
någon närmare förbindelse, lika litet som de japanska
fartyg, som Stilla hafvets strömmar någon gång förde
med sig till Amerikas västkust. Det har fordrats
särskildt gynnsamma förhållanden för att dana ett
verkligt dugande sjömansfolk, där ämne och anlag
funnits till ett sådant. En smal kustremsa, brant
stupande ned i hafvet och skild från det inre landet
genom berg, tillräckligt höga att ej medge någon
lifligare förbindelse mellan kust och inland, har
därvid visat sig i hög grad gynnsam. Än mera har detta
varit fallet, om kusten varit söndersplittrad i uddar
och näs samt inskuren med en mängd vikar, fjärdar
och sund. Samma gynnsamma förutsättningar besitter
äfven en flock af öar, belägna nära intill hvarandra
och intill fasta landet. Ingenting lockar nämligen så
den mänskliga vetgirigheten och forskningslusten som
ett mål, tillräckligt nära att utan svårighet kunna
skönjas, men också tillräckligt aflägset för att ej
utan ansträngning kunna uppnås.
Därför läto redan i en aflägsen forntid fenicierna,
som mödosamt letat sig väg utefter sin strandbrädd
nedanför Syriens berg, af ön Cyperns frestande närhet
locka sig öfver hafvet. Och väl hunna så långt,
trängde de fram från ö till ö, från land till land
utefter hela Medelhafvet och därifrån genom Herkules’
stöder långt ut i Atlantiska hafvet. Något längre fram
utvecklades grekerna, på Arkipelagens bergiga kuster,
där man på ett par timmar kan förflytta sig från den
ena ön till den andra, till ett kraftigt sjömansfolk,
som upptog feniciernas handelspolitik och var nära att med sina
kolonier kringgärda hela Medelhafvet, innan striden
med perserna kom emellan och ledde dem in på nya
banor. I det västliga Medelhafvet drogo etruskerna
öfver från fastlandet till Elba, från Elba till
Corsica och från Corsica till Sardinien; och det är
ganska möjligt, att de redan i 2:a årtusendet före
vår tidräkning voro med bland de nordliga sjöfolk
af eljest oviss härkomst, som från Medelhafvets
öar gjorde strandhugg på dess sydliga kuster och
hvilkas fruktansvärda anlopp var nära att krossa det
egyptiska stormaktsväldet. Deras romerska grannar
däremot voro aldrig rätt hemmastadda på hafvet, ej
ens då de behärskade världen. Tyrrhenska hafvet har
dock på sina vågor sett romare och kartager under
det första puniska kriget (264-241 f. Kr.) utkämpa
några bland de väldigaste sjöstrider världshistorien
vet att omtala. Samtidigt uppblomstrade under
Alexanders efterföljare en storartad sjöfart på de
östra hafven. Ptolemaierna byggde jätteskepp, som i
storlek närmade sig våra dagars största fartyg, och
äfven i Röda hafvet drogo deras flottor ända till
Indien och nedåt Afrikas östkust. Genom näset vid
Sues, där endast en tidtals igensandad sötvattenskanal
förband Nilen med Röda hafvet, voro de till Indiska
oceanen hörande farvattnen afspärrade från all direkt
sjöförbindelse med Medelhafvet. Men på de förra
hade icke dess mindre en storartad sjöfart från
urminnes tider vuxit upp. Från öarna mellan Asien
och Australien hade den malajiska rasen i tider, om
hvilka ingen forskning vet något att förtälja, gjort
sjöfärder, som ställa feniciernas långt i skuggan,
och bredt sig ut öfver Indiska och Stilla hafven
från Madagaskar till Påskön, ett af stånd af 210
längdgrader, eller sju tolftedelar af jordens omkrets,
således mer än dubbelt så stort som afståndet mellan
den vidtfamnande ariska rasens utbredningsgränser
före Columbus. Ännu är den gåtan olöst, huru det
varit dem möjligt att befolka ön Madagaskar på så
stort afstånd från deras utgångspunkt, utan att de
kunna spåras i de mellanliggande länderna. Det är
ännu oafgjordt, huruvida gynnsamma hafsströmmar och
monsunvindar hastigt och lätt fört dem från strand
till strand utan att de där lämnat djupare spår
efter sig, eller om sådana spår verkligen funnits, men
af tiden blifvit utplånade. Möjligen står i samband
därmed uppkomsten af den sjöfart, som lockade folket
på Arabiens sydkust - å Egyptens minnesmärken omtalad
som sagolandet Punt och för de klassiska folken känd
under namn af Lyckliga Arabien - öfver Bab-el-Mandebs
sund till den afrikanska Somali-kusten, och därifrån
å ena sidan ned emot sydliga Afrika, å den andra ända
till Indien, redan långt innan fenicierna upptogo
den genom bibelns utsago ryktbara handeln med Ofir.
I en helt annan del af världen, högt uppe i
Norden, var det som under en senare tid det
vikingalif uppstod, hvilket snart skulle rycka alla
Nordens folk med sig. Redan på Plinius’ tid (23-
79 e. Kr.) torde käcka sjöfarande ha dragit öfver
hafvet från Norge till öarna n. om Skottland, en
längre väg än från någon af Medelhafvets öar till
närmaste fastlandskuster. Att sjöfarten är urgammal
i våra farvatten, därom vittnar bl. a., att grafvar
från stenåldern påträffats t. o. m. på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
