Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling / 771-772 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Själfregistrerande apparater ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vid Mälarfjärden Gorran, utgör med underlydande
i Holms, Fitja, Skosjstibble, Häggoby och Kalmar
socknar 343/8 mtl, tax. till 628,000 kr. (1914).

Sjö slott, hufvudfasaden.

Det är bebyggdt med ett ståtligt slott (se fig.) efter
ritning af N. Tessin d. ä. och under ledning af
Jean De la Vallée eller dennes måg M. Spihler, som
något senare ledde uppförandet af Salsta slott. Det
har de senare årtiondena stått obebodt och hotas af
förfall; men i det inre finnas ännu präktiga rester
af den karolinska tidens fasta rumsinredningskonst;
i det yttre omges det af flera par symmetriskt lagda
flyglar. S:s dåvarande egare, riksmarskalken grefve
J. G. Stenbock, uppförde ock ungefär samtidigt Holms
närbelägna kyrka, hvilken kan betraktas som ett
slottskapell". – S. omtalas 1409, då det tillhörde
väpnaren Peder Laurensson; sedan känner man intet om
egarna förrän 1510, då Syö egdes af frälsemannen Lasse
Timmesson, som förde en half lilja i skölden. Hans
änka Anna Eriksdotter gifte på 1530-talet om sig
med konungens fogde Jakob Västgöte, som 1541 sålde
S. till Gustaf Vasa. Erik XIV bortbytte gården
1562 till Gustaf Johansson (Tre rosor), grefve till
Bogesund. Efter hans sonson Johan Stensson ärfdes
S. af farmodern Cecilia Gustafsdotter Stenbock och
innehades sedan af hennes brorson samt dennes son och
sonson, den sistnämnde slottets byggherre. Då han
dog ogift (1705), ärfdes egendomen af hans systers
sondotter Hedvig Katarina Lillie, gift med grefve
Magnus Julius De la Gardie. Dennes sonsöner sålde
S. 1838 till frih. J. G. Baner, hvarvid samtidigt
den banérska fideikommissrätten öfverflyttades från
Djursholm till S. Nuv. innehafvaren af fideikommisset
är frih. J. G. S. Baner.

Sjö, Johan August, riksdagsman, f. 16 juli 1839 i
Linneryds församling, Kronobergs län, d. 17 aug. 1913,
var till yrket landtbrukare, blef landstingsman
1871 och var led. af Andra kammaren för Konga härad
1876–87 och 1891–1911 och för länets östra valkrets
1912–13. S. var 1879–87 samt 1891–1913 medlem af
statsutskottet och representerade där ofta den
ytterliga sparsamhetsvänligheten. Som yngre väckte
han på många håll stark anstöt genom yttranden,
som tydde på fosterlandslöshet och försvarsnihilism,
men intog sedan en helt annan ståndpunkt, t. ex. i
försvarsutskottet 1901. S. var tullvän, dock med
moderation. Emellertid kostade honom hans motstånd
mot rågtullen vid majriksdagen
1887 tre års bortovaro från riksdagen. S. var medlem
af landtmannapartiets förtroenderåd. Sedan 1904 var
han landstingets vice ordf.         J. C.

Sjöaflöning kallas med gemensamt namn dag-aflöning
jämte sjötillägg. Sjöaflöning utgår till flottans
personal (ej de värnpliktige) under sjötjänstgöring
med olika belopp för olika tjänstegrader
och äfven i viss mån för olika förhållanden
(vintertjänst i nordliga farvatten m. m.) samt
utgör i vanliga fall l1/2 gång dagaflöningen
under tjänstgöring i land, således exempelvis för
kommendör 9 kr. om dagen, för kapten 6 kr. o. s. v.
H. W-1.

Sjöaftappning. Se Sjöreglering.

Sjöanemoner, zool. Se Aetinia.

Sjöared. Se Knäred.

Sjöartiklar, sjöv., förr bruklig benämning på
de samlade straffbestämmelserna för brott och
förseelser, som af någon tillhörande sjökrigsmakten
begåtts mot gällande lag och förordningar. De första
sjöartiklarna kungjordes till efterlefnad af Gustaf
Vasa. Sedan utfärdades "sjöartiklar och skeppsrätt"
af Johan III 1570, af drottning Kristina 1644 och
af Karl XI 1685. Sjöartiklarna förändrades 1795
till "krigsartiklar", tillämpliga på både landt-
och sjökrigare. Numera kallas motsvarande förordning
"Strafflag för krigsmakten", utfärdad 23 okt. 1914.
L. H.*

Sjöartilleri, sjöv., å krigsfartyg uppställda
skjutpjäser, utgjordes förr af samma slags kanoner
som användes i land. De voro gjutna af järn, koppar
eller brons (kanonmetall), invändigt cylindriska och
utvändigt ofta rikt utsirade. Efter hand uppkom en
mångfald olika stora kanoner, hvilka hvar för sig
fingo olika namn. I svenska flottan finna vi sålunda
under 1500-talet kartauer (hela [18 cm. kaliber,
17 kg. kulvikt], 3/4 och Va), s l a n g o r (hela
[12 cm. kaliber, 5 kg. kulvikt], 3/4 och ½), stycken
(storm-, långa storm-, stackote storm-, kvarters-,
vagnborgs-, märse- och fyrpils-), f a l k o-n e 11 e
r (dubbla och enkla) samt f a l k o n e r och hakar
(nick-, skepps-, storm-, telle-, märse-, dubbla
och halfva). Äfven åtskilliga andra benämningar
förekomma, såsom apostlar, skerbrecker, basilisker,
näktergalar, munkar, bockebyssor, sker-pentiner,
bartser, stenbysskamrar och puthundar. Emellertid
uppkom snart behof af en rationellare indelning
af artilleriet. 1540 konstruerade mekanikern
G. Hartmann i Niirnberg, där vid denna tid
storartad kanontillverkning egde rum, den
s. k. artillerimåttstocken, enligt hvilken kanonerna
klassificerades efter kulvikten. Måttstocken, som
efter hand antogs i de flesta länder, dock med vissa
modifikationer, uppstacks på en metallskifva, medelst
5 uppgraderade "linjer": sten-, granat-, kaliber-,
järn- och blylinjerna, å hvilka man omedelbart
kunde uppmäta olika artilleripjäsers pun-digtal
och kaliber. Den svenska artillerimåttstocken, som
modifierades 1705, var gällande ända till 1831, då i
stället det s. k. kalibersystemet infördes hvilket
dock icke hindrade, att kanoner och mörsare ännu
under lång tid benämndes efter pun-digtal. Genom det
sätt, hvarpå måttstocken tillkommit och förändrats,
öfverensstämde emellertid kanonkulornas vikter icke
nöjaktigt med pundig-talsbenämningarna, utan kulorna
vägde i allmänhet något mer än 7/e däraf (t. ex. en
24-pundig kula

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>