Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Siam ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturvetenskap befriade honom från många
af de ensidigheter, som vidlådde den tidens
tyska filosofi. S. var varmast intresserad af
psykologi. 1819 utkom första delen af Menneskets
aandelige natur og væsen ("Menniskans andeliga
natur", öfv. i utdrag af L. Hammarsköld, 1827). Andra
delen, som utkom 1828 och 1885 trycktes på nytt
under titeln Læren om de menneskelige fölelser og
lidenskaber, ger den bästa föreställningen om honom
som psykolog. Särskildt läran om de sympatiska
känslorna är vackert och varmt framställd. En
grundtanke i hans psykologi är idén om den sporadiska
utvecklingen: olika drifter och krafter uppstå,
och endast genom deras inbördes kamp, genom en
jäsningsperiod, uppnås den fulla harmonien. I sin
intressanta bok Om forholdet imellem sjæl og legeme
(1849) framställer han den teorien, att det är ett
och samma lif, som träder i dagen i hjärnverksamheten
och i medvetandets verksamhet. S:s allmänna filosofi
går ut från erfarenheten och söker genom slutsatser
därifrån vinna spekulativa resultat. Han lägger
vikt därpå, att lagbundenheten i naturen tyder
på en i allt och i alla verkande naturlag ("ett
allvarande och all verkande"), men att å andra
sidan finnas enskilda, bestämda utgångspunkter
för hvarje naturverksamhet. Naturutvecklingen
anser han fortskrida genom brytningen mellan de
processer, som från olika utgångspunkter äro satta i
rörelse. Så i hans Speculativ kosmologie (1846). I
sin historiska naturuppfattning skiljer S. sig från
den spekulativa filosofien och påminner om den moderna
utvecklingsfilosofien. En kontinuerlig utveckling har
enligt honom egt rum från "dimman" till den högsta
formen af andligt lif. Denna dristiga uppfattning
tillkämpade han sig dock först senare och stod urspr,
nära den kyrkliga ortodoxien, men bortstöttes efter
hand af dennas dogmatism och fanatism. – Han häfdar
ursprungligheten och berättigandet af den enskildes
individuella religiositet; hvarje stark och lefvande
tro är berättigad som en kraftig yttring af lifvets
inre makt. I sin märkliga bok Meddelelser af indholdet
af et skrift fra aaret 2135 (1858-62) kritiserar han
skarpt den kyrkliga kristendomen och sätter i dess
ställe "den fria gudshängifvenhetens sinnelag". I
den politiska diskussionen deltog S. sedan 1832 med
stor ifver. Först var han emot en konstitution och
höll på ett konungadöme, som hade en folklig karaktär
och tillät ett fullkomligt oförbehållsamt offentligt
dryftande af alla statssaker. Efter 1848 anslöt han
sig likväl öppet till den nya författningen, häfdade
1853 kraftigt ämbetsmännens politiska själfständighet
och uppträdde 1865-66 som försvarare af allmän
rösträtt. Hans princip var, att man framför allt
skulle undvika ett klassherravälde. Men långt större
betydelse än något politiskt spörsmål hade i hans
ögon den sociala frågan.
I sin ofvannämnda framtidsbok ansluter han sig
till socialismens grundtanke samt skildrar ett
utopiskt tillstånd, där stat, kyrka, skolor,
pengar, egendom m. m. ej längre existera, men
fullständigt lika villkor gälla för alla. Slutligen
må nämnas de två vackra, högst egendomliga,
poetiska och djupt religiösa Efterladte breve af
Gabrielis (1:a samlingen 1826, 2:a saml. 1850;
bägge i 5:e uppl. 1893) och Om poesie og konst
(3 bd, 1834-69) samt den efter hans död utkomna
Moralphilosophie (1878). 1868 lämnade S. sin lärostol
vid universitetet. Han var ännu själskraftig samt
bevarade sin förmåga af lefvande och hjärtlig sympati
ända till sin död. Sedan 1856 var S. konferens-råd.
H. Höffding.*
Sibbo, kustsocken i Nylands län, Finland, är ett
imperiellt pastorat af 2:a kl., Helsingfors kontrakt,
Borgå stift, Helsinge härad, Borgå domsaga. Areal
355 kvkm. 7,261 inv. (1913), de allra fleste
svensktalande. A. G. F.
Sibelin 1. Zibeline, text., en mjuk hel- eller
halfylleväfnad, i tjocklek motsvarande tunt kläde,
med långhårigt uppruggad, oftast melerad yta, som
visar sparsamt med ljusa eller glänsande fibrer på
en mörkare botten eller tvärtom. Väfves ofta randig.
O. A. W.
Sibelius, Johan (Jean) Julius Kristian, finländsk
tonsättare, f. 8 dec. 1865 i Tavastehus. Sin
första musikaliska undervisning (i pianospel)
erhöll S. i hemmet af "moster Julia". Vid 15 års
ålder fick han börja spela violin under ledning af
kapellmästaren G. Levander. Med syskonen spelade han
trio och deltog i kvartettspel inom flera familjer
i staden. S. genomgick Tavastehus’ finskspråkiga
normalskola och blef student 1885; han började studera
juridik och inskrefs samtidigt vid Musikinstitutet i
Helsingfors. Snart öfvergaf S. de akademiska studierna
för att helt egna sig åt musiken, studerade under
fyra års tid teori och komposition för M. Wegelius
och violinspel för Vasiljeff och Csillag, uppträdde
med framgång som soloviolinist, kvartettspelare
och komponist och afslutade kursen vid institutet i
maj 1889 med en stråkkvartett i A moll. 1889-90 var
S. elev af Becker i Berlin, året därpå af Fuchs och
Goldmark i Wien. 1892 debuterade han i Helsingfors
som orkesterkomponist med den symfoniska dikten
Kullervo för kör och orkester. Därefter var han ett
tiotal år anställd som lärare i teori och violinspel
vid musikinstitutet i Helsingfors och filharmoniska
sällskapets orkesterskola. Efter att 1900 ha följt
nämnda sällskaps orkester på en konsertresa till
Paris, Belgien, Holland och Skandinavien, hvarunder
hans kompositioner utgjorde programmets tyngdpunkt,
kallades han 1901 att dirigera egna kompositioner vid
Allgem. deutscher tonkünstlervereins musikfest i
Heidelberg; senare har han mottagit liknande kallelser
från flera af Europas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
