Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Segling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1459
Segling
1460
deplacement och bärkraft. Genom särskild konstruktion
af båtkroppen kan ett fartygs förmåga att under
segling bära stor segelmassa betydligt ökas. (Se
härom närmare nedan, sp. 1467.) Vid segling måste
segelytan äfven noga anpassas efter vind-och
väderleksförhållandena; segelarean måste minskas
vid hårdt väder. Detta kan ske antingen genom att
refva seglen eller genom att bärga, d. v. s. taga
ned vissa af dem. Refva segel, taga in ref är
att minska segelarean genom att sammanvika eller
upprulla och därefter sammanknyta en del af seglet
(ett eller flera ref) medelst refsejsingar, små
tågändar, fastsydda i de tvärs öfver seglet gående
refbanden. De olika refven få namn af första, andra,
tredje o. s. v. refvet, räknadt uppifrån på råsegel
och nedifrån på andra segel; det sista refvet kallas
bottenref, det andra dubbel-ref. På moderna mindre
segelyachter äro i allmänhet rullref (patentref)
anordnade, hvarigenom seglets yta kan minskas på så
sätt, att dess ena kant rullas upp som en rullgardin,
hvilket exempelvis vid refning af storseglet går så
till, att gaffeln nedfiras, under det att seglets
nedre del medelst en vef rullas kring bommen. På
en del råtacklade segelfartyg äro äfven märsrårna
apte-rade för dylik rullrefning. Yid bidevindsegling
kan ett fartyg i allmänhet icke föra så mycket segel,
som då vinden är akterlig. Yid segling måste alltid
räknas med fartygets af drift. Med af drift menas
vinkeln emellan den riktning ett fartyg innehar och
den, hvaruti det framgår genom vattnet, hvilken senare
anges af kölvattnet. Af drift uppkommer alltid vid
bidevindsegling, genom vindens och sjöns verkan att
föra fartyget åt lä, men förekommer, ehuru i mindre
hög grad, äfven under andra förhållanden, när fartyg
under gång har vinden in på sidan. Under storm, då
mycket litet segel kan föras, äfvensom då ett fartyg
"ligger bi", kan af driften bli mycket stor, 45°
eller ännu mera. Rum vind är den gynnsamma vind,
hvars riktning är sådan, att en båt eller ett
fartyg för sina segel, utan af drift, kan styras
åt det håll man önskar. Vinden skall alltså blåsa
akterligare än tvärs. Ett fartyg med rum vind säges
segla rumskots, emedan man då har mer eller mindre
släckt på skoten. Rymma säges om vinden, då den drar
sig akterligare eller förändrar sin riktning så,
att den blir mera gynnande än förut. Motsatsen kallas
skralna. Skrota sig säges vinden göra, då den drar sig
öfver i en annan riktning än förut. Under sommaren har
vinden benägenhet att skrota sig med solen och rymmer
således, om man ligger för styrbords halsar. Ligger
man åter för babords halsar, har man att räkna med,
att den gärna skralnar. En skicklig seglare tar denna
omständighet med i beräkningen vid kryssning. Ett
segelfartyg är mer eller mindre lofgirigt,
d. v. s. har benägenhet att löpa upp i vinden. Äro
förseglen stora, ökas lofgirigheten, och det är
därför nödvändigt att vid bidevindsegling i hård vind
refva förseglen mer än storseglet för att bibehålla
balansen mellan förseglen och storseglet. Genom att
skota förseglen hårdare än storseglet kan man äfven
minska lof girigheten. Segelarean och tyngdpunkten
i en båt böra vara så afpassade, att båten i jämn
bris seglar bidevind af sig själf, om man släpper
rodret. Till under-
lättande af denna balans, som ju är föränderlig i
förhållande till vindens styrka, plägar man i mindre
farkoster medföra flyttbar barlast, som, då den lämpas
för öfver, ökar båtens lofgirighet och då den flyttas
akter öfver, minskar densamma. (Jfr specialartiklar
om seglingstermerna i N. F. Se äfven Navigation.)
Seglingen är en gammal konst (om dess historiska
utveckling se närmare under Segelfartyg), som
dock först under 1800-talet utvecklats till
sin fulländning, dels genom den konkurrens,
som ångfartygens införande innebar, dels genom
segelsportens och lustseglingens allmännare
utbredning. Sin glansperiod synes den ha nått
på 1890-talet, men har sedan trängts något
tillbaka genom införandet af motorbåtar och
motorfartyg. Seglingskonsten skall dock alltid komma
att utgöra icke blott en god sport och ett härligt
nöje, utan äfven lefva kvar som en viktig faktor
i sjöfarten.
Segling för nöjes skull (segling såsom sport) är
mycket nära förbunden med yachtbyggnadskonstens
utveckling. Kappsegling öfvades till en början
endast med snabbgående handelsfartyg, lots- och tull-
eller smugglarbåtar, och först när kappseglingarna
blefvo så allmänna, att verkliga regattor anordnades,
uppstod den yachtbyggnadskonst, som skapat en hel
rad af säregna båttyper, fört seglingsidrotten
till dess nuvarande ståndpunkt och lagt grunden
för den nu så allmänna lustseglingen. De första
kapp-segli^gsbåtarna voro lustyachter mera än
kappseglare, men mycket snart blef det de speciellt
konstruerade kappseglingsbåtarna, som bestämde
typerna för lustseglingsbåtarna. Sträfvan
efter snabbhet dref konstruktörerna att
pröfva alla konstruktionsmöjligheter till
det yttersta och att skapa de mest förunderliga
kappseglingsmaskiner. Lust-seglarna följde, om ock med
en viss afvaktande försiktighet, i kappseglarnas spår,
togo vara på erfarenheterna, fullföljde försöken
samt skapade nya, beståndande typer. Därför äro
kappseglingskonsten och lustseglingen nära förbundna
med och beroende af hvarandra.
Bestämmande för de olika fartygstyperna äro dels
tackling, dels skrofform och inredning. Med "yacht"
[jått] menar man numera alla segelfartyg, som
äro byggda för sportändamål och som i öfrigt på
grund af storlek, inredning och skötsel förtjäna
benämningen. Gränsen är icke alldeles bestämd,
men ett fartyg under omkr. 5 meters längd benämnes
"segelbåt" och inrymmes i klassen "småbåtar"; för att
det skall kunna göra verkliga anspråk på benämningen
"yacht", bör det mäta åtminstone 7 meter i längd. Då
det är vindens tryck emot seglen, som ger båten fart,
är det konstruktörens uppgift att få segelarean så
stor som möjligt. Ju större själfva båten är, desto
större segel kan den bära, men då båtarna vid nutida
kappseglingar indelas i klasser efter sin storlek, kan
konstruktören icke få större segelarea endast genom
att öka skrofvets storlek, utan måste finna på andra
medel. De mest vidunderliga kappseglingsmaskiner ha
också konstruerats med segelytor, som mångfaldigt
öfverstiga de naturliga proportionerna till
själfva båtens storlek, hvilket gifvetvis kunnat
ske endast på bekostnad af utrymme i båten och dess
sjöduglighet. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
