Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scoresby [skåe'sbi], William - Scorodosma, bot. Se Ferula - Scorpæna, zool. Se Drakfiskar 2 - Scorpænoides, zool. Se Kindpansrade fiskar - Scorpius, lat., astron., Skorpionen. Se Djurkretsen - Scorzonera - Scotister, anhängare af Duns Scotus (se d. o.) - Scotsman - Scott [skå't], gammal skotsk adelssläkt - Scott [skå't], James. Se Monmouth, hertig af - Scott [skå't], 1. William S -- 2. John S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när han 1834 blifvit baccalaureus, trädde han i
den engelska kyrkans tjänst och blef kaplan för
sjöfolk, men fortsatte äfven senare sina
naturvetenskapliga forskningar, hufvudsakligen på
jordmagnetismens område. Se R. E. Scoresby-Jackson,
"Life of William S." (1861).
(O. N-d.)
Scorodosma, bot. Se Ferula.
Scorpæna, zool. Se Drakfiskar 2.
Scorpænoides, zool. Se Kindpansrade
fiskar.
Scorpius, lat., astron., Skorpionen. Se
Djurkretsen.
Scorzonera L., bot., ett artrikt släkte af större
och mindre örter, hörande till fam. Compositcæ,
afd. Ligulifloræ. Stjälken, enkel eller grenig,
uppbär vanligen hela blad och tämligen stora
blomkorgar, omgifna med en cylindrisk, klocklik holk
af flera rader fria, olikstora, tegellagda, tunna,
i de inre raderna hinnkantade fjäll. Ytterholk
saknas. Alla blommorna äro tunglika, oftast gula
och betydligt längre än holken. Frukten är
försedd med fjäderpensel. I Sverige finnes såsom
vild endast S. humilis L., kornfibla,
svinrot, som har en grof rotstock, från hvilken
lansettlika blad och en oftast enkel, 2-3 dm. hög
stjälk uppskjuter, bärande 1-3 smalare och
mindre blad. Förvildad och ofta odlad i våra
trädgårdar är den i mellersta och södra Europa
vilda S. hispanica L., hvars svarta, köttiga rötter
af trädgårdsodlare kallas scorzoner-rötter,
svartrötter, stundom, ehuru oriktigt, sockerrötter (se
Sium) och (i Skåne) ringormsrötter. Det
sistnämnda namnet öfverensstämmer i betydelse med
sp. Escorzonera (af escuerzo, en som giftig ansedd
padda, hvars bett skulle läkas af växten) och
det engelska Viper’s grass ("ormgräs", af viper,
orm). Scorzoner-rötter användas skalade och
stufvade eller på annat sätt kokta. Med bladen kunna
silkesmaskar uppfödas.
O. T. S. (G. L-m. C. G. D.)
Scotister, anhängare af Duns Scotus (se
d. o.).
Scotsman [skå’tsmön], The, Skottlands största
politiska tidning, uppsatt som halfveckotidning
1817, sedan 1855 daglig, intar en liberal-unionistisk
hållning och lämnar stort utrymme åt litteratur,
konst och vetenskap.
Scott [skå’t], gammal skotsk adelssläkt med
anor från medeltiden. Sir Walter S. of
Buccleuch, f. omkr. 1490, d. 1552, deltog i slagen
vid Flodden 1513 och Pinkie 1547 samt dräptes
i en släktfejd med familjen Ker. Hans tredje
hustru, Janet Beaton, är hjältinnan i hans berömda
namnes "Lay of the last minstrel". Hans sonsons
son, sir Walter S., f. 1565, d. 1611, deltog
ifrigt i skotska adelsstrider och gränsfejder mot
1500-talets slut och upphöjdes 1606 af Jakob I till
peer med titeln lord S. of Buccleuch. 1619 fick
släktens hufvudman titeln earl of Buccleuch.
Anne, grefvinna af Buccleuch, förmäldes 1665 med
Karl II:s oäkta, son (med Lucy Walters) James,
förut kallad Fitzroy eller Crofts. Denne antog
då släktnamnet S. och upphöjdes till hertig af
Buccleuch; kort förut hade han erhållit hertigtitel
af Monmouth (se om honom Monmouth). Hans
sonsons sonson Henry S., 3:e hertig af Buccleuch,
f. 1746, d. 1812, ärfde 1751 hertigtiteln af
Buccleuch och 1810 äfven titeln hertig af
Queensberry (efter William Douglas, i societeten kallad
"Old Queensberry"; se Douglas 23, sp. 775).
Genom arf och gifte (inom släkten Montagu) ökade
han väsentligt släktens betydande jordegendomar.
Hans sonson Walter Francis S., 5:e hertig af
Buccleuch och 7:e hertig af Queensberry, f. 1806,
d. 1884, var i Peels andra ministär
lordsigillbevarare 1842-46 och lordpresident en kort tid 1846
samt donerade 9 mill. kr. till hamnanläggningar
i Granton. Hans son, William Henry
Walter Montagu-Douglas-S., 6:e hertig af
Buccleuch och 8:e hertig af Queensberry, till 1884
kallad lord Dalkeith, f. 1831, konservativ
underhusledamot 1853-68 och 1874-30, är denna
magnatsläkts nuv. (1916) hufvudman. Hans yngre
broder lord Charles Thomas
Montagu-Douglas-S., f. 1839, d. 1910, deltog som
kadett i sjökriget i Östersjön 1854-55, utmärkte
sig som ung officer i östasiatiska farvatten och
blef 1899 amiral. – Jfr om släkten S:s historia
sir W. Fraser, "The Scotts of Buccleuch" (2 bd,
1878).
V. S-g.
Scott [skå’t], James. Se Monmouth,
hertig af.
Scott [skå’t]. 1. William S., baron
Stowell, engelsk domare, f. 17 okt. 1745 i Heworth
invid Newcastle, d. 28 jan. 1836 på Earley court
i Berkshire, var son till en kolhandlande i
Newcastle, graduerades 1779 till doktor i civilrätt i
Oxford och blef 1780 advokat. S. var domare
1788- 1821 vid Consistory court och 1798-1828 vid High
court of admiralty. På sistnämnda post blef hans
verksamhet af grundläggande betydelse för engelsk
sjörätt och sjökrigsrätt. Först genom hans domar,
hvilka till stor del ännu i dag gälla som vägledande
prejudikat, fick den engelska sjökrigsrätten
konsekvens och enhetlighet, och de ha utöfvat starkt
inflytande på hela den internationella rätten inom
detta område. De viktigaste af dem äro samlade
af E. S. Roscoe i "Reports of prize cases from 1745
to 1859" (2 bd, 1905). S. var 1801-21
underhusled. för Oxfordsuniversitetet och visade sig som
sådan till ytterlighet reformfientlig. Han erhöll
1788 knightvärdighet och upphöjdes 1821 till peer
med titeln baron Stowell. Jfr W. E. Surtees,
"Sketch of the lives of lords Stowell and Eldon"
(1846). – 2. John S., earl af Eldon, den
föregåendes broder, engelsk domare och statsman, f. 4
juni 1751 i Newcastle, d. 13 jan. 1838 i London,
förvärfvade sig som advokat i London (sedan 1776)
ofantligt stor praktik. 1782 invaldes han i
underhuset som "oberoende rojalist", slöt sig där till
tories och Pitt, blef 1788 solicitor general och erhöll
s. å. knightvärdighet samt utsågs 1793 till attorney
general. I denna egenskap utförde han å kronans
vägnar en mängd åtal mot brittiska anhängare af
franska revolutionens idéer (bl. a. mot Horne
Tooke). Som främste målsman för denna
tvångspolitik mot all friare politisk verksamhet i tal och
skrift ådrog sig S. i hög grad de frisinnades hat.
Han blef 1799 lordöfverdomare i Court of common
pleas och var lordkansler 1801-06 i Addingtons
och Pitts ministärer och 1807-27 i ministärerna
Portland, Perceval och Liverpool, under hela denna
tid genom sin viljestyrka och sträfva konservatism
den verklige ledaren af Englands inre politik. Han
afgick, då Canning april 1827 blef premiärminister.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
