Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär / 1325-1326 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schärtlin von Burtenbach. Se Schertlin, S - Schäs - Schäslong - Schässburg. Se Segesvár - Schaufelin (Scheuffelin, Scheuffelein), Hans - Schödler, Friedrich - Schöffen - Schöffer (Scheffer), Peter - Schölcher. Se SchÏlcher - Schöldström, Birger Fredrik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Schärtlin von Burtenbach. Se Schertlin, S.

Schäs (fr. o. eng. chaise, stol), eg. ett ensitsigt,
tvåhjuligt åkdon för en häst, senare även benämning på
mindre fyrhjuligt fordon för två och fyra hästar;
postschäs, postvagn (se Karriol).

^{B. C–m.}

Modern schäslong.

Schäslong [-lå′ŋ], fr. chaise longue (”långstol”),
ett slags vilsoffa med karm vid ena änden. Se vidstående fig.
och art. Bädd, sp. 836 och bild af rokokoschäslong där.

Schässburg. Se Segesvár.

Schäufelin (Scheuffelin, Scheuffelein),
Hans, tysk figurmålare och träsnidare,
f. 1490 i Nürnberg, d. 1539 eller 1540 i Nördlingen,
var lärjunge af A. Dürer och följde i sina
många religiösa målningar sin mästare lyckligt i
spåren, ehuru han ofta slog öfver i ett tråkigt
maner och icke sällan arbetade väl handtverksmässigt.
Flera af hans taflor bevaras ännu i Berlin,
Nördlingen, Nürnberg, Karlsruhe m. fl. st.
Berömda äro hans träsnitt, såsom till
kejsar Maximilians ”Theuerdank” och till det i Nürnberg
1507 tryckta passionsverket, ehuru S. äfven på
detta område endast var en efterapare af Dürer.
Biogr. af U. Thieme (1892).

^{O. G–g.}

Schödler, Friedrich, tysk naturhistoriker,
f. 1813 i Dieburg i Hessen, d. 1884 som direktor
för realskolan i Mainz, gjorde sig ett namn genom
åtskilliga för öfverskådlighet och sammanträngdhet
utmärkta naturhistoriska arbeten, bl. a. Die
chemie der gegenwart (1853, flera uppl.; ”Vårt
tidehvarfs kemi”, 1856–57) och framför allt Das
buch der natur (1846, en mängd uppl.; ”Naturens
bok”, 1847–48), som öfversatts på nästan alla
europeiska språk. S. var ock en framstående
pedagogisk författare och försökte sig äfven som
skald.

(^{S. A–s.})

Schöffen, ty., fr. échevin (båda orden af mlat.
scabinus, härledt från fngerm. skapjan, ty. schaffen,
sv. skapa), bisittare i domstol. Om institutionens
uppkomst i karolingiska riket och dess historia
i Frankrike se Échevin och Karl den
store, sp. 1029. I Tyskland bibehöll sig
schöffeninrättningen in i nyare tiden både vid
offentliga domstolar (landgerichte), feodala (se
Länsväsen, sp. 199–200) och stadsdomstolar.
För behörighet att vara schöffen fordrades fri börd
och viss jordbesittning, och de så kvalificerade
betecknades i Sachsenspiegel (se d. o.) som
schöffenbarfreien. I en del tyska städer torde
stadsrådet ha utvecklat sig ur schöffenkollegiet. Sedan,
efter romerska rättens införande i Tyskland i
början af nya tiden, fackbildade jurister ställts i
spetsen för de tyska domstolarna, dukade på
1700-talet schöffeninstitutionen under, men den började
på vissa håll återupplifvas från 1848 och
utsträcktes till hela det nya Tyska riket genom
dess gemensamma domstolsorganisation af 1877.
Mindre brottmål handläggas nämligen enligt denna
af domaren i första instans (amtsrichter) jämte
två schöffen. Uppdraget är en kommunalskyldighet,
som med vissa undantag åligger alla välfrejdade
mellan 30 och 65 år. En del af dessa
uttages af en kommunal kommitté under amtsdomarens
ledning för hvarje år till tjänstgöring och
utlottas till denna. I en del tyska stater, t. ex.
Preussen, kallas bisittarna i kommunalrådet
schöffen.

^{S. B.}


Schöffer (Scheffer), Peter, tysk boktryckare,
f. mellan 1420 och 1430 i Gernsheim, d.
1502 eller 1503, var en af J. Gutenbergs förnämsta
medhjälpare, särskildt i fråga om utvecklingen af
stilgjutningen. 1453 fick han anställning hos Gutenberg i Mainz, men efter någon tid, då
brytning uppstått mellan denne och hans förlagsgifvare, Fust, slöt S. sig till den senare,
hvars dotter blef hans hustru. Fust och S. tryckte tillsammans den s. k. 42-radiga bibeln
(färdig vintern 1455–56, påbörjad redan under kompaniskapet med Gutenberg),
och därefter följde en rad af förträffliga tryck,
såsom Psalterium (1457), Durandus’ Rationale
divinorum officiorum (1459), tryckt med typer, till
hvilkas gjutning stålstämplar och kopparmatriser
användts, samt den s. k. 48-radiga bibeln (1462;
den första fullständigt daterade bibeln). Fusts och
S:s tryckeri förstördes natten mellan 27 och 28
okt. 1462, men var åter i ordning 1465, då Ciceros
De officiis trycktes af dem. Sedan Fust 1466
aflidit i Paris, fortsatte S. ensam affären och
tryckte bl. a. Ortus sanitatis (1485), med gotiska
typer, Bothos Cronechen der sassen (1492) m. m.
Det sista tryckta arbetet med hans namn är 4:e
uppl. af det ofvannämnda ”Psalterium” (dateradt
21 dec. 1502). 9 juni 1836 aftäcktes i hans fädernestad
en minnesstod till hans ära. – S:s son,
Johann S. (d. 1531), öfvertog tryckeriet efter
fadern. Flera ättlingar af släkten S. fortforo att
egna sig åt boktryckarkonstens utöfvande, och den
siste af namnet, Johann S. d. y., dog 1796 i
’sHertogenbosch. (Jfr Boktryckarkonst, sp. 966 f.)

^{R. G.}

Schölcher. Se Schœlcher.

Schöldström, Birger Fredrik, författare,
f. 10 dec. 1840 i Kungsbacka, d. 28 nov. 1910 i
Stockholm, aflade 1861 mogenhetsexamen samt
egnade sig sedan 1863 åt litterär och publicistisk
verksamhet, bl. a. som redaktör af ”Söndagsnisse”
(dec. 1869–nov. 1870) och ”Stockholms aftonpost”
(1871–72) samt som medarbetare i ”Nya
dagligt allehanda” (1873–83). Han utgaf bl. a.
en serie personhistoriska anteckningar: Förbiskymtande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>