Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schwerin, von, svenska adliga ätter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Högfors, en bedrift, som genast förskaffade honom
svärdsordens stora kors af Gustaf III:s egen
hand. Efter freden 1790 erhöll han på begäran
afsked från regementet, men befordrades 1792 till
generalmajor och förordnades s. å. till tjänstgörande
förste generaladjutant i Stockholm. På grund af ovilja
mot Eeuterholms regemente nedlade han i början af
1793 sistnämnda befattning, och 1801 tog han afsked
ur krigstjänsten.
4. Fredrik Bogislaus von S., grefve, den föregåendes
broder, riksdagsman, finansman, f. 6 okt. 1764 i
Stralsund, d. 9 april 1834 i Stockholm, utnämndes
redan 1777 till kornett och 1780 till sekondadjutant
vid Västgöta kavalleri. Han genomgick 1777–79
krigsakademien i Berlin och besökte därefter
universiteten i Uppsala och i Strassburg. Efter
hemkomsten 1784 fattade han beslutet att egna
sig åt det prästerliga kallet, troligen därtill
förmådd af sin önskan att fortast möjligt kunna
bereda ett hem åt sin blifvande maka, hoffröken
Louise af Peterséns, en af det gustavianska hofvets
berömda skönheter. Han erhöll 1785 afsked från
militärtjänsten, aflade efter en tids teol. studier
i Uppsala prästexamen inför domkapitlet i Linköping
cch prästvigdes där 1786, redan dessförinnan utnämnd
till k. hofpredikant. Efter ytterligare ett års
studier i Göttingen, där han 1787 promoverades till
filos. magister, blef han i febr. 1788 af konungen
utom förslaget utnämnd till kyrkoherde i Sala och
förordnades kort därefter af biskop Benzelstjerna
i Västerås till kontraktsprost. S. å. fick
han befallning att som fältpräst och preses i
fältkonsistorium medfölja konungen till Finland. Han
återvände därifrån inom kort, påverkad af den
allmänna adliga förbittringen mot konungen. Denna
oppositionella åskådning bidrog säkerligen till, att
han, trots en så lysande början, icke vidare sökte
eller vann någon befordran. Efter statshvälfningen
1809 blef han utnämnd till teol. doktor. Sitt
prästerliga kall skötte S. med samvetsgrannhet. Han
var en gammaldags sträng och patriarkalisk natur,
något despotisk, ombytlig och häftig, men rättrådig
och oegennyttig och därför högt ansedd i hemorten. Med
utprägladt praktisk begaf ning och stort intresse
för ekonomiska ärenden, egnade sig S. med mycken
ifver åt landthushållning och trädgårdsskötsel. Sin
egen prästgård gjorde han genom anläggning af en
stor trädgård och nyodlingar till en mönstergård och
sökte påverka allmogen att följa hans exempel. Jämte
ekonomiska studier bedref han äfven historiska
studier samt intresserade sig för vitterhet och
uppfostringsfrågor. Resultat af dessa studier voro
ett häfte Skrifter i uppfostran och allmän cultur
(1805) samt Grundlinier för staternas historia (2
bd, 1811–13). Sitt intresse för den nya skolan i
vår vitterhet visade han genom att insända bidrag,
poetiska öfversättningar och litterära granskningar
till fosforisternas kalendrar. Det var dock först med
sitt inträde i det politiska lifvet, som S. skulle
förvärfva den berömmelse och det inflytande,
som hugfäst hans namn. Fr. o. m. 1812 års riksdag
deltog han som led. af Riddarhuset i alla följande
riksmöten, så länge han lefde. Redan vid sin
första riksdag gjorde han sig bemärkt genom
att tala emot indragningsmakten. "Utrustad med
en imponerande gestalt och en stark välljudande
stämma, egde han i hög grad förmågan att i sitt tal
inlägga denna öfvertygande kraft, denna moraliska
öfverlägsenhet, som icke undgå att vinna beundrare och
anhängare." Genom studier hade han kommit att beundra
den engelska parlamentarismen och ville efter mönstret
af densamma utbilda den svenska konstitutionen. Vid
riksdagen 1815 framträdde han som ledare af en
nybildad riddarhusopposition, som på samma gång
förfäktade större hänsyn till och beroende af
riksdagen från regeringens sida och särskildt gjorde
sig till uttryck för en agrarisk strömning, gående
ut på höga skyddstullar för jordbruket och kraftigare
befordran af dess intressen. Som ordf. i ett särskildt
utskott, som tillsattes för att behandla frågan om
"förlägenheten i den allmänna rörelsen", af gaf
S. till utskottets protokoll ett "gigantiskt votum",
som ock lades till grund för utskottets betänkande
(särskildt tryckt under titeln Om förlägenheten i den
allmänna rörelsen, orsakerna dertill och botemedlen
deremot, 1815). Missnöjd med regeringens hållning
och de enligt hans mening kraftlösa åtgärder, som
vidtogos med anledning af detta betänkande, beslöt
S. att öfverge politiken och egnade sig i stället
åt musik. Men redan nästa år öfvergaf han fiolen,
för att tillsammans med Askelöf och Livijn deltaga i
utgifningen af en tidskrift, "Läsning till utbredande
af medborgerliga kunskaper". Företaget upphörde efter
några häften, och S. utgaf då i stället en liten på
sitt område förträfflig bok, Bidrag till kännedom
af fäderneslandet (1817; ny uppl. 1903), hvari han
lämnade en historisk öfversikt af svenska varuprisens
och kursens förändringar. Vid riksdagen 1817–18
blef S. ordf. i bevillningsutskottet. 1820 bildade
S. tills. med likatänkande det s. k. Sällskapet
för medborgerlig talarkonst efter mönstret af
engelska diskussionsklubbar, men sällskapet hann
blott hålla ett sammanträde, innan det förbjöds
af öfverståthållarämbetet, hvilket förbud den
skuggrädda regeringen trots besvärshänvisning till
Högsta domstolen skyndade sig att på administrativ väg
stadfästa. S:s ekonomiska insikter gjorde emellertid,
att han trots sin oppositionsställning af regeringen
insattes i den viktiga finanskommittén 1822, och
därmed hade han funnit den politiska uppgift, som
skulle bli hans lifs förnämsta. Vid 1823 års riksdag
afsade han sig visserligen valet till bankoutskottet,
hvars ordf. han skulle blifvit, af harm öfver
att han ej i stället invalts i det politiskt mer
betydande konstitutionsutskottet, men hans ställning
som oppositionsman var dock öfver hufvud slut. Hans
aristokratiska och innerst konservativa sinnelag kunde
ej i längden följa den mer demokratiska och radikala
strömning, hvaråt Anckarsvärd och G. Hierta gåfvo
uttryck. Som ordf. för bankofullmäktige egnade sig
S. efter denna tid nästan uteslutande åt arbetet på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
