Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schumen - Schumla, stad. Se Schumen - Schun, regent i Kina (se d. o., sp. 56) - Schundlitteratur - Schun-ti, kinesisk kejsare. Se Kina, sp. 60 - Schun-tschi - Schuppanzigh [Jo'ppantsig], Ignaz - Schuppe [Jo'ppe]. 1. Johann Balthasar S. Se Schuppius -- 2. Wilhelm S - Schuppen, flamsk-fransk konstnärsfamilj - Schuppius (Schupp, Schuppe), Johann Balthasar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1225
Schumla-Schuppius
1226
gen. 22,225 inv. (1910), hvaraf öfver en tredjedel
turkar. Staden utgör medelpunkten i en serie
befästningar, tvenne linjer, af hvilka den första
anlades af Mahmud II (1808-39) samt den andra 1853-56
(under Krimkriget) och 1871-76. S. förstördes 811
af kejsar Nikeforos, intogs 1388 af Murad I och blef
sedermera turkarnas starkaste fästning, som trotsade
ryssarnas belägringar 1774, 1810 och 1828, 23 juli
1878 besattes det af ryska trupper, och då det genom
freden i San Stefano (s. å.) skildes från Turkiet,
utvandrade omkr. 8,000 muhammedaner. I freden med
Rumänien i Bukarest 10 aug. 1913 förpliktade sig
Bulgarien att slopa samtliga S:s fästningsverk.
(J F. N.)
Schumla, stad. Se Schumen.
Schun, regent i Kina (se d. o., sp. 56).
Schundlitteratur [jontlitteratör], ty.,
smutslitteratur. Se K. H. Strobl, "Der kampf gegen die
schundlitteratur" (i "Das literarische echo", 1911
-12), E. Schultze, "Die schundliteratur, ihr wesen,
ihr folgen, ihre bekämpfung" (2:a uppl. 1911). Jfr
O. Wieselgrens art. "Några anteckningar om våra
dagars folklitteratur" (i "Nord. tidskr. f. bok-
o. bibl.-väsen", I, 1914).
Schun-ti, kinesisk kejsare. Se Kina, sp. 60.
Schun-tschi, den förste kinesiske kejsaren af
mandschudynastien. Jfr M a n d s c h u och Kina,
sp. 61.
Schuppanzigh [jo’ppa,ntsig], Ignaz, österrikisk
violinist, f. 1776 i Wien, d. där 1830 som dirigent
vid tyska operan, vardt namnkunnig som primarie i den
stråkkvartett (S., Mayseder, Weiss och Linke), som
först spelade Beethoveros kvartetter samt mönstergillt
tolkade äfven Haydns och Mozarts. S.-kvartetten
underhölls i början af furst Lichnowsky, sedan af
furst Razumovskij, hvarefter den konserterade i
Tyskland och 1816 -23 i Ryssland.
Schuppe [jo’ppe]. 1. Johann Balthasar S. Se
Schuppius. - 2. W i l hel m S., tysk filosof, f. 1836
i Brieg, d. 1913 i Breslau, 1873- 1910 professor
i Greifswald, är den främste representanten för
den riktning i den nutida tyska filosofien, som
kallas immanensfilosofien. Hans huf-vudarbete är
Erkenntnistheoretische logik (1878). Grundtendensen
däri är empirisk med afsöndrande af alla metafysiska
konstruktioner. Det finnes intet objekt utan
subjekt, utan endast medvetandet och dess innehåll,
hvilka båda förutsätta hvarandra. Medvetandet är
icke en summa af innehållsmoment, utan uppbäres
af ett själfständigt jag, som han anser sig kunna
faktiskt konstatera. Till de öfriga jagen kunna vi
endast sluta oss, och tinget är, om det icke fattas
som aktuellt innehåll i någons medvetande, endast
en möjlighet att under bestämda förutsättningar
kunna varseblifvas. Ståndpunkten är emellertid icke
sensualistisk; till medvetenhetsinnehållet räknar
S. äfven begrepp och känslor m. m. Däremot erkänner
han hvarken några själsförmögenheter eller psykiska
akter, utan endast medvetandet och dess innehåll. I
Grundriss der erkenntnistheorie und logik (1894;
2:a uppl. 1910) utvecklar S. närmare sitt antagande
äfven af ett "medvetande öfver hufvud", ett allmänt
subjekt, hvilket som identiskt ingår i de enskilda
jagen. Genom detta allmänna jag blir en viss del af
medvetenhetsinnehållet, bl. a. rum-
met och tiden, gemensam för de olika jagen och
erhåller objektivitet i förhållande till dem. S. har
egnat sig äfven åt etik och rättsfilosofi i
Grundzuge der ethik und rechtsphilosophie (1882)
samt flera rättsfilosofiska specialarbeten. Det
absolut värdefulla är enligt hans åsikt medvetandet,
den medvetna existensen. Bland S:s öfriga skrifter må
nämnas Das metaphysische motiv und die ge-schichte
der philosophie im umrisse (1882), Die immanente
philosophie (1897), Der solipsismus (1898), Das system
der wissenschaften und das des seienden (1898), Was
ist bildung? (1900), Der zusammenhang von leib und
seele (1902) och Das problem der verantworllicJikeit
(1913). Jfr Herr-mann, "S:s lehre vom denken"
(1894). 2. S-e.
Schuppen, flamsk-fransk konstnärsfamilj. 1. Pieter
van S., berömd kopparstickare (i synnerhet
porträttgravör), f. omkr. 1626 i Antwerpen, d. 1702
i Paris, öfverflyttade i början af 1650-talet till
Paris, där han blef elev af R. Nanteuil. - 2. Jacob
van S., den föregåendes son, porträttmålare, f. 1670
i Fontainebleau, d. 1751 i Wien, var elev af sin
fader och af sin morfader, Nic. de Lar-gilliére,
och arbetade i Paris, till dess han 1719 åtföljde
ärkehertig Karl (sedermera kejsar Karl VI) till
Wien, där han blef kejserlig kammarmålare och
direktör för konstakademien. Hans duktiga, af
franska förebilder inspirerade porträtt träffas i
flera af kontinentens museer. En hans bild i half
figur af grefve Nils Karlsson Bonde (dat. 1704)
finnes i Bondeska samlingen på Viby-holm.
O. G-g.
Schu’ppius (Sch u p p, Schuppe), Johann Balthasar,
tysk predikant, f. 1610 i Giessen, d. 1661 i Hamburg,
blef, efter studier i Marburg och vidsträckta resor,
professor i historia vid Marburgs universitet 1635,
därjämte predikant vid Elisabethskyrkan 1643. Två år
senare kallad till hof-predikant hos landt-grefven
af Hessen, sändes han af denne som i representant
till freds- ’ underhandlingarna i Osnabriick och
Miin-ster. Mycket ansedd bland protestanterna,
anmodades han af Johan Oxenstierna att hålla
predikan vid tacksägelsegudstjänsten efter fredens
afslutande. 1649 blef han pastor vid S:t Jakobi i
Hamburg. En framstående och originell predikant, hade
S., ehuru ortodox, föga gemensamt med den härskande
ortodoxa predikoriktningen; ej heller hade han tagit
intryck af den Arndtska mystiken. Närmast är han att
jämföra med de medeltida folkpredikanterna. Hans
förkunnelse utmärkes för folklig naivitet och
omedelbar, lekfull friskhet, samtidigt som han med
bittert allvarlig ironi med dragning åt det satiriska
gisslar sin tids lyten. Hans skrifter öfverflöda
af för tiden karakteristiska sedeskildringar. S:s
Schriften utkommo 1663, 1677, 1684 och 1719; nytryck
af vissa 1878, 1891 och 1910. Biogr, af Liihmann
(1907). E. M. R.
Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller S j-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
