Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär / 1209-1210 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schultz, Julius Vilhelm - Schultzberg, Anshelm Leonard - Schultz [Jo'lts], Max Johann Sigismund - Schultze [Jo'ltse], Karl August Julius Fritz

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skola för kvinnor 1904 och professor vid akademien 1908.

^{G–g N.}

Schultzberg, Anshelm Leonard, målare,
f. 28 sept. 1862 i Falun, studerade i Stockholm
vid Tekniska skolan och för Perséus 1881 samt vid
konstakademien 1882–86. Ett Höstlandskap belönades
1886 med kungl. medaljen, hvarefter S. som akademiens
stipendiat vistades 1889–90 i Frankrike och 1891–92
i Italien (Neapeltrakten). S. har behandlat utländska
motiv (från Frankrike, Corsica, Italien) samt svenska
(från Dalarna och Bergslagen). Särskild uppmärksamhet
väckte ett par stora, friska, soliga vinterbilder
från Dalarna (en, från 1888, i Köpenhamns museum,
en annan, från 1893., i Nationalmuseum). Bland hans
öfriga arbeten märkas
Skogsväg i höststämning och
Ekbacke (båda i Göteborg),
Mot kvällen, motiv från Picardie,
Höstdag vid Grez (omkr. 1890),
Italienska landskap från 1891,
Valborgsmässoafton i Bergslagen (1897, Nationalmuseum),
Bergsmansgård (1900),
Vinterskymning (Göteborgs museum, inköpt 1902),
Midvinter (1902, i statens ego, Riksdagshuset),
Milan (1904),
Juninatt (1906, galleriet i Saint Louis),
Vinterafton i skogen (Budapests galleri, inköpt 1906),
Aprilkväll vid en fäbodvall (1909).
S. har erhållit medaljer i Paris 1889 och i Chicago 1893,
och honom tillerkändes vid världsutställningen i Saint
Louis 1904 en medalj för anordningen af den svenska
utställningen. S. har flera gånger varit kommissarie
för svenska konstafdelningen vid internationella
utställningar, bl. a. i Rom 1911 och i San Francisco
1915. Han blef led. af konstakademien 1900.

^{J. K–e.}*


Schultze [ʃo’ltse], Max Johann Sigismund,
tysk histolog, en af grundläggarna af den moderna
cell-läran, f. 25 mars 1825 i Freiburg im Breisgau,
d. 16 juni 1874 i Bonn, var son till professorn i
anatomi och fysiologi i Greifswald K. A. S. Schultze
(f. 1795, d. 1877), studerade medicin där och 1846–47
jämförande anatomi under Johannes Müller i Berlin samt
bevistade Brückes och Schlemms föreläsningar. S. blef
1849 med. doktor i Greifswald samt 1850 prosektor vid
anatomiska institutionen där och privatdocent. Han
egnade sig emellertid hufvudsakligen åt zoologiska
forskningar, och för sitt grundläggande histologiska
verk om turbellarierna (1851) kallades han till
filos. hedersdoktor i Rostock, hvarjämte han
af med. fakulteten i Berlin erhöll Blumenbachska
resestipendiet. Under studier vid Adriatiska hafvets
kust utförde han bl. a. en banbrytande undersökning
öfver till urdjurens klass hörande Polythalamier och
Rhizopoder (Über den organismus der Polythalamien,
1854), ett verk, som ställde honom jämsides med den
zoologiska vetenskapens mera betydande målsmän och
äfven bildar utgångspunkten för hans

reformerande verksamhet på den allmänna cell-lärans
område. Som e. o. professor i anatomi vid
universitetet i Halle 1854–59 publicerade han
betydelsefulla undersökningar, bl. a. öfver
nejonögats utveckling, fiskarnas elektriska organ
samt framför allt öfver nervernas ändningssätt i
sinnesorganen. I dessa arbeten framstår S. som en
banbrytande mästare på histologiens område. Hans
ingående studier i kemi möjliggjorde hans djupt
ingripande betydelse för den histologiska
teknikens fortsatta fullkomnande. Men äfven
som vetenskaplig lärare vann han utmärkelse och
hängifna beundrande lärjungar, bland hvilka märktes
svenskarna M. V. Odenius och A. Key. 1859 efterträdde
S. Helmholtz som professor i anatomi i Bonn, där han
skapade en ny, modern institution åt sitt läroämne
(1872) och utvecklade sin vetenskapliga förmågas
yppersta verksamhet. Han utförde sin klassiska
undersökning öfver näthinnans i ögat finaste
sammansättning (1860) och trädde i det epokgörande
arbetet Über muskelkörperchen und das was man eine
zelle zu nennen habe (1861) i opposition mot den
konventionella, af Schwann och de ledande fysiologerna
omhuldade föreställningen om cellens allmänna
byggnad och cellmembranens dominerande betydelse
för cellens lif, och efter åtskilligt motstånd blef
S:s åsikt, att cellprotoplasman och ej cellmembranen
är bärare af allt lif, den biologiska vetenskapens
oförryckbara egendom. Samma arbete banade också
väg för läran om de intercellulära substansernas,
de metaplasmatiska strukturernas, härstamning från
embryonala cellers protoplasma. – 1863 offentliggjorde
S. sitt mycket viktiga arbete öfver encelliga djurs
och kort därefter äfven öfver de hvita blodcellernas
amöboida eller pseudopodierörelser, hvilka vitala
fenomen ha utomordentligt stor biologisk betydelse,
icke minst för fagocytosen, den af Metjnikov närmare
utredda läran om sättet för de hvita blodkropparnas
bakterieförstörande förmåga. 1865 började S. utge
världens hittills förnämsta tidskrift för mikroskopisk
forskning, "Archiv für mikroskopische anatomie
und entwickelungsgeschichte", i hvars bd 2 han
publicerade ett af sina mest glänsande litterära verk,
nämligen sina undersökningar öfver näthinnans i ögat
anatomi och fysiologi (Zur anatomie und physiologie
der retina, 1867). S. var en mästare i teckningens
konst och i hög grad musikalisk samt spelade utmärkt
fiol. – S. var led. af Svenska läkarsällskapet.

^{E. Hgn.}

Schultze [ʃo’ltse], Karl August Julius Fritz, tysk
filosof, psykolog och pedagog, f. 1846 i Celle,
d. 1908 i Dresden, blef 1871 docent i filosofi
vid universitetet i Jena, 1875 e. o. professor
där och 1876 professor i filosofi och pedagogik
vid tekniska högskolan i Dresden. Han utöfvade
omfattande verksamhet genom populärvetenskapliga
föreläsningar i filosofi och pedagogik och gjorde sig
särskildt förtjänt om de primitiva folkens och djurens
psykologi. Skrifter:
Die tierseele (1868),
Kant und Darwin (1875),
Die sprache des kindes (1880),
Die grundgedanken des materialismus (1881),
Philosophie der naturwissenschaften (2 bd, 1881–82),
Vergleichende seelenkunde (I, i 2 bd, 1892–97),
Deutsche erziehung (1893),
Psychologie der naturvölker (1900) m. fl.

^S–e.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>