Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schlesien - Schlesinger, Ludwig - Schlesiska krigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1087
Schlesinger-Schlesiska krigen
1088
Historia. I äldsta tider beboddes S. af germaner. Då
dessa till största delen drogo bort, kommo i deras
ställe slaviska stammar. Dessa gåfvo landet namn efter
en af Oders bifloder Sleza (nuv. Lohe), ett namn, som
i sin tur satts i samband med silingce, namnet på en
af de germanska stammar, som förr bebott landet. Under
loppet af 900-talet råkade större delen af S. under
polsk öfver-höghet; endast landet v. om Bober kom i
tyska händer, under markgrefvarna af Meissen. Från
Polen infördes småningom kristendomen; biskops-dömet
Breslau upprättades 1051. Kejsar Fredrik Barbarossa
tvang genom ett fördrag 1163 polske konungen Boleslav
att (med bibehållen polsk länshöghet) af träda S. åt
sina brorsöner, Boleslav, Mieszko och Konrad, söner
till den af satte konung Vladislav och f ränder
till tyske kejsaren. Från de båda äldsta af dessa,
hertigar af Breslau (Nieder-schlesien) och Ratibor
(Oberschlesien) härstammade de vidt förgrenade
schlesiska hertigliga ätterna, som genom inkallande
af tyska kolonister o. s. v. småningom förvandlade
S. till ett i hufvudsak tyskt land. Steg för steg
löstes också förbindelsen med Polen. Hertig Henrik
"den skäggige" (af den nederschlesiska grenen) var
från 1235 till sin död 1238 Polens regent. Hundra år
senare af stod Kasimir den store från sina anspråk på
länshöghet öfver S. (1335); redan dessförinnan hade de
fleste af S:s hertigar erkänt konung Johan af Böhmen
som sin länsherre (1320-talet). Hans son, kejsar Karl
IV, lade hela landet under sig; dock bibehöll det en
hög grad af själfständighet; på s. k. "furstedagar"
rådslogs det om gemensamma angelägenheter. Med Böhmen
kom S. 1526 under habsburgsk spira; i kraft af en
arfförbrödring af 1537 gjorde dock Brandenburg anspråk
på vissa områden. Reformationen vann stor utbredning
i S.; den motarbetades ej af hertigarna, men väl af
de tyske kejsarna. I förbund med Böhmens protestanter
tilltvingade sig emellertid de schlesiska ständerna
af kejsar Rudolf II ett "majestäts-bref" (1609),
som tryggade deras religionsfrihet. Sin anslutning
till Fredrik af Pfalz vid Trettioåriga krigets
begynnelse fingo de sona genom stora inskränkningar i
de nyvunna privilegierna. Nästan alla protestantiska
kyrkor stängdes. Efter westfaliska freden blef
läget än värre för det af kriget hårdt hemsökta
landet, i synnerhet då den sista grenen af den
gamla furstesläkten utdog (med hertig Georg Vilhelm
af Brieg, 1675); därmed bortföll det sista stödet
för den politiska själfständighet, som S. förut
egt emot kejsaren. 1686 af stod Brandenburg från
sina arf sanspråk. Stor lindring erhöllo dock S:s
lutheraner, då Karl XII under sitt uppehåll i Sachsen
af tvingade kejsar Josef I konventionen i Altranstädt
(1707), hvarigenom omkr. 120 kyrkor ånyo öppnades och
tillträde till offentliga ämbeten blef protestanterna
beviljadt. 1720 underskrefvo de schlesiska ständerna
pragmatiska sanktionen (se d. o.), men då Fredrik II i
Preussen 1740 framdrog sina på arfförbrödringen 1537
grundade anspråk (hvilka han ansåg ännu ega kraft,
enär hans farfader 1695 till Österrike återställt
det vederlag, som getts för afträdelsen 1686) och
inföll i S.a hälsades han af den till öfvervägande
del protestantiska befolkningen som en befriare från
det katolska förtryck den lidit trots
konventionen 1707. Genom frederna i Breslau 1742 och
Dresden 1745 (se Schlesiska krigen) erhöll Preussen
öfre och nedre S. med undantag för furstendömena
Troppau, Jägerndorf, Teschen och Bielitz (samt
några mindre områden) och dessutom det forna
grefskapet Glatz i Böhmen. Fredrik II afskaffade de
schlesiska "furstedagarna". Till den nuv. preussiska
prov. S. höra utom nyssnämnda områden den af Sachsen
1815 afträdda delen af markgrefskapet Oberlausitz och
några bömiska enklaver. De delar af S., som Österrike
behöll, bilda f. n. (enligt 1849 års författning)
ett österrikiskt kronland under titeln hertigdömet
S. Litt.: Grimhageu, "Geschichte S:s" (2 bd, 1884-86).
N. H-tz.
Schlesinger, L u d w i g, bömisk politiker och
historiker, f. 1838, d. 1899, sedan 1876 direktor
för ett lyceum för flickor i Prag, försvarade emot
tjecherna den tysk-bömiska stammens betydelse för
Böhmens kulturutveckling. Han var sedan 1870 led. af
bömiska landtdagen, invaldes 1885 i landesausschuss
och var sedan 1894 ledare för de frisinnade tyskarna
i Böhmen. Hans förnämsta verk är Geschichte Böhmens
(2:a uppl. 1870) m. fl.
Schlesiska krigen kallas de tre krig, som 1740 -63
fördes mellan Preussen och Österrike om besittningen
af den förut österrikiska prov. Schlesien. Första
schlesiska kriget (1740-42). När kejsar Karl VI,
den siste manlige ättlingen af huset Habsburg,
afled (1740), fann Preussens unge ärelystne konung,
Fredrik II, tiden vara inne att förverkliga de mot
Schlesien riktade eröfringsplaner, som sedan länge
sysselsatte honom. Utan krigsförklaring inryckte
han 16 dec. 1740 i Schlesien i spetsen för 30,000
man; utan större svårigheter besattes hela landet;
endast några få fästningar höllo stånd. Samtidigt
med inryckningen lät Fredrik i Wien framställa
sina fordringar: mot Schlesiens afträdelse var han
bl. a. beredd att vid det stundande kejsarvalet ge
sin röst åt Maria Teresias (se Maria, sp. 937) make
Frans Stefan af Lothringen. Men Maria Teresia beslöt
taga upp kampen och sände en här under Neipperg
till Schlesien. Härarna möttes vid Mollwitz (10
april 1741). Det österrikiska kavalleriet var det
preussiska öfverlägset, och konungen själf ansåg redan
slaget förloradt, då hans infanteri under Schwerins
(se d. o.) ledning bragte segern i preussarnas
händer. Fredrik erbjöd ännu en gång förlikning,
denna gång genom engelsk bemedling. Då han ånyo
afvisades, slöt han (5 juni) förbund med Frankrike,
där antiösterrikiska strömningar, särskildt efter
Mollwitzslaget, tagit öfverhand. En fransk armé ryckte
in i Tyskland. Kurfurstarna af Bajern och Sachsen
grepo också till vapen och inryckte i Österrike och
Böhmen. I sin isolering (Ryssland var sysselsatt af
krig med Sverige och inre oroligheter, England af krig
med Spanien) måste Maria Teresia ge efter, Fredrik,
som misstrodde sina bundsförvanter, kom henne till
mötes, och 9 okt. 1741 undertecknades det hemliga
stilleståndsfördraget i Klein-Schnellendorf, som gaf
större delen af Schlesien åt Preussen och skulle sätta
Maria Teresia i tillfälle att med större kraft vända
sig mot sina öfriga fiender. Men då dessa samtidigt
eröfrade Prag, ångrade sig Fredrik, grep än en gång
till vapen och föll in i Mähren. Från
Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller Sj-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
