Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schleiermacher [Jla'j-], Friedrich Daniel Ernst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Barby (som han 1833 besökte i Sverige) och med fru
Eleonore Grunow, som han förgäfves sökte förmå att
bryta sitt olyckliga äktenskap. S. framträdde under
dessa år med ens som en stor författare, framför
allt genom sitt anonymt utgifna arbete (se därom
nedan) Über die religion. Reden an die gebildeten
unter ihren verächtern (1799; 3:e uppl. med viktiga
tillägg i slutet af de olika talen för bemötande
af missförstånd 1821, sedan många nya upplagor; den
senaste, 1913, utg. af R. Otto, är ett nytryck af 1:a
uppl.). Därefter följde, likaledes anonymt, Monologen,
eine neujahrsgabe (1800; flera uppl., senast en
kritisk uppl., utg. af M. Schiele i "Philosophische
bibliothek", bd 6, 1902), och Vertraute briefe
über F. Schlegels Lucinde (1800; ny uppl., utg. af
K. Gutzkow, 1835; senast utg. 1907), ett försvar
för Schlegel, som i romanen "Lucinde" på anstötligt
sätt förkunnat geniets obegränsade rätt gentemot all
sed och sedlighet, ett försvar, som S. skref under
inverkan af de sedliga konflikter, som hans kärlek
till Eleonore Grunow måst medföra. Förhållandet till
henne och försvarsskriften för "Lucinde" gjorde hans
ställning i Berlin ohållbar. Han antog därför plats
som godspredikant i Stolpe (Pommern, 1802–04). Under
trycket af sitt olyckliga kärleksförhållande och
under sin pinsamma enslighet lade han där sista
handen vid Grundlinien einer kritik der bisherigen
sittenlehre (1803, 2:a uppl. 1834; kritisk uppl.,
utg. af H. Mulert, i "Philosophische bibl." 1908) och
fortsatte arbetet på en Platon-öfversättning (ofullb.,
5 bd, 1804–10; 3:e uppl. 1855 ff.). Genom sin
inledning till de olika dialogerna gaf S. en kraftig
väckelse åt Platon-forskningen. För en union mellan
de protestantiska kyrkorna och ett höjande af deras
gudstjänst tog han till orda i Zwei unvorgreifliche
gutachten in sachen des protestantischen kirchenwesens
zunächst in beziehung auf den preussischen staat
(1804), och kallades i anledning af denna skrift af
regeringen till reformert universitetspredikant och
teol. professor vid lutherska universitetet i Halle,
där han, omgifven af hängifna lärjungar, tillbragte
sina lyckligaste år (1804–07). Efter slaget vid Jena
stängdes universitetet (1806), men S. kvarstannade
dock och sökte genom sina predikningar höja sina
landsmäns mod och fosterlandskärlek, en uppgift,
som han fortsatte i Berlin, dit han begaf sig
1807. Hans predikningar, som särskildt samlade
skaror af bildade åhörare, hade samma betydelse
för Tysklands pånyttfödelse som Fichtes "Tal till
den tyska nationen". 1808 kallades han af konungen
till predikant vid Dreifaltigkeitskirche i Berlin
och ingick äktenskap med sin vän Willichs 21-åriga
änka. Tillsammans med några vänner deltog han
i ett privat initiativ till Berlinuniversitetets
grundläggande, i det att de utan offentligt uppdrag
höllo vetenskapliga föreläsningar, S. i etik och
teol. encyklopedi. Sedan W. v. Humboldt blifvit
undervisningsminister, förvandlades S:s själftagna
lärarkall till en ord. professur, och han blef
medlem af den kommission, som fick i uppdrag att
utarbeta det nya universitetets statuter, ledare
af den s. k. vetenskapliga deputationen och medlem
af ministeriets sektion för undervisningsväsendet
(1810–15); i sistnämnda befattning tog han verksam
del i utarbetandet af
stadgan rörande lärarexamen och af den plan för
hela det preussiska skolväsendet, som utöfvat
stort inflytande på den följande utvecklingen. I
tidens politiska och kyrkliga strider tog han
lifligt del och var under den reaktionsperiod,
som följde på Kotzebues mord, illa sedd af de
maktegande. Mot det tvång, hvarmed regeringen
genomförde den protestantiska unionen, opponerade
han sig i flera stridsskrifter. Och trots alla
dessa mångskiftande intressen och arbeten fortgick
hans egentliga lifsverksamhet som vetenskapsman,
universitetslärare och predikant. Framför allt
egnade han sig åt teologien. I Theologische
encyklopädie oder grundzüge eines systems der
theologie (1810) framlade han programmet för sin
teol. lärarverksamhet. 1811 följde Kurze darstellung
des theologischen studiums (se därom nedan). I de
kritiska undersökningarna om Lukasevangeliet (1817)
och Papias från Hierapolis (1832) framträdde
han som banbrytare för den vetenskapliga
bibelforskningen. S:s teol. hufvudarbete var
dock Der christliche glaube (se nedan; 2 bd,
1821–22, 2:a omarb. uppl. 1830–31, nyaste
fullst. uppl. 1889 i "Bibl. theol. klassiker"; en
kritisk uppl. är under utgifning af C. Stange sedan
1910; sv. öfv. af N. Ignell, "Den christliga tron",
2 bd, 1842–44). Hans föreläsningar omfattade ej blott
olika teol. discipliner (bl. a. öfver Jesu lif, 1832,
inledning till N. T., den kristna kyrkans historia,
kristlig sedelära och praktisk teologi), utan äfven
filosofi och närgränsande vetenskaper (filosofiens
historia, dialektik och etik, psykologi, estetik och
pedagogik) efter hans egna och åhörares anteckningar
införda i hans samlade arbeten. Som predikant var
S. en af den protestantiska kyrkans främste. Själf
utgaf han sex samlingar af sina predikningar
(1801–33), ur hans efterlämnade skrifter infördes ett
stort antal i hans samlade arbeten, och J. Bauer har
offentliggjort förut otryckta predikoutkast i "S. als
patriotischer prediger" (1908) och "Ungedruckte
predigten 1820–28" (s. å.). S. medverkade kraftigt
till utarbetandet af en ny psalmbok, i hvilken den
rationalistiska torrheten fick lämna plats för gamla
sånger med djupare och frommare känsla. Grundtendensen
i S:s andliga sträfvan var ett bemödande att förena å
ena sidan religiös fromhet med strängt vetenskapligt
tänkande, å den andra de metafysiska systemens
universalistiska grundriktning, till hvilken hans
religiositet drog honom, med den individualism,
som förband honom med romantiken. Få ha som han
lyckats försona dessa motsatser. Man kunde vilja
beteckna honom som eklektiker; herrnhutisk fromhet,
platonsk dialektik, Kants kriticism, Fichtes etelism,
Schellings identitetsfilosofi och Spinozas panteism
möttes i hans tänkande, men på allt, som han från
andra upptog, tryckte han sin personlighets prägel
och fogar det in i en ny enhet, som var hans egen. –
Inom kunskapsteorien, som han kallade "dialektik"
och fattade som den filosofiska tankekonstens
teknik, upptog han den kantska kriticismens
grundtankar, i det äfven för honom kunskapen
förutsatte samarbete mellan sinnlighet och förstånd,
men dessas kunskapsformer, rummet och tiden samt
kategorierna, antog han på samma gång vara den
objektiva verklighetens grundformer. Detta var för
honom förutsättningen för att vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
