Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schlan - Schlangenbad - Schlaraffenland - Schlatter, Adolf - Schlauben, ty. Se Bärnsten, sp. 853, 854 - Schlechtendal, Diederich Franz Leonhard von - Schlechtendalia chinensis, zool. Se Galläpplen - Schlegel, Ernst Bernhard - Schlegel. 1. Johann Elias S 2. Dorothea S 3. Johan Frederik Vilhelm S 4. August Wilhelm von S 5. Karl Wilhelm Friedrich von S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Prag–Brüx-banan, 30 km. n. v. om Prag. 9,683 inv. (1910).
Franciskankloster, tjechiskt högre gymnasium,
landtmannaskola. Metallindustri, bomullsspinneri,
kvarnar. I närheten finnas stenkolsgrufvor.
(J. F. N.)
Schlangenbad, badort i preussiska, reg.-omr. Wiesbaden
(Hessen-Nassau), 300 m. ö. h., 9 km. v. om Wiesbaden,
har 9 s. k. akratotermer med en temperatur af
27,5–32° C. Deras vatten användes mot nerv-
och hudsjukdomar, reumatism, kvinnosjukdomar
m. m. Säsong maj–sept. Frekvens 2,300 patienter.
(Ln.)
Schlaraffenland (ty., af schlaraffe, förr
schlauraffe, tanklös dagdrifvare, af mhty. slûr,
lättjefullhet, och affe, apa, ett från 1300-talet
härstammande skymford), betecknar ett diktadt land,
hvari människan utan vare sig andlig eller kroppslig
ansträngning erhåller alla materiella njutningar,
"där bäckar af mjölk och honung flyta", "där
stekta sparfvar flyga en i munnen", där lättjan
är en dygd. Sagan om schlaraffenlandet ("pays de
Cocagne"; se Cocagna), som eg. är en parodi
på föreställningen om den urtida "guldålderns"
paradisiska tillstånd, visar flera slående
öfverensstämmelser med forngrekernas "attiska
komedis" humoristiska skildringar af Kronos’
tidsålder. Sagan utbildades under medeltiden, i
den franska, italienska, engelska, nederländska och
spanska poesien. I Tyskland, där den förbands med
en moraliserande tendens, lär den ha införts kort
före 1500-talet. Bland dem, som poetiskt skildrat
schlaraffenlandet, märkes främst Hans Sachs. På
svenska finns en liten satirisk dikt därom i Vitalis’
(Erik Sjöbergs) "Komiska fantasier". Jfr Utopi.
Schlatter, Adolf, schweizisk protestantisk teolog,
f. 1852 i S:t Gallen, blef 1888 privatdocent i Bern,
kallades s. å. först till e. o. professor där och
sedan till ord. professor i Greifswald samt blef
1893 professor i Berlin och 1898 i Tübingen. Som
vetenskaplig författare har S. visat en sällsynt
produktivitet. Inom sitt speciella fackområde, den
nytestamentliga exegetiken, har han i en lång serie
arbeten behandlat alla disciplinens olika grenar:
inledningsfrågorna i Einleitung in die Bibel (1889;
3:e uppl. 1901), historiska och arkeologiska spörsmål
i Zur topographie und geschichte Palästinas (1893),
Geschichte Israels von Alexander dem grossen bis
Hadrian (1901; 2:a uppl. 1906) m. fl., textkritiska
frågor i Das neu gefundene hebräische stuck des
Sirach (1907) m. fl., de bibelteologiska problemen
bl. a. i det betydande arbetet Der glaube im neuen
testament (1885; 3:e uppl. 1904) samt framför allt
i sitt stort anlagda verk: Die theologie des neuen
testaments: I Das wort Jesu (1909), II Die lehre der
apostel (1911). Slutligen har han i det halft populärt
hållna verket Erläuterungen zum neuen testament
(3 bd, 1887–1910) gett en kommentar till alla nya
testamentets böcker. Därjämte har han emellertid ej
blott gjort vägande inlägg i enskilda systematiska
frågor, utan gett en totalframställning af såväl
dogmatikens system (Das christliche dogma, 1911) som
etikens (Die christliche ethik, 1914), två arbeten,
som, trots i ögonen fallande metodiska brister, på
grund af sitt sällsynt rika religiösa och sedliga
idéinnehåll, mottagits med ovanligt bifall från vidt
skilda teologiska riktningar. En intressant
kommentar till en del omstridda punkter i hans dogmatik
har han lämnat i Briefe über das christliche dogma
(1912). Äfven på filosofiens område har S. framträdt
som författare, med Die philosophische arbeit seit
Cartesius (1906). För skriftserien "Beiträge zur
förderung christlicher theologie" har S. alltifrån
dess begynnelse varit utgifvare, i förening till en
början med H. Cremer, numera med W. Lütgert. – På
de senare teologgenerationerna i Tyskland har S. öfvat
ett synnerligen betydande inflytande. Till sin
teologiska ståndpunkt kan han i allmänhet betecknas
som bibelteolog. Af mera bekanta nyare teologer står
han H. Cremer och M. Kähler närmast, men skiljer
sig från dem genom ett starkare inslag af reformerta
tankegångar.
E. Bg.
Schlauben, ty. Se Bärnsten, sp. 853, 854.
Schlechtendal, Diederich Franz Leonhard von,
tysk botanist, f. 27 nov. 1794 i Xanthen a. Rh.,
d. 12 okt. 1866 i Halle, blef med. doktor 1819,
e. o. professor i Berlin 1827 och ord. professor
och föreståndare för botaniska trädgården
i Halle 1833. S. var uteslutande deskriptiv
botanist och bearbetade flera större exotiska
växtsamlingar, såsom från Sellows resor i
Brasilien, från Schiedes och Deppes (Mexico)
och från Chamissos världsomsegling. Han
uppsatte 1826 tidskriften "Linnæa", som han
utgaf till sin död, och var jämte H. v. Mohl
från 1843 redaktör af "Botanische zeitung".
C. Lmn.
Schlechtendalia chinensis, zool. Se Galläpplen.
Schlegel, Ernst Bernhard, skriftställare,
f. 17 jan. 1838 i Stockholm, där fadern var
vinhandlare, d. där 8 dec. 1896, blef 1854 student
i Uppsala, aflade 1864 kameralexamen och blef
e. o. notarie i Kammarkollegium, men lämnade
snart ämbetsmannabanan. S. gjorde fruktbärande
forskningar inom genealogi, heraldik och topografi
och utgaf bl. a.
Svensk heraldik (1874),
Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade svenska adelns ättartaflor (1875),
Slottet Wijk (1876),
Slottet Engsö (1877),
Uplands herregårdar (1877–81),
de fyra sistnämnda tills. med K. A. Klingspor, och
Bergqvara gods och slott (1897).
E. W.
Schlegel. 1. Johann Elias S., tysk författare,
f. 17 jan. 1719 i Meissen, d. 13 aug. 1749 i Sorö,
följde som privatsekreterare ett sachsiskt sändebud
till Köpenhamn 1743 och vardt professor vid den
nyupprättade riddarakademien i Sorö. S:s sorgespel
(Hermann, 1740, Kanut m. fl.) och lustspel (Der
geschäftige müssiggänger, Die stumme schönheit, Der
triumph der guten frauen, sv. öfv. "De goda hustrurs
seger", 1750) visa starkt beroende af Gottsched,
ehuru S. under vistelsen i Danmark aflägsnade sig
alltmer från denne sin lärare och råkade in under
engelsk påverkan. Mera framstående som kritiker,
hade S. betydelse genom sin energiska och uppriktiga
beundran för Shakspere och sin teoretiska verksamhet
öfver hufvud, hvarigenom han räknas som en Lessings
förelöpare. S:s yngre broder, Johann Heinrich S.,
f. 1724, d. 1780 som bibliotekarie vid k. biblioteket
i Köpenhamn, historiker och öfversättare, utgaf
hans arbeten (i 5 bd, 1761–70). Ästhetische und
dramaturgische schriften utkommo 1887. Se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
