Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scheffler, Karl - Schehab-ed-Din, asisatisk härskare. Se Ghorider - Scheherezade, mindre god transkription i st. f. Schahrazad (se d. o.) - Scheibe [Ja'jbe], Johan Adolph - Scheibel [Ja'j-], Johann Gottfried - Scheich - Scheichu-i-islam. Se Scheich - Scheideck - Scheidemann [Ja'jde-], Philipp - Scheidemantel [Ja'jde-], Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
architektur der grossstadt (1913), H. van de Veide
(s. å.), Adolf Menzel (1915). S. är äfven en
högeligen alsterrik kritiker och artikelförfattare. Hans
skrifter äro i regel idérika, väckande och
energiska, starkt personliga äfven i sin ensidighet och
i den öppenhet, med hvilken författaren vittnar om
sin begränsning.
G–g N.
Schehab-ed-Din, asiatisk härskare. Se Ghorider.
Scheherezāde, mindre god transkription i st. f.
Schahrazād (se d. o.).
Scheibe [ʃa′jbe], Johann Adolph, tysk
musikskriftställare, f. 1708 i Leipzig, d. 1776 i
Köpenhamn, försörjde sig med knapp nöd som
klaverlärare, tills han i Hamburg fäste
uppmärksamheten vid sig genom tidskr. ”Der critische
musikus” (1737–40; ny uppl. 1745). 1740 blef
han hofkapellmästare hos markgrefven af
Brandenburg-Kulmbach och strax därefter k. kapellmästare
i Köpenhamn. Där var han till stor nytta för
musiklifvet, gjorde front mot den öfverhandtagande
italienska operan, men måste vika för
Scalabrini och afskedades redan 1748, hvarefter
han hufvudsakligen lefde för musikteoretiska
undersökningar. Af hans många kompositioner (200
kyrkliga verk, 150 flöjtkonserter, 30 violinkonserter,
70 orkesterstycken, oratoriet Der wundervolle
tod des Welterlösers, 1761, kantater, operan
Thusnelde, 1749, m. m.) har mindre delen
tryckts och ingenting bibehållit sig. Däremot äro
hans skrifter högst märkliga för sin tid genom
nya, reformatoriska tankar. Hans polemik mot
italienska operan anses ha inverkat på Gluck, som
samtidigt befann sig i Köpenhamn, och förberedt
omslaget i dennes verksamhet. S. var äfven den
förste, som uttalade den sedermera ofta upprepade
åsikten, att den flerstämmiga musiken härstammar
från Norden. Bland hans skrifter märkas Abhandlung
vom ursprung und alter der musik, insonderheit
der vokalmusik (1754), Abhandlung über das
recitativ och Über die musikalische komposition
(ofullb., 1773).
A. L.*
Scheibel [ʃa′j-], Johann Gottfried, tysk
luthersk teolog, f. 1783 i Breslau, d. 1843 i
Nürnberg, intog som predikant och själasörjare en
mycket inflytelserik ställning i sin födelsestad och
blef 1811, med bibehållande af sitt prästerliga
ämbete, e. o. och 1818 ord. professor vid det då nyss
från Frankfurt a. 0. till Breslau förflyttade
universitetet. Redan tidigt gjorde sig S. bemärkt som
en af gjord och i polemiken hänsynslös förfäktare, i
tal och skrift, af den ortodoxt lutherska
ståndpunkten emot den ännu vid denna tid vid de
preussiska universiteten rådande rationalismen.
Mest bekant har S. dock blifvit som ledare för den
lutherska rörelsen mot de från den preussiska
regeringen utgående sträfvandena för en union mellan
den reformerta och den lutherska kyrkan och som
den egentlige upphofsmannen till den s. k.
gammallutheranska separationen från den unerade
preussiska kyrkan (se Gammallutheraner).
På grund af sitt uppträdande i denna sak blef han
1830 suspenderad från sitt prästerliga ämbete och
nödgades 1832, afsatt jämväl från sitt professorsämbete,
lämna Breslau. Äfven sedan nödgades
han flera gånger växla vistelseort. S:s många
skrifter från hans senare år stå nästan alla i
samband med hans kamp mot den kyrkliga
unionspolitiken. Viktigast af dessa är
Aktenmässige geschichte der neuesten unternehmung
einer union (2 bd, 1834), ännu i dag den bästa
källan för unionssträfvandenas historia. Jfr Fengler,
”Lebensbild S:s” (1883).
E. Bg.
Scheich (arab., "gråskägg"), stundom scheik,
äldste; hofding för en stam; lärare; öfverhufvud
för en religiös orden; helgon. - Scheichu-l-islam,
de under Turkiet lydande muhammedanernas näst efter
sultanen förnämsta auktoritet Han har rättighet att
genom en begärd fetva (se d. o.) legalisera en sultans
afsättning. - Scheich-el-beled och Scheich-el-tumn. Se
Egypten, sp. 1468. H. A.*
Scheichu-l-islam. Se Scheich.
Scheideck [sa’j-] 1. Scheidegg, två bergpass i
schweiziska kantonen Bern: 1. Grosse l. Hasli S.,
leder öfver Scheideckalp (1,961 m.) från Hasli- till
Grindelwalddalen. - 2. Kleine l. Wengern S., leder
öfver Wengernalp från Grindelwald till Lauterbrunnen
(2,064 m.), öfver detta öppnades 1893 den 18 km. långa
Wengernalpbanan. - 3. Utgångspunkt för den mellersta
af de tre Rigibanorna (se Rigi). (J. F. N.)
Scheidemann [sa’jde-], Philipp, tysk
socialdemokratisk politiker, f. 26 juli 1865 i
Kassel, var först till yrket typograf och tillhör
sedan 1883 det socialdemokratiska partiet. 1895 blef
han redaktör för en socialdemokratisk veckotidning
i Giessen, 1900 redaktör för "Fränkische tagespost"
i Nürnberg och 1905 redaktör för "Volksblatt"
i Kassel. 1911 invaldes S. i socialdemokratiska
partistyrelsen och öfverflyttade då till Berlin. Sedan
1903 representerar han valkretsen Solingen i tyska
riksdagen. S. valdes febr. 1912 till vicepresident i
tyska riksdagen och var den förste socialdemokrat,
som haft plats i riksdagspresidiet. Vid valet i
mars s. å. omvaldes han ej. S. har efter Bebels död
framträdt som en bland de allra främste bland de
tyske socialdemokraternas ledande män. Särskildt har
han haft stor andel i partiets patriotiska hållning
vid och efter krigsutbrottet 1914.
Scheidemantel [sa’jde-], Karl, tysk sångare, f. 1859
i Weimar, var 1878-86 anställd vid hofteatern där,
studerade under ferierna sång för J. Stockhausen,
tillhörde 1886-1911 hofoperan i Dresden och vardt
därefter lärare vid musikskolan i Weimar. Hans röst
är en baryton af sällsynt skön och jämnt strömmande
klang, hans sceniska framställningar utmärkas af
nobless, känsla och dramatiskt lif. Från 1886 har
han glansfullt medverkat vid Wagnerfestspelen i
Baireuth som Amfortas, Klingsor, Hans Sachs, Wolfram
m. m. Andra af hans Wagnerroller äro Wotan, Telramund
och Holländaren; vidare märkas hans Agamemnon i
"Ifigenia", Don Juan, Figaro, Wilhelm Tell o. a. S. är
äfven en uppburen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
