Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scheffer, en från Franken härstammande ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
989
Scheffer
990
tålig. Han bemöttes visserligen med yttre
höflig-het, men med största köld af konungaparet,
och drottningen förklarade för honom, att hon aldrig
kunde förlåta ständerna, att de insatt honom af egen
myndighet. Efter hand lyckades dock S. vinna en
välvilligare stämning hos de kungliga föräldrarna
mot honom själf och den unge kronprinsens vänskap
och förtroende. Som riksråd räknades S. till de
ypperste och mest inflytelserike och täflade med
Höpken om anseendet som hattarnas främste. Han
var ett synnerligen rörligt in-genium, liflig och
projektrik, outtröttligt verksam, entusiastisk
anhängare af den franska bildningen och varm vän
af allmän upplysning och samhällsförbättring,
därjämte en ifrig främjare af konst och vetenskap,
tjänstaktig och hjälpsam mot behof vande samt
personligen älskvärd och vinnande. Men han var
ombytlig, lättretlig och häftig och föga grannlaga i
valet af vapen mot sina motståndare, hvarför han ock
var ganska hatad af dessa. S. intresserade sig mycket
för de ekonomiska ärendena och hade jämte Höpken och
Ekeblad ledningen af växelärendena. Under påverkan
af de franske fysiokraterna började han redan under
slutet af 1750-talet skilja sig från de dogmatiske
hattarna i dessa ting och förfäkta näringsfrihet
och jordbrukets gynnande framför industrien. I den
yttre politiken deltog S. i rådet i krigsförklaringen
mot Preussen och insattes i utredningskommissionen,
som skulle utrusta trupperna till Pommern. Under
krigets lopp förfäktade S. i motsats mot Höpken
ifrigt fasthållande vid Frankrikes vänskap och nära
vänskap med Danmark, med hvars ledande statsman
Bernstorff han stod i liflig brefväxling. I likhet
med Höpken gaf han däremot generalerna skulden för
motgångarna i kriget, liksom han satte krigarplikten
före riksdagsmanna-skapet och väckte därigenom den
mäktiga officerskårens häftiga ovilja. Också blef
S. uppoffrad af sitt parti för den allmänna oviljan
öfver kriget och "licentierades" i febr. 1761. Redan
i aug. s. å. återfick han dock ständernas förtroende
och återinträdde kort därpå efter Tessin i rådet. På
våren följande år nedlade S. sitt guvernörsämbete,
och kronprinsens uppfostran förklarades på hans
tillrådan af slutad. Vänskapen mellan honom och den
unge kronprinsen blef från denna tid allt intimare
och gaf honom nytt inflytande i det följande. Hans
lifliga beundran för frihetstidens författning hade
nu också betydligt aftagit. Efter riksdagen invigdes
han af Fersen i de hemliga underhandlingarna om ett
närmande mellan hofvet och hattarna. 1764 sysselsatte
han sig redan med utkast till en författningsändring,
gående ut på ett förstärkande af konungens, men i
synnerhet rådets makt. Vid riksdagen 1765-66 sökte
S. liksom Ekeblad genom att frivilligt begära afsked
undgå den hotande efterräkningen i synnerhet för sin
ledning af växelärendena; afsked beviljades honom ock
i aug. 1765, men hans förhoppning att kunna afväuda
räfsten från de öfrige hattarna i rådet gick om intet,
och han icke blott icke erhöll riks-rådspension,
utan beröfvades äfven den guvernörspension, som
föregående ständer tillerkänt honom. Från denna tid
såg S. endast i konungamaktens utvidgning rikets
räddning och var i det följande en af de ifrigaste
att befrämja förbundet mellan
hofvet och hattarna och att göra upp nya planer
för förändring af regeringsformen. När den öppna
konflikten mellan mössrådet och Adolf Fredrik utbröt
1768, förmådde S. konungen att sätta sig i direkt
förbindelse med franska regeringen; det var han,
som först framkom med förslaget, att konungen för
att framtvinga riksdagskallelse skulle afsäga sig
regeringen, han bistod konungen med att författa
skriftliga yttranden och gaf tillsammans med några
andra af hattpartiets forna ledare konungaparet
skriftlig försäkran att vid riksdagen verka för
förstärkning af konungamakten. Då det segrande
hattpartiet 1769 ville återkalla honom i rådet,
vägrade han mottaga denna heder; han återfick också nu
sin guvernörspensicn. På Choi-seuls förslag åtföljde
S. kronprinsen på dennes utländska resa 1770-71;
genom sin bekantskap med de ledande franska kretsarna
liksom genom de förbindelser han städse underhållit
med franska sändebuden i Stockholm var han särskildt
skickad att tjäna den unge fursten vid de grannlaga
underhandlingar, som kunde ifrågakomma. Strax
före 1771 års riksdag väckte S. förslag att
genom öfverenskommelse mellan particheferna under
konungens medling bilägga striden mellan hattar och
mössor. När detta försök misslyckats och mösspartiet
på våren 1772 återtog regeringen, styrkte S. konung
Gustaf till revolution, utarbetade själf förslag
därtill, förmedlade konungens bekantskap med det
förslag Sprengtporten gjort och bistod konungen vid
författandet af den blifvande regeringsformen. Vid
revolutionen vistades S. på sitt gods Tyresö. Ehuru
han icke inträdde i rådet efter statshvälfningen,
egde han genom konungens förtroende större inflytande
än de fleste rådsherrar och tog verksam del i de
ekonomiska och finansiella reformer, som utmärkte
den första tiden af Gustaf III:s regering. Han
bearbetade opinionen inom och utom landet till
konungens förmån genom tal och tidningsartiklar,
hjälpte konungen vid ömtåliga brefväxlingar och
anlitades som medlare i personliga angelägenheter,
då konungen önskade genomdrifva något på enskild
väg eller då det gällde att af konungen utverka en
ynnest. Att han och brodern Ulrik uppmuntrat konungens
böjelse för allenastyrelse, för att därigenom själfva
få härska, kan icke bevisas, men på deras tillskyn-dan
drog konungen de viktigaste ärendena från rådet till
konseljerna och vande sig därigenom att styra ensam
eller med några få förtrogna. Vid Gustafs förmälning
1766 hade S. upphöjts i gref-ligt stånd. Han utsågs
1786 af konungen till led. af Svenska akad.3 men hann
ej taga inträde, emedan döden kom emellan. Sedan
1753 var han led. af Vet. akad. S. utgaf flera
tal och afhandlingar, särskildt i ekonomi - hans
älsklingsämne. Han stod länge i intim brefväxling med
den bekante franske fysiokraten Mirabeau d. ä. Bland
hans skrifter märkes ock Commerce épistolaire entré
un jeune prince et son gouverneur: brefväxling emellan
en ung prins och hans gouverneur (1771; många uppl. på
skilda språk).
2. UlrikS., grefve, den föregåendes broder, statsman,
f. 5 aug. 1716 i Nyköping, d. 4 mars 1799 på Ek
i Västergötland, blef efter afslutade studier vid
Uppsala universitet 1733 auskultant i Kommerskollegium
och 1736 hofjunkare. Vid ryska
Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller Sj-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
