Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sardes - Sardhana - Sardica, stad Se Sofia - Sardin (fr. sardine), zool. Se Sillsläktet - Sardinien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
793
Sardhana-Sardinien
794
ständigare af en härjande jordbäfning 17 e. Kr. Efter
hvarje förstörelse uppbyggdes den dock ånyo och
var ännu under sen bysantinsk tid en betydande ort,
till dess den fullständigt förstördes af Tamerlan
(1402). På platsen finnes nu blott en eländig by
(järnvägsstation), med namnet S a r t. Staden
har under alla tider anslutit sig till den 200
m. höga borghöjden (Akropolis), ett utsprång från
Tmolosberget; men dess läge i förhållande tiil denna
höjd har växlat betydligt. Den lydisk-grekiska staden
låg s. v. om borghöjden, på båda sidor om Paktolos,
som genomströmmade dess torg (Agorå), den romerska
däremot n. ö. om samma höjd och den bysantinska ännu
längre mot n. Den svåraste ödeläggelsen synes ha
träffat den lydisk-grekiska staden, som dels till
f öl j i af ett jordras, troligtvis i samband med
den ofvannämnda jord-bäfningen, dels till följd
af successiv erosion från borghöjden är betäckt
med ett delvis öfver 10 m. djupt lager af jord och
grus. Endast två upp-rättstående Joniska pelare nära
Paktolos utvisade dess läge. På denna plats fortgå
sedan 1910 af amerikanska arkeologer företagna
gräfningar (se "American journal of archseology"
n:r 14 ff.), som bl. a. bragt i dagen lämningar af
ett joniskt tempel af väldiga dimensioner, i hvars
arkitektur äfven de nämnda pelarna (se fig.) befunnits
ingå. I templet, som härrör från den Joniska
byggnadsstilens blomstringstid, har påträffats en
inskrift, som ställer utom allt tvifvel, att det varit
ett Artemis-tempel, icke, såsom man förut trott, det
af Herodotos omtalade Kybeletemplet. Undersökningarna
ha utsträckts äfven till västra sidan af Paktolos,
där man påträffat en fornåldrig begrafningsplats
(nekropol), bestående af en mängd i berget huggna
eller utgräfda graf kammare, af hvilka de flesta
synas ha blifvit tid efter annan utrymda för
att ånyo tagas i bruk för samma ändamål. I denna
nekropol ha anträffats dels ly diska, dels grekiska
inskrifter och, hvad som är af största betydelse,
några tvåspråkiga (dels ly diska och arameiska, dels
ly diska och grekiska) inskrifter, som tros kunna bli
en nyckel till kännedomen om det hittills alldeles
oförstådda ly diska språket. En annan, redan förut
bekant nekropol ligger några km. från S. n. om floden
Hermos. Den består af ett fält med en mängd delvis
kolossala kägelfor-miga grafkullar (turk. Bir bin
tepe, "de tusen graf kullarna"), af hvilka den största
igenkänts såsom den lydiske konungen Alyattes’ af
Herodotos beskrifna graf. Inom den romersk-bysantinska
staden finnas lämningar af ett stadion, en teater,
ett gymnasium, ett rymligt af pelargångar omgifvet
torg och fästningsmurar. Sådana finnas äfven på den
en gång starkt befästa borghöjden. Kristendomen synes
tidigt ha fått insteg i S., som i Uppb. kap. 3 namnes
bland de sju asiatiska församlingar, till hvilka
särskilda skrifvelser anbefallas. A. M. A.
Sardhana [sādā’nā], stad i Indien, divisionen Mirat, United
provinces, vid Gangeskanalen. 12,467 inv. (1901),
hinduer, muhammedaner och (omkr. 800) kristna. En
fransk desertör Walter Rainhard, i Indien kallad Samru
(d. 1778), som kämpade mot engelsmännen, fick S. som
län af stormogul. Hans änka Begum Samru, en infödd
(döpt 1781, d. 1836), styrde med kraft staden och
lät bl. a. uppföra en katolsk katedral.
Sa’rdica, stad. Se Sofia.
Sardin (fr. sardine), zool. Se Sillsläktet.
Sardinien (lat. Sardi’nia, it. Sardegna), italiensk
ö och landskap (compartimento) i Medelhafvet och näst
Sicilien dettas största ö, ligger mellan 38° 52’ och
41° 16’ n. br. samt 8° 8’ och 9° 50’ ö. lgd (se kartan
till art. Italien). Från Corsica skiljes S. genom
Bonifatiosundet (15 km. bredt), i ö. begränsas ön
af Tyrrhenska hafvet (det kortaste afståndet till
Italiens fastland, Kap Argentario, är 185 km.); hafvet
i v. kallas Sardinska hafvet. Areal (med kringliggande
småöar) 24,109 kvkm. S. har oregelbundet rektangulär
form af 270 km. i största längd, från Punta del
Falcone i n. till Kap Spartivento i s., och 145
km. största bredd, från Kap dell’Argentiera i v. till
Kap Comino i ö. Kusten är icke synnerligen inskuren,
den norra har en halfrund bukt Golfo dell’Asinara, på
västra kusten märkes Golfo di Oristano, på den södra
Golfo di Cagliari och på den östra Golfo di Orosei
(l. Dorgali). De viktigaste bland kringliggande öar
äro Asinara, som i v. begränsar Asinara-golfen,
Maddalena (starkt befäst, se La Maddalena) och
Caprera i n. ö. samt Sant’Antioco
och San Pietro i s. v. S. är (jämte Corsica)
en kvarstående horst (se d. o.) af en vidsträckt
kontinent, som ännu i miocentiden omfattade öarna, det
nuv. Tyrrhenska hafvet och Toscana (jfr Medelhafvet,
sp. 1391–92). Östra delen af ön genomdrages af ett
från n. till s. strykande kristalliniskt bergsystem,
öfvervägande af granit, på sina ställen af siluriska
och mesozoiska lager. Längst i s. börjar det med det
hufvudsakligen af silur bildade landskapet Sarrabus,
där blyglans och silfvermalm förekomma; nordligare
ligger berglandet Barbagia med granitmassivet
Monti del Gennargentu med öns högsta topp, Brunca
Spina (1,834 m.), den enda, som behåller något snö
under sommaren; därpå följer en tvärdal öfver ön
från Golfo di Terranova på nordöstra kusten till
Ozieribäckenet, centrum i det norra inlandet. Där är
östra kusten, som eljest är brant och otillgänglig,
lättast åtkomlig, och därför förmedlar också staden
Terranova förbindelsen med mellersta Italien. N. om
denna dal reser sig åter ett väldigt granitberg,
Gallura (1,362 m.). Denna östra del af ön är dess
ödsligaste och minst odlade. Den västra delen, hvars
berg anses vara en fortsättning af Provences alper,
har större naturlig omväxling. Där träffas slättlandet
Campidano, som från Golfo di Cagliari sträcker sig
till Golfo di Oristano (80 km., med en bredd af 20
km.), ett fruktbart område, som dock genom försumpning
gjorts nästan obeboeligt. Det afskiljer från de östra
bergen en på malmer rik granitisk bergssträcka, som i
Monte Linas når 1,235 m. Norr om Oristanobukten höjer
sig alldeles isolerad den slocknade vulkanen Monte
Ferru l. Monte Urticu (1,051 m.), hvars lavamassor
utbreda sig längst åt n. och ö. Äfven det n. om
Bosadalen liggande landskapet Logudoro är fylldt af
små vulkanberg, men upptages i sin södra del af det
ofvan nämnda Ozieribäckenet, som fortsättes genom
bekväma dalsänkor till Terranovabukten i n. ö. och
Asinarabukten i n. v. Den nordvästra halfön och den
utanför liggande ön Asinara bestå af kristalliniska
och siluriska skiffrar. –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
