Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samvete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
619
Samvete
620
Också är det väl med blicken fäst närmast på detta
förhållande som vissa moralfilosofer beskrifvit
och karakteriserat samvetet icke blott som ett
"moraliskt sinne", utan tillika som "etisk smak",
i analogi med "skönhetssinnet" och den s. k. "smaken"
i detta ords öfliga betydelse af en förmåga att säkert
bedöma det estetiska värdet särskildt af konstens
alster icke så mycket enligt abstrakta konstteorier
som fastmera omedelbart och endast på grund af en
förfinad känslighet för speciellt estetiskt välbehag
och obehag. I förbigående må nämnas, att analogien
mellan samvetet och det estetiska smakomdömet äfven
i omvänd ordning missbrukats därhän, att det senare
omtalats under namn af "estetiskt samvete"; likasom
ock att man stundom i härmed analosr mening får höra
talas t. o. m. om "logiskt samvete". Samvetets likhet
med skönhetssinnet och den ur detta sig utvecklande
estetiska smaken sträcker sig än vidare därhän,
att det förra lika väl som de senare icke blott vid
olika tillfällen och hos skilda individer yttrar sig
i mycket växlande grader af renhet, liflighet och
klarhet, utan ock kan i alla dessa afseenden genom
öfning utbildas och kultiveras - till en allt högre
grad af hvad man plägar beteckna med ett enda ord som
"samvetsgrannhet" eller ock "samvetsömhet". I trots
af dessa m. fl. jämförelsepunkter äro emellertid de
anförda uttrycken "etisk smak" och "estetiskt samvete"
lika oegentliga och vilseledande som Herbarts försök
att helt enkelt subsumera det etiska värdeomdömet
under det estetiska som den art däraf, som dömer
särskildt om sedlig skönhet, hvilken förekommer endast
inom viljelifvets område - vilseledande nämligen i
så måtto, att därvid förbises eller åtminstone till
en viss grad undanskymmes det likaledes närmast
och ursprungligast i form af en säreget utpräglad
känslokvalitet eller s. k. känslobetoning gifna
medvetande om frihet och ansvar, som i själfva verket
är oskiljaktigt förenadt med alla yttringar af vårt
samvete och så väsentligt utmärkande för hvarje
specifikt etisk lifsyttring.
Det ofvan sagda hindrar icke, att man vid tal om
samvetet kan, fästa sig - och äfven vid försöken
att vetenskapligt utreda dess egentliga innebörd
och betydelse merendels fäst sig - mer eller mindre
ensidigt än vid den ena, än vid den andra af dess båda
nämnda olika sidor eller integrerande beståndsdelar
(känslomomentet och det moraliska värdeomdömet). När
vi sålunda tala om "samvetsro" och "samvetsagg",
"samvetsfrid" och "samvetskval", tänka vi oss
tydligen samvetet som en säregen form af vårt
högre känslolif; under det att andra föga mindre
gängse talesätt om samvetet som ömsom "gillande"
och "ogillande", "anklagande" och "frikännande", om
"samvetsförebråelser" och "samvetsbetänkligheter", om
"samvetets domstol" eller om samvetet som "domare"
o. s. v. lika otvetydigt syfta på samvetet som
moralisk omdömesförmåga. Om nu icke kan nekas,
att dessa sist nämnda talesätt ha sin goda och
fullgiltiga mening icke mindre än de först nämnda, bör
likväl härvid noga beaktas, att ur psykologisk eller
psykogenetisk synpunkt känslomomentet eger prioritet i
jämförelse med värdeomdömet som någonting i viss mån
sekundärt, äfvensom att ett moraliskt eller etiskt
värdeomdöme icke
får anses som en samvetsfunktion annat, än för såvidt
och i samma mån som det omedelbart framgår ur och
grundar sig på en specifikt etisk känsla af ofvan
antydda art.
Den sista anmärkningen torde innehålla nyckeln till
lösningen af det omtvistade problemet, huruvida det
ges eller icke ges ett "irrande samvete" - eller
med andra ord af den skenbara motsägelse, som råder
mellan samvetets oefter-gifliga anspråk på ofelbarhet
(eller dess s. k. omedelbara "evidens") och det
lika obestridliga faktum, att vi tyvärr alltför ofta
förhastadt och oriktigt bedöma den moraliska halten
äfven af våra egna motiv och handlingar. Att jäfva
det nämnda anspråket är och blir nämligen en etisk
omöjlighet redan därför, att detta, då någon för oss
människor tillgänglig högre moralisk instans öfver
samvetet icke lär kunna påvisas, skulle innebära ett
förnekande af hvarje i sig själf obetingad och fast
norm för skillnaden mellan rätt och orätt i moraliskt
afseende, d. v. s. ett upphäfvande af själfva
pliktbegreppet, och således med inre nödvändighet
leda till etisk relativism och skepticism. Men en mer
eller mindre felaktig moralisk värdering, såväl af
oss själfva som af andra, kan däremot förklaras så,
att den väsentligen eller åtminstone delvis bestämts
af helt andra grunder än en tillräckligt vaken och
liflig etisk känsla - t. ex. af allehanda ensidigt
abstrakta eller grundfalska etiska teorier, nationella
fördomar o. d. - och så till vida icke med fog kan
tillräknas vårt samvete, ehuru väl lätt nog händer,
att sådana främmande bestämningsgrunder så blandas
och genom ett halft sofistiskt eller helt omedvetet
själf bedrägeri förväxlas med en för tillfället icke
alldeles slumrande eller nedtystad etisk känsla,
att det felaktiga värdeomdöme vi sålunda fälla af
oss själfva tydes eller missförstås såsom ett rent
utslag af samvetets domstol. F. ö. må uttryckligen
betonas, att en "samvetets dom" i sträng och egentlig
mening, såsom grundad omedelbart endast på känslans
vittnesbörd, icke kan referera sig till något annat
och mera än en viss bestämd enskild handling eller
handlingsmöjlighet som blott sådan och således ännu
icke innebär något som helst "logiskt" subsumerande af
denna handling under något allmänt begrepp eller någon
abstrakt lagformel. Fast hellre förhåller det sig
så, att alla begreppsmässigt fattade och formulerade
sederegler eller etiska lagar direkt eller indirekt
härstamma från en abstraherande och generaliserande
analys af hvad enskilda människors samveten i enskilda
fall gillat och förkastat och ytterst från denna
ur människoandens djup framvällande känsla, som
utgör samvetets innersta rot och kärna och hvilken
som den egentliga principen för all specifikt etisk
värdebestämmelse - eller, om man hellre så vill, redan
som känsla implicerande eller själf utgörande en sådan
värdebestämmelse af absolut dignitet -. är och blir
den lefvar.de ursprungskällan icke blott till allt
sedligt lif, utan lika väl till all vetenskaplig etik
(dess principium cogno-scendi). Här möter oss nu en ny
skenbar motsägelse eller s. k. antinomi, hvilken kan i
frågeform uttryckas så: Hur är det möjligt att ur en
så rent individuellt subjektiv princip som en känsla
härleda en objektiv eller allmängiltig moral? Ett
svar på denna fråga må det vara nog att här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
