Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär / 595-596 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samnad hand - Samnanger - Samnangervasdraget. Se Samnanger - Samnis - Samniter - Samnitisk-(sabellisk-)umbriska språk. Se Italiens fornspråk, sp. 1066 - Samo. Se Samos - Samo, konung af Böhmen (se d. o., sp. 878) - Samoa [samåa]. Se Samoaöarna - Samoadufvan - Samoaner - Samoaöarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mark enligt 10 kap. Byggningab., som
tillåter delegarna att efter hvars och
ens behof tillgodogöra sig afkastningen,
skulle kunna nämnas i detta sammanhang.
C. G. Bj.

Samnanger, härad och socken rakt ö. om Bergen,
kring innersta delen, Aadlandsfjorden, af
Samnangerfjorden, S. Bergenhus amt, Norge. 282,34 kvkm. 3,025
inv. (1910). Vid Frölandsvandet ligger S:s
kraftstation, byggd af Bergens kommun (färdig
1912) för att skaffa staden elektriskt ljus och
kraft. Genom S. strömmar Samnangervasdraget
l. Tysseelven, bildad genom sammanflöde
af Kvitingsvasdraget och Eikedalselven, som mötas
vid Frölandsvandet för att tillsammans falla ut i
Aadlandsfjorden vid Tysse fabriker, där de senare
åren uppstått en liten fabriksstad (813 inv. 1910).
K. V. H.

Samnangervasdraget. Se Samnanger.

Samnis, hos romarna en gladiator (se d. o., sp. 1251)
i samnitisk rustning.

Samniter (lat. samnites), romarnas namn på de krigiska
stammarna i midten af södra Italien; själfva kallade
de sig safiner. De voro ett sabelliskt folk (se
Italiska folk), som urspr. – så anses det –
hade kommit från det sabinska landet. Deras språk
kallades oskiska (se därom Italiens fornspråk,
sp. 1066). Som herde- och bergfolk voro samniterna
ett hårdfört och tappert släkte, som höll på sin
själfständighet. Deras land, af romarna kalladt
Samnium, sträckte sig från Silarus i n. genom
Volturnus’ flodområde ned till Abruzzerna. På
400-talet f. Kr. undanträngde samniterna etruskerna
från Kampanien, af hvars städer endast Capua behöll
en viss själfständighet. Städerna i det egentliga
Samnium lågo i eller nära Volturnus’ öfre dal, såsom
Telesia, Alifae, Aesernia. Inom det samnitiska folket
räknade man flera stammar, såsom hirpiner, pentrer
och caudiner, såvida man ej snarare bör anse dessa
som mer eller mindre stamförvanta allierade. Då
samniterna ville fullständigt underlägga sig Capua,
ställde denna stad sig under romarnas beskydd. Men
samniterna lydde ej romarnas befallning att utrymma
Capuas område. Krig blef sålunda oundvikligt. I första
samnitiska kriget (343–341 f. Kr.), hvarom uppgifterna
äro ytterst osäkra och omtvistade, vunno romarna 343
tre segrar, men beviljade en billig fred för att få
fria händer i den väldiga

Samnitisk krigare. Efter en antik vasbild.

kamp som förestod med deras latinska bundsförvanter. Sedan
dessa blifvit kufvade och samniterna fört krig med
konung Alexander af Epirus, kommo de senare, som
blifvit grannar till romarna, åter i strid med dem. I
andra samnitiska kriget (326–304 f. Kr.) instängdes
romarna 321 af den skicklige samnitiske fältherren
Gavius Pontius (Herennius) i de Caudinska passen
(se d. o.). Efter detta krig sköts en rad latinska
kolonier in
mellan de egentlige samniterna, som sålunda
försvagades, och hirpinerna. I tredje samnitiska
kriget (299 l. 298–290 f. Kr.) förbundo sig samniterna
med etrusker, umbrer och galler mot Rom; men det
oaktadt tillkämpade sig romarna segern vid Sentinum
i Umbrien, och efter andra romerska segrar bekvämade
sig samniterna till fred, som dock ej skulle vara
länge. Redan 280 slöto de sig liksom flera andra
folk i nedre Italien till Pyrrhos af Epirus i
kampen mot Rom, men sedan denne vikit ur Italien,
eröfrade och koloniserade romarna deras städer
och höllo dem därigenom i romersk lydnad. I det
stora bundsförvantkriget kämpade samniterna åter
mot Rom (90–88 f. Kr.) och togo i borgarkriget
parti för Marius (83), men blefvo slagna i den
blodiga drabbningen vid Collinska porten. Sulla lät
nedhugga fångarna i tusental. Det samnitiska landet
lades nästan öde och förvandlades till romerska
latifundier. – Litt.: Burger, "Der kampf zwischen
Rom und Samnium" (1898), och Bruno, "La terza guerra
samnitica" (1906).
J. C.

Samnitisk-(sabellisk-)umbriska språk. Se Italiens
fornspråk, sp. 1066.

Samo. Se Samos.

Samo, konung af Böhmen (se d. o., sp. 878).

Samoa [samåa]. Se Samoaöarna.

Samoadufvan [samåa-]
1. Tanddufvan, Didunculus, zool., ett till
ordn. Charadriiformes, fam. Didunculidæ hörande
släkte bland fåglarna, hvilket från alla andra
lefvande fåglar afviker genom näbbens byggnad
därigenom, att underkäken på hvardera sidan är försedd
med två tandlika utskott, öfverkäken är från roten
kullrig och slutar i en skarp, hakformig spets. Tårna
ha långa krökta klor. Endast en art, D. strigirostris,
är känd. Hufvud, hals och undersida äro glänsande
stålgröna, öfversidan brunröd, vingarna mörkt blygråa,
ögonring och näbbrot orangeröda. Kroppslängden är
omkr. 33 cm. Fågeln, som bebor bergsskogarna på
Samoaöarna, lefver sällskapligt och uppehåller sig
mest på marken. L-e.

Samoaner, invånare på Samoaöarna
(se d. o. och Polynesierna, sp. 1307).

Samoaöarna [samåa-] l. Skepparöarna, kollektivt äfven
Samoa, till storleken den tredje af Stilla oceanens
ögrupper, belägen n. om Tongaöarna mellan 172° 45’
och 168° 9’ v. lgd samt mellan 13° 30’ och 14° 30’
s. br. Ögruppen består af fyra större öar, som ligga
i en rad från n. v. till s. ö., nämligen Savaii
(1,707 kvkm.), Upolu (868 kvkm.), Tutuila (139
kvkm.) och Manua l. Tau (53 kvkm.). De mindre
öarna äro Olosenga (15 kvkm.), Ofu (23 kvkm.),
båda jämte Manua bildande de s. k. Manuöarna,
Manono (8 kvkm.), Apolima (5 kvkm.) och Rosa
(1,5 kvkm.). Hela arealen är 2,787 kvkm. Alla öarna
äro bergiga och bestå af ungvulkaniska bergarter utom
Rosa, som är en atoll. Några slocknade kratrar finnas,
och undervattensutbrott förekommo 1866 vid Olosenga,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>